Zuma anklagas för korruption och får i oktober chansen att rentvå sig inför domstol. Fackföreningsrörelsen Cosatu, som ingår i alliansen, kräver dock att åtalet mot Zuma läggs ned och att han återfår sin post som vicepresident.
Samtidigt har Cosatu ställt sig bakom en ny rörelse inom det så kallade civilsamhället som anklagar Mbeki för att bedriva en alltför ”nyliberal” politik. En del bedömare ser i den rörelse embryot till ett nytt politiskt parti som på sikt kan hota ANC:s ledande maktställning.
Anklagelser har också riktats mot Mbeki för att han med korruptionsmisstankar som förevändning gjort sig av med en politisk rival som skulle stå för en annan, mer progressiv politik. Mbeki har svarat genom att kräva en intern utredning om huruvida det finns någon substans i dessa påståenden, en utredning som Cosatu motsätter sig.
Välkomnar åtal
Zuma anklagas för att ha tagit emot pengar av en fransk vapentillverkare i samband med att Sydafrika moderniserade sitt försvar i slutet av 1990-talet. När hans finansielle rådgivare, finansmannen Shabir Shaik, i början av sommaren befanns skyldig till korruption, förklarade domaren att det fanns en ”allmänt korrupt relation” mellan Zuma och Shaik. Efter nära två veckors funderande beslöt Mbeki att entlediga Zuma. En tid senare kom beslutet att även åtala Zuma, ett åtal som han själv välkomnar.
Men redan för fyra år sedan riktades korruptionsanklagelser mot Zuma, i samband med att ANC:s gruppledare Tony Yengeni åtalades och dömdes för maktmissbruk. Den dåvarande riksåklagaren Bulelani Ngcuka förklarade då att det i utredningen mot Yengeni framkommit ”klara bevis” för att Zuma tagit emot mutor. Men Zuma åtalades aldrig och Ngcuka fick hård kritik för sina uttalanden om vicepresidenten.
”Black empowerment”
När sedan Ngcuka av kretsar kring Zuma anklagades för att ha varit ”apartheidspion”, något han rentvåddes från, tolkades det allmänt som en maktstrid inom ANC. Både Ngcuka och Zuma hade framträdande roller inom kampen mot apartheid och båda är nu knutna till olika finansgrupper vars syfte är att stärka svartas inflytande inom ekonomin. Denna strävan, som kallas ”black empowerment”, är en av hörnstenarna i Mbekis ekonomiska politik.
Medan vissa ser denna politik som roten till korruption och ett sätt för nyrika att roffa åt sig mer, frågar sig andra om det alltid måste vara så att svarta endast skall dominera den del av Sydafrikas ekonomi som går ut på att sälja tuggummi på gatan, medan vita behåller greppet om finans-, industri- och gruvsektorn.
Men politiken har skapat nya klyftor och i skuggan av Zimbabwe har även Sydafrika den senaste tiden skakats av demonstrationer och upplopp. Både tårgas och gummikulor har satts in mot demonstranter och dödsoffer har krävts.
Cosatu har ställt sig i spetsen för strejkaktioner mot den ekonomiska politiken. I juni strejkade 100 000-tals arbetare och aktionerna skall enligt Cosatu fortsätta under hösten. Meningarna går dock isär om huruvida dessa aktioner hittills verkligen varit en framgång för Cosatu.
Enligt den sydafrikanska handelskammaren deltog endast omkring tio procent av arbetarna i den största strejkaktionen i juni. Andra delar av civilsamhället har mobiliserat missnöjda invånare i protestaktioner mot bristande samhällsservice som bostäder och vattenförsörjning.
Civilsamhället i Sydafrika har alltmer fjärmat sig från ANC-regeringen. Parallellt med denna utveckling har det emellertid via bistånd blivit mer och mer beroende av regeringarna i Europa och USA. Alltfler börjar därför ifrågasätta civilsamhällets egentliga syfte med protestaktionerna. En del bedömare anser till och med att enskilda organisationer blivit något av trojanska hästar i Afrika.
– På den gamla kolonialtiden skickade centrummakterna sina tjänstemän för att direkt styra Afrika. I dag gör de samma sak indirekt via de enskilda organisationerna, skriver till exempel Rotimi Sankore i augustinumret av New African, som för övrigt helt ägnas åt enskilda organisationer och deras roll i Afrika.
