När två män med rakade huvuden, klädda i ”nattlinnen”, dyker upp på en balkong i en Stockholmsförort blir det till en helsida i kvällspressen. Lägenheten har ”kopplingar” till terrornätverk. Detsamma när namnlösa spökgestalter samlar sig till ett möte för att avlägga en fatwa mot pastor Runar.
Det saknas proportion. Dessa hemliga ränksmidare som samlas i halvdunklet blir de enda representanter för islam som allmänheten får lära känna. Det verkligt viktiga utspelar sig dock bortom rubrikerna.
Vilken är den största rörelsen inom islam? Al-Qaida? Fel svar. Rörelsen kallas Jamaat Tabligh och fyra miljoner människor från hela världen samlas på dess årliga möte i Dakka, Bangladesh. Denna enorma tillställning, i storleksordningen fullt jämförbar med Olympiska spelen, passerar obemärkt förbi. Varken teve, radio eller tidningar visar något som helst intresse.
Det kan bero på deras huvudregel: Politik är tabu. De som bryr sig är vanliga fromma muslimer ute i förorterna. Varje år reser skaror av troende från Sverige till Bangladesh för att delta. Det är större än hajj, vallfärden till Mecka. Det påverkar alla på gräsrotsnivån.
Jamaat Tabligh grundades i Indien på 20-talet av en indisk sufimästare vid namn Maulana Iliyas. Han var en liten mager man men med en omåttlig energi. Fram till sin död reste han oförtröttlig runt i byarna på landsbygden för att predika. Hans budskap var att vi bör vända den här världen ryggen, dess lockelser är blott en illusion. Den sanna saligheten finns i Gud.
Han var en sann asket i den indiska traditionen, åt och drack endast tillräckligt för att överleva, sov sparsamt och ägnade det mesta av sin vakna tid till bön och meditation. Allt han ägde offrade han för sin kallelse.
I början var det ingen av lantarbetarna i hembyn som ville lyssna på honom. Då köpte han tobak och en vattenpipa åt var och en av dem. Sen frågade han: ”Hur många rupier tjänar ni som daglönare?”. ”Två”, svarade de. ”Jag betalar det dubbla för att ni sitter med mig och röker pipa”. Till sist blev de så förälskade i sin Mästare att de fortsatte att komma gratis.
Vid sin död hade han miljontals lärjungar eller ”sati”, det vill säga vänner som han kallade dem på hindi. Vännerna utgör nu den absolut största muslimska organisationen i världen. Ändå har de varken kontor, adress eller telefonnummer.
Maulana Ilyas ville inte veta av några moderniteter. ”Från hjärta till hjärta” var hans motto. På dödsbädden kom vännerna för att ta avsked. ”Bry er inte om mig”, suckade Mästaren. ”Gå och se till de levande. De behöver er.”
Hans mausoleum finns i Nizamuddin, New Delhi.