Okategoriserade 03 augusti, 2005

– Den militära sammandrabbningen är ingen modeuppvisning

Mer än fyrtio procent av de 20 000 gerillasoldaterna i den colombianska gerillarörelsen Farc-EP är kvinnor. De är fruktade, vittnar armésoldater som intervjuats efter strider med kvinnorna. Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson har träffat flera av dessa kvinnor och gör här ett porträtt av gerillakvinnan Susana.

Vid 13 års ålder anslöt hon sig till gerillan och tog namnet ”Susana Telles”, ett namn för att hylla en stupad kvinnlig kamrat. Hon är mån om att se vacker ut eftersom jag också filmar intervjun med henne. En krullig lock låter hon hänga ut på vänster sida nedanför den olivgröna militärmössan. I höger hand kramar hon geväret som en slags säkerhetsventil inför det ovana förhållandet att bli intervjuad av en utländsk reporter. Som en sista säkerhetsåtgärd plockar hon fram den lilla spegel som alla gerillasoldater har i sin hemmagjorda gröna ryggsäck, och gör en snabb översyn av utseendet. Det är rejält varmt och fuktigt där vi sitter vid hennes kombinerade säng och skrivbord, där hon varje dag studerar ett utvalt tema.
Susana är en ganska typisk representant för de 8 000 kvinnorna i gerillan. Hennes uppväxt- och levnadsförhållanden präglades av samma fattigdom, statliga militära terror och minimala utsikter om en framtid där studiemöjligheterna bara existerar för den colombianska överklassens barn. I lägret är nästan hälften kvinnor. De flesta har också sina pojkvänner, dock inte Susana som säger att det inte är något problem att ”flytta ihop” om tycke uppstår.
Om orsakerna till att kvinnor ansluter sig till Farc-EP, Colombias väpnade revolutionära styrkor-Folkets Armé, har det skrivits lite. Det har mest varit återkommande rapporter om påstådda sexuella övergrepp från manliga gerillabefäl.

– De rapporter som förekommit om att det skulle inträffa sexuella övergrepp mot de kvinnliga Farc-soldaterna bygger på floran av lögner om den revolutionära rörelsen i Colombia. De har anklagat oss för att vara en ”knarkgerilla” och Gud vet vad allt de hittar på, säger hon smått förbannad när jag för saken på tal.
– Om man vill inleda ett förhållande med en pojkvän, så ber man befälet om tillstånd att få flytta ihop. Men sedan fattar gerillasoldaten, kvinna som man, beslutet om att ha sex, inga befäl eller manliga kamrater frågar om vem man vill ha sex med.

– Men dessa lögner som spridits i massmedia bygger antagligen på den press en tillfångatagen gerillakvinna utsätts för när hon torteras och därför går med på att ”samarbeta”. Är det en desertör är det ännu lättare att få henne att samarbeta, eftersom desertören alltid måste erbjuda något för att få strafflindring eller slippa straff av staten.
Men det finns infiltratörer som går in i gerillan och sedan lämnar den för att skapa dessa förtalskampanjer. Den militära underrättelsetjänsten samlar pressen, som serveras anklagelserna om att manliga gerillabefäl utför sexuella övergrepp mot sina kvinnliga soldater, menar Susana och får medhåll av Catherine, en 35-årig veteran som stridit i 17 år i Farc-gerillan.
– Om det skulle förekomma sexuella övergrepp så blir den utpekade gerillasoldaten gripen och ställd inför en revolutionär krigstribunal. Finner det öppna mötet, som består av gerillasoldaterna, personen skyldig till övergreppet kan han dömas till avrättning. Så tydligt är Farcs interna reglemente. Det råder inga som helst tvivel om det och vi har ingen pardon med ett sådant avskyvärt handlande, understryker en allvarlig Catherine.

