TEGUCIGALPA När maskingevärselden hade tystnat låg eller satt 27 personer, varav 19 var barn, döda i bussen. Hämnden mot ”nolltoleranspolitikens” massarresteringar i Honduras hade talat.
Det var den 23 december förra året som de 27 passagerarna massakrerades av en grupp som utpekades för att tillhöra en grupp så kallade maras. Dessa grupper växte fram i Los Angeles spanskspråkiga kvarter ur andra generationens ”Hispanos”, och förde med sig organisationer som Mara Salvatrucha och Mara-18, när medlemmar av grupperna deporterades tillbaka till El Salvador, Honduras eller Guatemala.
Las Maras har tusentals ungdomar i sina garn. I dag är dessa garn delar av den organiserade brottsligheten, som oroar men också utnyttjas av de centralamerikanska högerregimerna. Med hänvisning till marasgängen militariseras Centralamerika gradvis via en repressiv lagstiftning som riktas mot alla folkliga rörelser som protesterar mot frihandelsavtalet TLC, privatiseringar eller andra politiska frågor som högerregeringarna för.
Den 1 april i år hölls i Honduras ett möte mellan de fem presidenterna i Centralamerika, där riktlinjer drogs upp efter den så kallade nolltoleransens principer, principer vars vagga återfinns hos New York-polisen. Men denna repressiva politik, som i Honduras har resulterat i att över 2 500 ungdomar mördats de senaste fem åren, har inte gett några tydliga resultat.
Enligt officiella siffror opererar mellan 40 000 och 250 000 maras i de fattigaste bostadsområdena i Centralamerikas större städer. De mest kända och fruktade är Mara Salvatrucha (MS) och Mara-18. Enligt det Centralamerikanska universitetet, UCA, i El Salvador, startade de som små ungdomsgäng men är i dag förvandlade till delar av den organiserade brottsligheten.
Och det handlar just om ungdomar, män och kvinnor som kommer från splittrade familjer där avsaknaden av en pappa är en röd tråd. De enda svar som regeringarna i Honduras, El Salvador, Guatemala och Nicaragua har gett denna sociala tragedi är en hård kall hand, i stället för sociala reformer och framtidstro.
Det var med ett löfte om ”en järnhand” som Tony Saca valdes i en av de mest smutsiga valkampanjer jag har bevakat i Latinamerika. Handlade det inte om att den forna gerillarörelsen FMLN:s kandidat var besläktad med djävulen och Fidel Castro själv, så hotade och varnade Sacas den salvadoranska medelklassen med att deras små hus skulle förstatligas och deras barn skickas till Havanna. Men först skulle USA skicka hem de två miljonerna salvadoranerna, som i hemskickade pengar motsvarar över 30 procent av den salvadoranska statskassans medel, den främsta inkomstkällan i statens budget.
Vid sidan av dessa budskap bestod Sacas valkampanj till stor del i hur de salvadoranska kvinnorna skulle bli våldtagna av maras i händelse av en vänsterseger. En vänsterseger var en reell möjlighet i presidentvalet den 21 mars 2004. Därför lanserade Arenpartiets kandidat mottot ”en järnhand mot våldet”, kombinerat med krav på dödsstraff mot brottslingar.
Under detta år har temat maras uppmärksammats i resten av Latinamerika men även i USA. I mars anlände till Tegucigalpa en representant för State Department som lovprisade regeringens antimarapolitik. Insinuationerna om att denna rörelse skulle ha relationer med bin Ladens Al-Qaida började ta fart och förstärktes av Oscar Álvarez, Honduras ”säkerhetsminister”, som den 29 juni 2004 hävdade att det fanns uppgifter om att ett nätverk för maras-bin Laden i Honduras.
Álvarez påstod att den saudiarabiske förmodade 38-årige terroristen Adnan Guishar El Shakri Jumah eller Yafar Al Taya, skulle ha rest in i Honduras den 27 maj, en månad tidigare. Honduras myndigheter utlyste larmberedskap.
– Ungdomsgängen står i förbindelse med den organiserade brottsligheten (…) och det skulle inte förvåna mig, och jag kan heller inte utesluta det, att de står i förbindelse med den internationella terrorismen, sa president Saca för att rättfärdiga antimarakonferensen i Tegucigalpa den 1 april i år.
Men det var först när den högerextrema dagstidningen Washington Times (inte att förväxla med ”Post”) slog på terroristtrumman som axeln ”bin Laden-maras” fick fart. I början av mars i år greps också två honduraner som anklagades för att vara den colombianska Farc-gerillans vapenförsäljare.
Denna axel fick nu också ett nytt inslag: colombianskt kokain i utbyte mot vapen.
I likhet med ”bin Laden-spåret” finns det inte några som helst kopplingar mellan dessa två honduraner och den colombianska vänstergerillan, även om colombiansk säkerhetspolis har bjudit in centralamerikanska medier till Bogotá och där överlämnat kartor, telefonavlyssningar och andra ingredienser för en konspirativ story, så finns det varken indicier eller än mindre bevis för denna koppling.
Dagens Nyheters Nathan Shachar spelade på sina läsares okunskap när han för en tid sedan insinuerade att bin Ladens nätverk skulle ha försökt köpa colombianskt kokain för att förgifta USA:s befolkning.
Men den förre ordföranden för den honduranska kommittén för mänskliga rättigheter, Ramon Custodio, punkterade detta fantasifoster när han summerade historien om maras och bin Laden med orden: ”Det här säljer bra till den amerikanska ambassaden för att öka på budgeten till de polisiära styrkorna” och tillade:
– En rättstat kan inte basera sitt svar på brottsligheten på hämnd, besvara våld med mer våld. Detta skulle innebära att staten sänker sig till samma nivå som brottet som man påstår sig bekämpa.
Till dags dato finns det inte en enda uppgift som stärker ett enda av påståendena om kopplingar mellan maras, bin Laden och colombiansk vänstergerilla för någon av de centralamerikanska regimerna. Guatemalas president Oscar Berger har till och med offentligt gått ut och dementerat sin egen vicepresidents uppgifter, vilket är anmärkningsvärt och visar på hur föga seriös denna statspolitik om maras är i Centralamerika.
Men vilken är då den sociala orsaken till att dessa arméer av psykopatiska mördare tar form? är frågan många ställer. San Salvadors vicebiskop påpekar att den centralamerikanska fattigdomen och bristen på arbete är de faktorer som gör att regionen avfolkas på manlig vuxen befolkning som tvingas emigrera till USA, med eller utan visum, för att hitta en lösning på hungern där hemma.
– Hela Centralamerika genomlider liknande problem. Vi kan skryta med tjusiga motorvägar men vad förslår det när människorna blir allt fattigare eller när arbetstillfällena blir allt färre. Då kan vi heller inte tala om en mänsklig utveckling.
– Marasgängen skapas när folk inte har arbete, familj, när man söker kärlek och vänskap, vänner och solidaritet, sa El Catracho till nyhetsbyrån AP, en av veteranerna i ett av Honduras marasgäng, som han nu har lämnat.
– Maras lyssnar på den unge olycklige killen som kanske misshandlas av sin pappa eller styvfar och som står i begrepp att fly hemmet och i stället bli ett gatubarn, säger Mirian Huezo, som regelbundet besöker de fattiga områden där maras är lag och ordning.
Och hon tillägger:
– Han får, hur konstigt det än låter, kärlek, han blir ompysslad och hos maras får killen saker som han tidigare bara kunnat drömma om, som märkesskor, guldhalsband, snygga kläder. Men det har ett högt pris: att begå brott, mörda och stjäla.
Marasgängen styrs efter ungefär samma koder som den italienska maffian. I gänget finner ynglingen skydd och den som lämnar gänget skriver samtidigt under sin egen dödsdom. Kännetecknet för en mara är hans otroliga mängd tatueringar där siffrorna 3, 13 och 18 intar en central plats. ”M” är den 13:e bokstaven i alfabetet.
Enligt den honduranska polisen var det medlemmar i MS som med maskingevär utförde massakern den 23 december nära staden San Pedro Sula, vid Atlantkusten. Massakern uppfattas som ett svar från maras mot president Ricardo Maduros politik, där han personligen tar del i operationerna mot påstådda brottslingar. I Honduras behöver staten inte bevisa sina anklagelser, det räcker med att en yngling är tatuerad så är han automatiskt ett givet villebråd. Därav den makabra siffran på 2 500 mördade ungdomar den senaste femårsperioden.
Alla morden kan naturligtvis inte läggas polisstyrkorna till last, men Maria-Luisa Borja, före detta polisöverste och ansvarig för interna utredningar inom poliskåren, menar att minst 500 av dessa mord har polisen som ansvarig. Borja avskedades i slutet av 2003 efter att ha pekat ut ett olagligt hemligt poliskommando som finansierats och beväpnats av USA-ambassaden och för att ha massakrerat minst 50 ungdomar.
I stället för att söka sociala lösningar har lagstiftningen i de tre länderna fått en allt repressivare karaktär. Men denna politik från högerregeringarna i Centralamerika har lidit politiskt skeppsbrott, menar det Centralamerikanska universitetet:
”Rapporterna och analysen visar att såväl Järnhandsprojektet (Mano de hierro) som Superjärnhanden (Mano Superdura) har misslyckats, inte bara genom sina negativa juridiska konsekvenser och bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna.”
UCA stärker sitt slutomdöme om denna klassiska högerpolitik i världen med mordsiffrorna för januari-februari 2005 som slutar på 552 mördade salvadoraner, vilket gör 9,3 personer per dag i ett land med 6,5 miljoner invånare, till och med klart fler mord än i våldets Colombia, som redovisar cirka 25 per dag men med en befolkning på 44 miljoner invånare.
Och det allt högljuddare kravet på dödsstraff under den pågående valkampanjen i Honduras skrämmer inte maras det minsta. För dödsstraff har sedan länge tillämpats i de honduranska fängelserna.
Sedan 2003 har fyra massakrer på marasfångar ägt rum med flera hundra döda. I maj 2003 dödades 63 medlemmar i Mara Salvatrucha i staden El Porvenirs fängelse. Det var bara inledningen på en våg av mord på maras i fängelserna.
– Dö era horungar! skrek fängelsepersonalen i juni 2004 i staden San Pedro Sula, när 107 medlemmar i M-18 förvandlades till förstelnade svartbrända kroppar när de brändes ihjäl i vad som myndigheterna förklarade vara en kortslutning i elsystemet.
Fortfarande har myndigheterna inte överlämnat flertalet av de döda kropparna till släktingarna för en kristen begravning. Men vad spelar det för roll när dessa familjer inte tillhör dem som har inflytande i landet, och som stigmatiseras av en vettskrämd medel- och överklass som för varje dag bygger allt högre taggtrådsstängsel och skaffar allt fler beväpnade vakter i sina bostadsområden?