Okategoriserade 31 augusti, 2005

– Jag tar aldrig initiativet till sex

– Jag vet inte, men det kan vara så att jag inte klarar av förhållanden där jag inte har ett maktövertag. Flamman har pratat sex med tre feministiska män.

Det är män som våldtar. Det är kvinnor som blir våldtagna.
En manlig blottare utgör ett hot. En kvinnlig blottare är ett skämt.
Dessa hårda fakta är uttryck för maktförhållanden inom i ramen för vilka vi kramas, hånglar, har sex. Älskar.
Vad gör detta med vår sexualitet? Det har alltid varit en central fråga för feminister. Kvinnor har lyfts fram, både som offer för sexuellt våld och som aktivt handlande subjekt som kräver sin rätt att få vara kåta.
Och så det där med männen. Den där känsliga frågan om vem som ansvarar för allt det där hemska som få män öppet skulle försvara: sexuella trakasserier, sexköp, våldtäkter.
Flamman har pratat sex med tre heterosexuella killar, som är medvetna om att de har ett strukturellt maktövertag och att det påverkar vad som händer i sänghalmen. Trots att de är medvetna feminister och vill så väl.
Filip, 26, Lars, 39, och Per, 24, försöker alla göra motstånd mot den samhällsordning som ger dem privilegier. Det visar sig i våra enskilda samtal att detta bäddar för konflikter, som tar sig uttryck på skilda men närbesläktade sätt för de olika männen.
Per tycker att det jobbiga med att vara kille när det kommer till sex är att han lätt går in i en roll som han egentligen inte vill ta.
– Det kan vara så att jag träffar en tjej som jag tycker är trevlig och vill umgås med. Men istället för att ta det lugnt och kanske bara vara kompis med henne så försöker jag lätt tvångsmässigt leda det till att vi har sex, berättar Per.
– Och sen förstår jag inte varför jag gjorde så, för det var inte sex jag ville ha. Men det är ändå något som driver mig till att vilja det.

Vad är det som driver dig till det då?
– Det finns ju ett tydligt krav i samhället att som kille ska man vilja ha sex. Killen ska vara den aggressiva, initiativtagande kraften och tjejen ska ta emot och säga ja eller nej. Och allt detta är väldigt svårt att skaka av sig. Trots att jag är medveten om det och inte vill att det ska vara så, så lever jag fortfarande i det.
Även Filip brottas med hur han ska förhålla sig till de kulturella föreställningarna om hur män och kvinnor ska vara när det kommer till sex och begär. Han berättar också att han ibland har sex med tjejer fastän han egentligen inte vill.
– Det kan vara en situation där en tjej i någon mån haft anledning att förvänta sig att jag skulle vilja ha sex med henne, och att jag då har känt att det varit en alltför stark markering att avvisa henne, att det skulle vara att utöva makt mot henne, resonerar Filip.

Men om en tjej avvisar dig, då är det inte en maktutövning?
– Nej, vi har ju ändå de där könsrollerna som vi måste förhålla oss till. Det är en mycket starkare – det ses som en mycket starkare markering – när en kille säger att han inte vill ha sex. För ”killar vill alltid ha sex och om de inte vill det är det någonting fel”, medan tjejer förväntas inte vilja ha sex, utom när de vill det.
Filip tycker överlag att sex ställer till med en massa svårigheter.
– Jag tycker att sex handlar väldigt mycket om makt och jag tycker inte om makt. Och det gör att jag har ett ganska komplicerat förhållande till sex.
Och när han pratar om makt så pratar han om sin egen makt. Han upplever att han hela tiden tenderar att få ett övertag när han har sex med tjejer. Därför har han utvecklat en principfast feministisk strategi: han tar aldrig några initiativ i sexuella sammanhang. För han är rädd att tjejen ska ställa upp fastän hon egentligen inte vill.
Han berättar att han gick jättelänge och ville ha sex med en person som han var kär i, utan att ens visa det.
– Jag längtade jättemycket efter att ha sex med henne. Men jag ville inte visa att jag kände så, för då hade jag inte kunnat vara säker på i vilken mån hon ville. Skulle vi ha sex skulle det vara för att hon ville så mycket att hon inte kunde låta bli att ta initiativet. Annars kunde det kvitta.
Lars har ett helt annat perspektiv än Filip. För honom handlar sex om en växelverkan av initiativ och han tycker att sexualitet är det plan i livet där maktförhållandena kan överskridas.
– För mig är sexakten ett totalt samspel. Jag har i alla fall aldrig upplevt det på något annat sätt än som ett sampel – men jag kan ju så klart inte därför säga att det är så, säger Lars.
– Att penetration skulle vara en maktutövning är till exempel en av de mest obegripliga delarna i feministisk teori för mig. Alltså jag kan ju förstå att det kan vara det, men utifrån mina erfarenheter är det en helt orimlig tanke.
Men för inte så länge sen hade Lars en erfarenhet som inte riktigt passade in i mallen om att sex är ett ömsesidigt givande och tagande. Det var när han hade sex med en kvinna som uppträdde passivt.
– Det är lite läskigt att säga, men jag blev förbannad på henne. Alltså jag skällde inte ut henne, men jag kände att vad fan håller du på med?! Jag fick en känsla av att hon ville bli behandlad av mig och det kan jag inte gå med på. Jag går inte in i det spelet, att vara drivande, säger Lars.
Han berättar ärligt om dessa känslor. Samtidigt är han är medveten om att hans ilska inte var så politiskt korrekt, i och med att den utgick från hans vilja att definiera vad tjejen behövde.

Här finns en tydlig likhet mellan Filip och Lars. De tar sig rätten att bestämma vad tjejen behöver för att bli frigjord. De har tänkt ut idéer och principer för hur deras sex med kvinnor ska bli mer jämställt och låser därmed också fast kvinnorna i positioner, passiviserar och objektifierar dem.
Den brittiske mansforskaren Stephen Heath skriver i en artikel att ”mäns relation till feminism är omöjlig”. Detta i och med att kvinnor med nödvändighet är det feministiska projektets subjekt. Och varje gång en man försöker ge sig in i projektet – eller ”penetrera” det, som Heath så intressant uttrycker det – så utgör det i viss mån en upprepning av det patriarkala mönster som feminismen motarbetar.
Det fundamentala och paradoxala i sammanhanget är att den manliga feminismens omöjlighet inte är detsamma som att män är dömda – och därmed berättigade – att vända sig bort från feminismen, betonar Heath: ”Män måste lyssna till vad feminismen har att säga till dem som män och, istället för att föreställa sig en sådan lyssnande relation som enkel och möjlig, acceptera den som svår, motsägelsefull, smärtsam och omöjlig”.
Men hur är det då med ambitionen att avsäga sig maktpositionen? Är det inte ganska praktiskt att ha makt, när allt kommer omkring?
Under mitt samtal med Per blir det tydligt att hans tendens att glida in i ”jag vill ha sex”-rollen är starkt kopplad till en benägenhet att koppla bort känslor av sårbarhet.
– Den där sexhysterin som man som man tvingas in i, den blockerar liksom alla andra känslor. Det kan ofta vara så att även om det är någon jag är jätteattraherad av och liksom förälskad i, så är det ändå viljan att ha en massa sex hela tiden som dominerar.

Per säger att han inte gillar att han fungerar på detta sätt, men samtidigt har han märkt att känsloblockeringen gör honom mindre sårbar och ger honom makt. Så det är kanske även därför som han glider in i rollen. Den ger honom vissa faktiska fördelar.
– Jag kan känna att ibland så hamnar jag i ett känslomässigt överläge gentemot tjejen, i och med att jag inte har lika mycket känslor. På det sättet är det lättare för mig att avsluta relationen och då hamnar man ju i en maktposition.
– Om man vågar visa hela det där spektret av känslor så lämnar man ju ut sig. Och då är det lätt att tappa kontrollen, vilket jag är väldigt rädd för. Men samtidigt: det är när man håller den där distansen i sex som det kan bli väldigt kallt. Och då kommer den där tomhetskänslan efteråt.
Trots att han ogillar makt, kan även Filip se att det finns positiva sidor med kontroll.
– Det har aldrig varit en schysst erfarenhet de gånger jag utövat makt i sexuella situationer. Men det är klart… Alltså det är ju lättare för mig att göra det skönt för mig, rent fysiskt, om det är jag som har kontrollen, säger han.
Men han framhåller ändå att han inte upplever att han så att säga måste ge avkall på en massa njutning i syfte att ha etiskt försvarbart sex. Det är ingen reell konflikt.
– Det blir definitivt tillräckligt bra tillräckligt ofta ändå. Och det är till och med så att jag upplevt en annan typ av sex, som är skönare på ett sätt som jag inte riktigt kände till innan.
Både Lars och Filip säger att de hela sina liv strävat mot att få bort våld och aggressivitet från sängkammaren. De har aldrig förstått vad som är upphetsande med att dominera. Per tycker däremot om ”dominanssex”.
– Jag kan verkligen tända på att liksom bara tänka på mig själv och ta för mig, utan att tänka på tjejens njutning. Fast då är det alltid underförstått att vi kommit överens om att ”nu är det jag som gäller” och att hon kan avbryta det hela med ett ord. Det är inte riktig makt, utan den är iscensatt, säger Per som berättar att han generellt har ganska svårt för att ta för sig i sexuella sammanhang.

Men kan du vara säker på att tjejen verkligen vill då?
– Det gäller verkligen att hela tiden vara lyhörd inför hur hon reagerar, så att jag inte missbrukar makten. När jag märker att den person jag är med inte uppskattar det jag gör eller känner sig obekväm så avbryter jag direkt, för då kan jag inte fortsätta.
– Men jag skulle aldrig kunna ha ”maktsex” till exempel vid ett one-night-stand, utan det måste vara i en relation där man byggt upp en ömsesidig respekt och förståelse.
Även om Lars i ”själva” sexakten säger att han inte har mycket till övers för makt, kommer det i vårt samtal fram att han möjligen har en tendens att eftersträva ett maktövertag i relationer som helhet. Han berättar om hur starka tjejer kan skrämma bort honom.
– Det här är en av de stora grejer som jag brottas med. Orsaken till att jag gjorde slut med min förra flickvän var, enligt min tolkning, att jag blivit van vid att hon var på ett speciellt sätt som jag rent ideologiskt önskade att hon skulle resa sig ur – begränsningar av olika slag – men när hon gjorde det så blev jag provocerad. Och jag stod inte ut med att känna att jag gav mig på henne verbalt när hon visade styrka, så jag avslutade relationen.
– Och jag tror att det kan vara så att jag måste ha ett övertag i en relation, för att vilja stanna i den. Jag vet inte. Men det kan vara så enkelt.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr