Mohamed Omars bokdebut med diktsamlingen Tregångare är efterlängtad. Han har varit omskriven den senaste tiden, och fragment ur samlingen, men också noveller, prosastycken och debattartiklar har publicerats i olika sammanhang (bland annat i Flamman).
Debuten lever upp till förväntningarna. Det är en märkligt mogen poet som framträder på de drygt hundra sidorna. Debutanter brukar uppmärksammas för säregen språkbehandling och formexperiment. Hos Omar är orden visserligen inte oviktiga utan avvägda, med något behagligt personligt över sig.
Men det som framför allt imponerar är att han har ett sammanhållet tonfall, att hans språksignatur inte bygger på markörer, utan på att han skapar en stämning, målar upp en värld att stiga in i. Sådant är få svenska poeter förunnat, ens bland de etablerade.
I Oskarshamnsnatten ”vinglar den gråtande somaliern”, som i dagsljuset är en stor filosof och ”glufsar i sig en dönerkebab”. En pensionerad ayatolla ramlar med rullatorn, men ”har funnit den svarta jorden / som druckit / imam Hussains blod”. Allt hänger ihop, händer i en verklighet mitt bland oss – andligt parallell, men som läsaren inte är utestängd från.
Mohamed Omar har levt i Sverige, Kenya och Iran. Idag arbetar han på fabrik i Uppsala och bor i förorten Gottsunda. Han har sökt och betraktat, suttit i moskéer och stått i arbetskläder. Av det gör han sin poesi där en slags transcendent islamsk mystik möter arbetarlitteraturens känsla för det konkreta och specifika, varken nedvärderat eller glorifierat. Han skriver om Kompisen, Ayatollan, Lärjungarna, med ett språk som både bär spår av Mellanösterns vardagsreligiösa anekdoter och av den moderna förortslitteraturens engagerade humor, använd som vapen i sökandet efter värdighet och upprättelse.
Så blir också många av raderna lågmälda kommentarer till utanförskap och exotiserande. Helgonet är okänt av arbetsförmedlingen och soc, men väntar ”på den sista tredjedelen / före soluppgången / då Allah stiger ner på jorden / för att betala sina anställda”.
Det ska bli intressant att se vart Mohamed Omar tar vägen i sin poesi. I prosaform har han berört aktuella samhällsfenomen mer direkt och på ett förtjänstfullt sätt.
I intervjuer har han bland annat nämnt romanplaner, kanske med samma persongalleri som i Tregångare. Givet att han fortsätter skriva i dialog med rörelser i tiden, blir det hur som helst ett relevant författarskap att följa. I det brev som medföljer recensionsexemplaret av Tregångare påpekar för övrigt förlaget att slutmanus till samlingen skickats in långt före bombdåden i Londons tunnelbana och att ”enskilda dikter och formuleringar […] endast i överförd bemärkelse [kan] ses som kommentarer till dessa”. Det säger både något om den tid vi lever i, och om att det finns många skäl att läsa Mohamed Omars debutsamling.