Susana berättar om sitt beslut att bli gerillasoldat.
– Min uppväxt präglades av fattiga men värdiga hemförhållanden. Jag har många syskon och från tidig ålder upplevde vi det som alla fattiga barn i Colombia upplever, undernäring, knappa ekonomiska förhållanden, grymheter från myndigheternas sida. Min familj har revolutionära traditioner och plötsligt en dag beslöt jag mig för att ansluta mig till Farianska universitetet, där man lär sig att verkligen se ljuset i tunneln, tillägger hon med nästan bibliska liknelser.
Vid sidan av dessa mer officiella deklarationer berättar hon, efter att spänningen släppt, om hur släktingar och grannar mördats av både armén och paramilitärer, som anklagade dem för att vara gerillasoldater. Många tvingades bli flyktingar i eget land, ett öde som de delar med tre miljoner, de flesta bönder, i dagens Colombia.
– Därför anslöt jag och många andra oss till Farc.
Men det var inte så enkelt att ansluta sig till gerillan, säger hon. Flera möten hölls med Susana och flera av hennes kamrater som också sökte inträde i den konspirativa organisationen. Farc-gerillans ”politiske kommissarie” förklarade att livet i djungeln, i bergen eller i den underjordiska kampen i städerna knappast var en romantisk uppgift. Att ansluta sig till gerillan innebär att man står till förfogande för Revolutionen 24 timmar om dygnet, och att man sätter livet på spel i ett krig som kostar tusentals colombianer livet varje år. Susana och hennes kamrater fick en betänketid, men för den svarta kvinnan fanns inga tvivel. Hon blev gerillasoldat.
– Massmedia i Colombia hävdar att ungdomar tvångsrekryteras till Farc. Men det är ytterligare en stor lögn. Verkligheten är ju att en gerillasoldat aldrig kan strida om det är emot dennes övertygelse. Han eller hon blir då bara en belastning för organisationen.

– Visst var jag en ”sardinita”, en ung flicka på 13 år, men vilken barndom existerar i Colombia där tre miljoner barn är exkluderade från rätten till utbildning, där miljoner barn går till sängs med skrikande magar? Därför är det bättre att ansluta sig till Farianska universitetet, för att förändra dessa grymma och orättvisa förhållanden och från grunden skapa Den nya människan, som Che talade om.
Världsbanken bekräftar Susanas ord med en kall statistik som visar att 23 barn dör varje dag i Colombia, som resultat av undernäring. På landsbygden är fattigdomen enorm – 69 procent av invånarna är fattiga. Nästan hälften lever i extrem fattigdom, enligt den colombianska statens Plan- och utvecklingsinstitut.
– De presenterar sina siffror och sin statistik men de beskriver aldrig orsakerna till eländet.

Hur var första tiden i gerillan?
– Man genomgår en introduktionstid, en grundkurs som i början är hård. Eftersom Farc-EP är en politisk-militär organisation, är den första tiden framför allt en politisk introduktion om orsaken till Farcs existens, om det politiska programmet, om vad gerillan slåss för.
– Jo, jag vande mig ganska snabbt vid det hårda gerillalivet, för övertygelsen om att förändra Colombia är starkare än de fysiska påfrestningarna.
Efter en tid, säger Susana, märker man att man fått en ny familj, kamraterna.
– Naturligtvis saknar man sin mamma och pappa, men man känner en stor kärlek till kamraterna som omger en i gerillan.
Vad har du för minnen av den första striden med fienden?
– Rädsla, en naturlig reaktion för varje människa. Men kärleken till folket och den politiska övertygelsen övervinner denna rädsla. Fienden är i grunden också våra bröder, fattiga ungdomar som tvingats in i en armé och ett krig som inte är deras utan oligarkins och USA:s. Men du kan inte låta bli att skjuta. Kampen och den militära konfrontationen är därför många gånger grym.
– Det viktigaste av allt i den första, och i alla strider, är att bevara den revolutionära moralen, göra motstånd för att stå ut i vilken situation som helst, hur svår den än kan te sig.
Hur förbereder sig en gerillasoldat inför en strid?
– Du förbereder dig på alla sätt – politiskt, militärt och moraliskt. Den militära sammandrabbningen är ingen modeuppvisning eller dansskola. Det är en konfrontation man mot man eller armésoldat mot många kvinnliga gerillasoldater. Därför måste vi vara ytterst förberedda för att stå ut.

I flera vittnesmål som armésoldater gett till den colombianska pressen talas det om att just dessa kvinnliga gerillasoldater kanske är de mest fruktade för armésoldaterna. Likheterna med USA:s ockupationskrig i Vietnam och berättelserna om FNL-kvinnornas mod och psykiska styrka går igen också i Colombia. Susana bekräftar naturligtvis gärna den bilden:
– Visst, här finns det många ”verracas”, modiga och orädda kvinnliga kamrater. De befinner sig i den främsta eldlinjen i striden. Många armésoldater som vi tillfångatagit har berättat samma sak: Farcs kvinnliga soldater går inte av för hackor, säger Susana och ler med hela sitt ansikte.
Lite märkligt i ett land som kännetecknas av machismo?
– Okej, men det är bara så för de har inget annat val än att erkänna faktum!

Och det är inte bara armén och flyget som är en farlig fiende. Själva djungeln utgör, för den oinvigde, stora risker. Muskelknippen från specialstyrkorna – de män som får en tuffare militär utbildning än USA:s gröna baskrar och som skriker ”Queremos sangre!”, ”Vi vill ha blod!” – fick erfara det när de skickades ut mot gerillan under operationen ”Plan Patriota”. Det är den största militära operationen under den 41 år långa väpnade konflikten som leds av ett tusental officerare från USA. Under sig har de 18 000 colombianska elitsoldater. Hälften av dessa har begärt att bli demobiliserade. De står inte ut.
Den 10:e mobila armébrigaden är ett illustrativt exempel på hur teori och verklighet är två skilda saker i det colombianska inbördeskriget. I december 2004, efter nära ett års strider, var 884 soldater, 76 procent av brigadens manskap, stridsodugliga. Döda eller sårade, sjuka i malaria eller ”djungelns lepra”. Elitbataljonen hade bokstavligen likviderats.
Enligt de väpnade styrkornas chef, general Ospina, har 4 000 soldater hemförlovats efter att ha blivit stuckna av myggan ”El Pito”. Den ger ett slags lepraliknande symptom där sticket görs. Dess vetenskapliga namn är Lesmanhiasis. Men Susana och gerillasoldaterna skrattar åt Ospinas uttalande och säger att generalen försöker dölja de verkliga militära förlusterna bakom talet om myggans gigantiska påverkan på armén.
– Alla Farc-soldater skulle i så fall ha ”hemförlovats”, säger Susana, som har ett ärr i kinden efter att ha drabbats av Lesmanhiasis.
– Jag injekterades 300 gånger i kinden för att kureras. Men inte låg jag till sängs när kamraterna attackerade armén, säger hon, sarkastiskt kommenterande generalens uttalande med ett skratt.

