Inrikes 24 augusti, 2005

Novell: Stackars Helmuth

Sommarvärme och ute på sjön ångbåtar, vitmålade gamla skorvar ur Weisse Flotte. Söndagsmorgnar kom folk med S-Bahn till Treptower Park och tog trapporna ner till kajen. Båtarna gick på Spree till Grosser Müggel-See eller söderut på Dahme till Seddin-See och avlägsnare sjöar.
På stranden i sanden vid Langer-See satt män och kvinnor par om par eller i små grupper. I korgarna fanns ölflaskor och ätbart. Svällande kvinnor solade överkroppen med brösten delvis dolda i laxrosa bysthållare av imponerande storlek.
Många av männen hade ärr till minne av kriget. Några såg stympade ut med djupa hoplappade hål i kroppen. En karl hade nästan inget kött kring höftleden, halva högra skinkan var borta. Men linka omkring kunde han.
En som hette Helmuth berättade att han klarat sig praktiskt taget oskadd genom hela helvetet ända tills det tog slut våren 45. Han hade bara tre små ärr, två från en kula genom låret och ett vid handleden. Låret läkte snart men gav i alla fall några veckors permission. Den andra skadan var från en granatskärva, ett ytsår som inte räckte till någon permis.
Det är ju jävligt konstigt att man kunde klara sej som jag gjorde, filosoferade han. Egentligen är det förbannat orättvist. Unga grabbar med bleka barnkinder dog ofta innan dom sett en enda ryss. Fast någon rättvisa finns ju inte.
Visst hade dom unga fått militär utbildning, men erfarenhet är mycket viktigare. Den som överlever gör det för att han fått instinkterna uppövade och anar faran innan den kreverar. Vid ständig beskjutning är man ett skräckslaget djur och blir vaksam som det villebråd man är.

Vid östfronten var det ofta en jävla soppa och värre ändå bakom fronten. Kolonner som körde fast i sörjan, order och kontraorder från nervösa officerare. Underbefäl sket nästan på sej av skräck om några bassar började se hotfulla ut. Gormande och illa sedda befäl gick snabbt hädan utan att någon kunde förklara hur.
Enkla saker fattades, gasbindor och kompresser till exempel. Istället kom det pappersgrejer, eländigt skit som gick i upplösning när såren blödde igenom. Många förblödde alldeles i onödan. Det gick förresten åt en helvetets massa folk i onödan överallt.
Vi pratade jämt om hur det skulle vara att ge sej till fånga, ja inte när befäl var i närheten förstås. Då var det säkrast att hålla käften. Det var inte många som vågade gå över. Alla fattade ju att ryssarna inte älskade oss efter allt vi gjort i deras skövlade land.
Det fanns utkommenderade rumäner på våran sida. En berättade om en kompis som tröttnat och beslutat sej för att desertera. Det var livsfarligt. Desertörer som greps arkebuserades utan pardon av säkerhetstrupperna bakom fronten.
Men den här killen kom på hur han skulle göra. Han tog en hink och sa att han skulle hämta vatten. Han höll reda på vilka förband som fanns i närheten och sa att kokvagnsbefälet skickat honom på vattenjakt. Det gick fint, han släpptes igenom överallt. Sen smög han väl hem över södra Ukrainas slättland om nätterna till sin moldaviska bondby och gömde sej.
Fy fan som vi frös där borta när det blev vinter. Man måste in under tak om nätterna för att överleva. Mänskligt var det bara om man fick en kommendering bakom fronten för att jaga partisaner. I bondbyarna fanns ju en del kvinnor kvar. Mest tillmötesgående var dom som hade svältande ungar. När man kom med käk till en sådan morsa log hon och nickade mot sängen. Fast jävligt mager var hon förstås.

Det fanns falska as som kunde le fullkomligt trovärdigt. Min bästa kompis Walter blev ihjälstucken av en sån när dom knullade. Hon hade en slipad slaktkniv i sängen. Jag tog grundlig hämnd, punkterade hennes lungor med kniven, stack henne då och då mellan revbenen både fram och bak. Det är förbannat smärtsamt att andas med trasiga lungor, blodet rinner ur käften som på tjuren vid en sjunde klassens tjurfäktning.
När hon rosslat färdigt tvingade jag tre gamla gubbar att gräva en grav åt Walter. Jag läste en psalmvers ur minnet till farväl och gubbarna skottade jord över honom. Sedan skrev jag till frun i Braunschweig att han stupat för fosterlandet.
På ett ställe i Karpaterna blev jag kvar i flera månader. Där i skogarna och bergen fanns svårfångade partisangrupper, sluga jävlar som lurade oss. En verklig kvinna fick jag i alla fall tag i där. Hon var inte ens mager utan klok nog att alltid hålla sej till karlar som hade hand om livsmedlen.
Jag ordnade med mat åt henne och hennes gamla föräldrar. Det var fan inte lätt att få tag i något. Min enda bytesvara var skräckslagna fruntimmer jag kunde skaffa. Som tur var hittade jag ett nedgrävt förråd bakom ett uthus i en by. Där fanns gott om rotfrukter och vete, korvar och en rökt skinka på minst fem kilo.
Längst ner i gropen låg tamejfan tre handgranater. Jag gick in i huset, tog med kärringen ut och visade handgranaterna. Hon spelade ovetande förstås tills jag tog fram pistolen. Då föll hon på knä med knäppta händer mot mej som om jag var någon jävla Jesus.
Jag blev faktiskt sentimental. Ibland blir man det. Istället för att ge henne en kula gick vi in i huset. Hon fick av sej kläderna i en fart utan att jag ens pekat och var ivrigt tillmötesgående. Någon skönhet var hon ju inte.
Efteråt tog jag pistolen igen men hon såg på mej med så bedrövade hundögon att jag gick min väg. Jag hade för längesen insett att det inte hjälpte att skjuta folk. I så fall hade vi fått ta död på varenda jävel.

En kurort vi lagt beslag på blev uppsamlingsplats för fångar. Det var under sista krigsåret. Vi tog inte värst många fångar längre. Ryssarna ringade in och tog stora skaror av våra grabbar istället. Ombytta roller som man säjer.
Fångarna vi tog skickades bakåt till krigsindustrin för att jobba skiten ur sej. Vi försökte bli av med dom snabbt eftersom det började bli jävligt ont om käk. Man fick knappt själv så det räckte att bli mätt. Fångarna slogs om brödkanter och avfall.
Efterhand blev allting en värre villervalla än förut. Det värsta var att transporterna tog en evig tid. Järnvägstrafiken saboterades av partisanerna. Det gick åt massor med folk att bevaka spåren men dom jävlarna bände ändå loss räls så tågen spårade ur.
Ett helt godståg med artillerigranater lyckades dom spränga. Smällen var bland dom värsta under hela kriget och hördes många mil. Vilda djur flydde av skräck. Det blev ett djupt dike där banvallen funnits och järnskrot täckte hela trakten. Skogen låg platt som klöver bakom en slåttermaskin.
En solig dag prackade en major på mej en grupp civila fångar från en bergsby, nitton stycken, hälften kvinnor. Resten gubbar av den där sorten som kan knata i bergen tills dom fyller hundra. Jag skulle vakta fångarna tills det kom en tom godsfinka åt dom.
Alla glodde lömskt och verkade redo att kasta sej över mej ifall jag vände ryggen till ett ögonblick. Det var jävligt obehagligt. Jag svor över majoren som prackat dom på mej. Man borde vara minst två att turas om med vakthållningen. Själv schappade han säkert. Det fanns fega officerare som trixade sej hemåt när allt började rasa.
Jag kunde ju räkna ut att det skulle dröja innan det kom något tåg över huvud taget. Kom det ett till slut så var det naturligtvis fullproppat. Jag funderade på att meja ner hela högen med automatkarbinen men det hade jag inte lov att göra.
Hur jag skulle få tag i käk åt dom översteg min fattningsförmåga. Jag hade ingen befogenhet att skriva rekvisitioner och få ut något från förråden. Utan rekvisition gick det inte att få ut något alls annat än med knulla som betalning. Korkade skithögar till förrådsförvaltare dog hellre än tillät minsta oordning bland sina livsmedel och papper.
Att bara låta fångarna löpa kunde jag inte. Jag hade svurit en ed som soldat att göra min plikt mot fosterlandet och alltid lyda order. Soldateden kunde jag inte bryta. Man måste faktiskt ha något sorts rättesnöre i livet.

