”Kvinnor, höj era röster!” sa Women of Color Resource Center för tre år sedan och det är fortfarande lika aktuellt. I anslutning till uttalandet radade de upp tio anledningar att motsätta sig ”Kriget mot terrorismen”, valda för att de illustrerade militarismens och imperialismens konsekvenser för kvinnor.
Idag, mitt i den brutala ockupationen av Irak, fortsätter delar av den amerikanska antikrigsrörelsen att framhålla kopplingarna mellan krig, patriarkat och ojämlikheter på hemmaplan. Dessa marginaliserade delar av antikrigsrörelsen riktar till exempel uppmärksamheten mot USA:s rasistiska och kvinnofientliga institutioner, liksom mot det faktum att den krympande sociala budgeten först och främst drabbar kvinnor från etniska minoriteter. Men en genusanalys – en förståelse av kopplingarna mellan imperialismen och det amerikanska patriarkatet – är knappast en integrerad del av den rörelse som fortfarande kämpar för att återuppbygga sig själv efter invasionen.
Medan antikrigsrörelsen famlar efter ett sätt att växa ur sitt förminskade tillstånd, finns det en trend att försöka bygga rörelsen på ”minsta gemensamma nämnare”: få ett slut på ockupationen av Irak och få hem trupperna nu. När den aktivistgrupp jag är med i i Boston skulle göra en annons för att protestera mot rekryteringen till kriget, föreslog jag att man skulle lägga till någonting om militärens kvinnohat och homofobi. Men förslaget nobbades eftersom det sågs som alltför splittrande – trots att sådan information är högst relevant för potentiella kvinnliga rekryter.
Dessa personer är samtidigt villiga att ha med slogans om militarismens ekonomiska konsekvenser – ”Pengar till jobb och utbildning, inte till krig och ockupation” – och nyligen har de dessutom börjat se rekryteringen ur ett etniskt perspektiv. Uppenbarligen har dessa aktivister tagit ett beslut om vilka vinklar de tror kommer att få bäst genomslag bland (vit manlig) mainstream, för att kunna bygga en så stor rörelse som möjligt så fort som möjligt.
Men aktivister har en dubbel roll – de ska både bygga en inkluderande och växande rörelse och höja den politiska medvetenheten hos denna rörelse. Formandet av den politiska medvetenheten sker genom de diskussioner som försiggår inom rörelsen, men även genom hur själva rörelsen definieras. Det senare är också avgörande för hur inkluderande rörelsen blir. En inkluderande rörelse kan inte bara använda sig av minoriteters arbete, utan måste också prioritera deras intressen genom att försöka utmana de komplexa sätt som de förtrycks och exploateras på.
Det som står på spel är minoriteters och kvinnors ställning i antikrigsrörelsen. En genomsnittlig icke-aktivist som bor i ett ghetto, som inte har tillgång till sjukvård, bra bostad eller arbete, som kanske har varit utsatt för sexuellt våld – kommer hon att känna att denna rörelse faktiskt är relevant för hennes liv? Kommer hon att få lära känna den kraft det innebär att kämpa i en rörelse som knyter an till det som direkt angår henne eller måste hon välja mellan de prioriteringar som är resultat av rörelsens närsynthet?
Att uppmuntra folk att göra nya politiska kopplingar behöver inte innebära att vi hemfaller åt vagt språkbruk. Till exempel skulle inte så många av gemene man förstå vad man menar med patriarkat – men de flesta är emot våldtäkt.
När soldaterna återvänder från fronten och i allt större utsträckning tar ställning mot kriget är det vår utmaning att synliggöra hela spektret av vilka som drabbas av imperialismen – inte bara våra pojkar.