Vi byter tema och jag tar upp det som alla svenska och europeiska journalister har som stående tema: el machismo, så klart.
– Här bekämpar vi machismon. Här handlar det inte om kamp mellan man och kvinna utan om kampen mellan de sociala klasserna. Vi accepterar inte machometoder eller machostil i gerillan.
Men det är omöjligt att växa upp i ett patriarkalt samhälle utan att dra med sig dessa traditioner när man ansluter sig till gerillan, invänder jag.
– Naturligtvis, och det är inte bara mannen som drar med sig avarterna av det kapitalistiska samhället, utan även vi kvinnor. Men i gerillan lämnar vi successivt det ideologiska arv som borgerskapet har fostrat oss in i och skapar istället Den nya mäniskan.
– När någon av kamraterna, oavsett om det är en manlig eller kvinnlig gerillasoldat, ger uttryck för machismon så uppmärksammar man denne på detta för att han eller hon ska korrigera sin inställning: ”Kamrat, så kan vi inte göra eller säga, här slåss vi alla för samma sak. Våra rättigheter och skyldigheter i gerillan är alla lika”.
Vilka tankar strömmar genom din hjärna om jag frågar dig om framtiden, om Farcs möjligheter att nå politiska och militära segrar?
– Självklart, säger hon med ett brett leende och utan att tveka. Alla revolutionärer förkroppsligar denna historiska optimism och vi känner att segern inte är långt borta
– Vi står inför möjligheterna att bygga ett nytt Colombia. Vi vet att kampen är lång och hård, men vi sviktar aldrig. Trots att flyget bombar oss och att vi har 20 000 man mot oss enbart här i södra Colombia, så skräms vi inte det minsta av fiendens vapenskrammel. Många säger ibland: ”Men så många års kamp och trots det har ni inte erövrat makten”! Vi säger ”sakta men säkert”, för vi vill heller inte gripa makten för att i nästa ögonblick förlora den på grund av en bräcklig organisation.
När freden har uppnåtts, vad vill du göra då?
– Fortsätta tjäna den nya revolutionära armén. Jag vill fortsätta arbeta i de folkliga rörelserna för det är då vi ställs inför kontrarevolutionen när vi bygger Det Nya Colombia. Då ställs Revolutionen på prov om den är stark nog att överleva. Jag känner att jag har en viktig uppgift i den processen.
Bilda familj?
– Kanske det, men jag känner att jag vill ge allt, även mitt liv, i denna kamp som just nu upptar all vår tid.

INBLICK

Den äldsta och största gerillarörelsen i Latinamerika, Farc-EP, Colombias väpnade revolutionära styrkor-Folkets Armé, bildades den 27 maj 1964. Den är marxistisk och leds av Manuel Marulanda, alias ”Tirofijo”.

Farc-EP förfogar över cirka 20 000 beväpnade gerillasoldater och omkring 50 000 civila ”milicianos”, som verkar i de olika sociala rörelserna i landet.

Den organisatoriska strukturen bygger på ett 70-tal regionala gerillafronter. Dessa ingår i sin tur i ett gerillablock, som det finns sju av i hela landet. Dessa täcker nästan hela landets 1,2 miljoner kvadratkilometer, det vill säga nästan tre gånger så stor yta som Sverige. Den högsta instansen utgörs av ”El Secretariado del Estado Mayor”, den högsta politiska och militära befälstaben. Denna leds av Manuel Marulanda.

Gerillalägret reglerar de dagliga uppgifterna genom det interna reglementet. En signal hörs klockan 4.20 på morgonen. Efter några minuter kommer två signaler som betyder uppställning med hela stridsutrustningen och avlämning och rapport till befälet. Därefter morgonkaffe.

Klockan 6 är det frukost, som oftast består av majstortilla, kött och potatis. Klockan 7 är det ny uppställning där dagens program och uppgifter fördelas. Dessa är relativt fasta så som städning och iordningställande av gerillalägret. Bevakning av tv-nyheter klockan 7 och 12.30 som senare diskuteras av gerillasoldaterna. Varje dag debatteras ett valt tema, politiskt eller militärt, i aulan.

Gerillaköket är ajour dygnet runt och en hård uppgift som alla, män som kvinnor, måste delta i efter ett roterande schema. Är gerillafronten stor, den kan variera mellan 99 och 500 gerillasoldater, är det ett tufft jobb, i synnerhet om det råder förbud mot att tända den stora spisen med tre fyra jättekastruller, på grund av risken att bli bombade av flyget.

Efter lunchen, som serveras vid 12-tiden, diskar varje gerillasoldat sin tallrik och sina bestick. Allt placeras därefter i ryggsäcken, som hela tiden måste vara klar för att kastas upp på ryggen i händelse av strid. På eftermiddagen fortsätter studier eller föreläsningar med diskussioner. Även underhåll av vapen, kläder och andra personliga tillhörigheter görs.

Klockan 19 är det tv-nyheter och 20 blir det en ny uppställning. Nattens vaktschema fördelas med tvåtimmarspass. Myggnätet och kamouflageplasten spänns upp. Klockan 20.30 ska det råda tystnad och alla ficklampor och ljus vara släckta.

Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr