Fi:s kongress är slutpunkten på ett arbete som pågått i åratal kring Gudrun Schyman i riksdagen, kring grupper som Kvinnor utan gränser, på genusinstitutioner och i feministiska nätverk.
Fi är, mer exakt, ett barn av tre föräldrar. Av statlig jämställdhetspolitik som gett utrymme på universitet och myndigheter för en stark genusforskning. Av vänsterpartiet, som förde in det feministiska perspektivet i partipolitiken och som tjänat som Gudrun Schymans plattform, och det Ung vänster som startat otaliga lokala jämställdhetsgrupper. Av en löslig postmodern och anarkistisk subkultur.
Det är också viktigt att påpeka att några uppenbarligen inte är föräldrar till Fi.
En potentiell förälder som vid födseln upptäckte sig bedragen var den borgerliga feminismen, med sitt fokus på högavlönade kvinnors problem. Susanne Linde, med sitt förslag på pigavdrag är redan borta. Ebba-Witt Brattström kallades borgarkärring och försvann.
Uppenbart frånvarande som förälder till Fi är också fackföreningsrörelsen och de många tusen fackligt aktiva kvinnorna. Det märks på resultatet. En riktig skönhetsfläck är det usla förslaget om att införa ett slags civil värnplikt. Fi har uppenbarligen inte förstått att gratis arbetskraft pressar ned löner. Att det enligt Fi:s förslag skall ske i välfärdssektorn som man säger sig värna är än mer häpnadsväckande.
Överlag saknar Fi insikt om kollektivavtalens och arbetsrättens betydelse för kvinnors position på arbetsmarknaden. Liksom insikten att LO är Sveriges största kvinnoorganisation och att facklig styrka är avgörande för kvinnors position i det svenska samhället.
Istället hoppas Fi på lagstiftning för att utjämna löner, få igenom rätt till heltidsjobb och bryta könssegregeringen. Det är kort sagt tydligt att Fi i huvudsak sätter tilltro till statlig jämställdhetspolitik, snarare än till kvinnors egna organiserade kamp.
Så långt de anlag som Fi burit från sina föräldrar. Men som bekant utvecklas anlag olika beroende på miljön. Fi är ett barn av vår tid. På sätt och vis är det en tid som nästan garanterat förstör progressiva rörelser. En tid när trycket ovanifrån är konstant och hårt, och när trycket nedifrån saknar pålitliga företrädare. En tid präglad av den lilla mediebubbla kring Stockholm där de djupa rörelserna i befolkningen avfärdas, medan ovidkommande utspel, kodord och ismer blåses upp till stora proportioner. En tid där grundläggande samhällsförändringar är så omöjliga att vilka alibin som helst affischeras i dess ställe. En tid när det progressiva vi:et som en gång fanns styckas upp mellan ständigt nya fraktioner medan makten konsoliderar sin ställning bakom kulisserna.
Och redan från födseln finns de omisskännliga dragen av denna miljö. Fi har än så länge knappast utmanat den rådande ordningen, snarare varit ett bedårande barn av sin tid: Gudrun Schyman har levererat de one-liners rubrikmakarna älskar och Tiina Rosenberg har agerat häxa – också det till rubrikmakarnas förtjusning. Och istället för att tala klartext om hur den feministiska omfördelningen av makt och resurser skall ske har man liksom så många före dem konstaterat att en sådan behövs och kryddat med några smaskiga förslag om att avskaffa äktenskapet och att flickor skall kunna heta Kjell.
Radikalismen är en barnsjukdom som drabbar de flesta progressiva rörelser. Frågan är om detta barn ens kommer att få möjligheten att växa upp.