En av kvinnorna gestikulerade att hon var nödig och ville gå in bakom några buskar. Nein, skrek jag och tecknade åt henne att huka sej där hon var. Det gjorde hon först flera timmar senare, illröd av blygsel. Om jag lät en gå avsides riskerade jag att hela högen skulle rusa åt alla håll.
Även gubbarna var generade. Alla höll sej tills dom inte kunde längre. Själv pissade jag utan att vända ryggen till. Men jag var rädd för att bli skitnödig. Med mej på huk skulle dom ha sin chans. Jag tänkte att jag fick göra det stående. Eftersom jag var hård i magen kunde jag låta det rulla ner genom byxbenet. I krig får man ta det som det kommer.
Timmarna släpade sej fram. När jag tog en slurk vatten ur fältflaskan ropade alla voda! voda! som betyder vatten. Dom var förstås törstiga. En gång i kvarten gapade dom om vatten. Till slut fick jag ge mej och valla dom till en brunn.
På kvällen lät jag dom flytta en bit för att komma bort från pisslukt och skithögar. Dom visade med gester att dom var tacksamma för det och la sej att sova. Själv var jag ju tvungen att hålla mej vaken. Det går ganska bra ett par dygn, sen blir det svårare.

Andra dagen var den första lik. På kvällen var jag dödstrött och livrädd för att somna. Man kan klara sej ganska bra med att slumra till en minut då och då bara man är så pass spänd att man vaknar igen. Det var jag. Skräcken för att dom skulle hoppa på mej släppte inte taget.
Dagen därpå evakueras allting utom jag och fångarna. Bilar lastades och försvann. Jag försökte få någon officer att stanna och höra på mej men ingen lyssnade. Då bestämde jag mej för att låta fångarna marschera till ett samhälle en mil västerut.
Efter någon kilometer fattade jag hur utmattad jag var. Fångarnas ork var bättre, dom hade ju sovit. Vi gjorde halt på en äng vid en bäck. Det var mot kvällen. Fångarna drack och la sej att sova. Jag satt i gräset med automatkarbinen i knät.
När jag vaknade trodde jag att det gått högst två minuter. Men det var ljusan dag. Jag låg där mol allena. Fångarna hade stuckit utan att röra mej. Lättnaden jag kände var så stark att jag började skratta.
Sedan gäspade jag, kröp in i en buske och slocknade. Solen stod i zenit när jag kvicknade till. Svetten rann. Jag luktade för jävligt och bestämde mej för att bada och tvätta kläderna så gott det gick.

Yr av hunger gick jag på vägen och undrade vad jag hade gjort för ont som drabbades på det här viset? Varför skulle jag straffas med att lämnas åt mitt öde? Mitt leverne hade inte varit värre ån någon annans!
Jag sköt på en stor fågel i ett träd men darrade så att jag bommade. Senare hörde jag en bil och blev alldeles vild. En menig körde och bredvid satt en präst. Dom tog mej till ett uppsamlingsställe. Jag satt där bak på prällens hopvikta fältaltare.
När jag fått mat placerades jag i ett stridande förband. Med det retirerade jag hela vägen hit till Berlin.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr