De fattiga länderna är i behov av långsiktiga ekonomiska möjligheter istället för tillfälliga biståndsinsatser. Det säger Samväldets generalsekreterare Don McKinnon inför det kommande toppmötet inom G8. I Samväldet ingår Storbritannien och de sammanlagt 53 länder som en gång ingick i det brittiska imperiet. Bland samväldets medlemsstater är förutom Storbritanninen också Kanada medlem av G8.
McKinnon har länge bedrivit en kampanj för rättvis handel och la fram en kravlista från Samväldet inför G8-toppmötet i Skottland
– Vi vill att G8 gör klart att det finns ett behov av ett verkligt genombrott i frågor kring handel, skuldavskrivningar och bistånd, säger McKinnon.
McKinnon menar att skuldavskrivningar för vissa av världens fattigaste länder inte leder till att de grundläggande problemen får en lösning, även om också detta är en nödvändig åtgärd.
– På samma sätt som människor i väst kan bli bankrutta och få en chans att resa sig igen utan att betala något måste vissa nationer kunna bli renskrivna för att sedan börja om.
Men samtidigt menar McKinnon att dessa skuldavskrivningar tillsammans med biståndet bara är att skrapa vid ytan.
– Ekonomiska möjligheter kan bara ges av framför allt USA och EU genom en beslutsam politik för att eliminera exportstödet på jordbruksprodukter, och naturligtvis alla dessa barriärer som förhindrar utvecklingsländerna att bedriva handel med dem.
McKinnon är dock inte särskilt optimistisk om att så ska se vid G8-toppmötet. Han säger att han blev mycket besviken efter den franske presidentens uttalande om att inte förändra jordbruksstödet.
– Det visar på en stor ignorans gentemot utvecklingsländerna och deras behov, säger han.
Derek Guy recenserar Elon Musks och Jimmie Åkessons klädstil. Foto: Alex Brandon/AP, Christine Olsson/TT.
Han har blivit en nätkändis för sina folkbildande dissar av den nya högerns klädsmak. Själv menar Derek Guy att bara vill lära sina följare att klä sig bättre. Flamman frågar ut internets främsta modekritiker om Bernie Sanders stil, shorts på stan – och Jimmie Åkessons val av strumpor.
högstadiet gick det rykten om en kille i min klass, som köpt ett par jeans från Cheap Monday. Vissa sade att han brukade bada med sina jeans för att få dem extra tajta. Enligt en annan sägen behövde han tillbringa en halvtimme varje kväll med att ta av sig brallorna.
Men det obligatoriska hånflinet som vanligtvis följer rykten kändes påtvingat. Anledningen: alla tyckte egentligen att det var jättecoolt. Även jag, som i 15 år fortsatte köpa byxor som var lite för små.
Men jag kan inte göra det längre. Anledningen är mannen på skärmen framför mig: Derek Guy. Han är en blandning av modekritiker, folkbildare och nättroll, och har vigt sitt liv åt en hänsynslös kritik av allt existerande herrmode. Men en särskild plats har han reserverat för högerpolitiker.
På X, tidigare Twitter, har kanadensaren 1,3 miljoner följare – och på utmanaren Bluesky knappt en halv miljon. Han är känd under aliaset @dieworkwear – eller helt enkelt som the menswear guy – herrmodesnubben.
– Det har varit två märkliga år, säger han på länk från San Francisco.
Strax efter Elon Musks övertagande av Twitter började han dyka upp i miljontals människors flöden. Själv vet han inte riktigt varför han plötsligt började lyftas av algoritmerna. Men det har inte fått honom att backa från att kritisera Elon Musk själv.
Måltavla. Elon Musk i Ovala rummet, iklädd t-shirt, keps, överrock, halsband och barn. Foto: Alex Brandon/AP.
– Jag har hört från vänner att han brukade ha en stylist, och att han betalade honom 5 000 dollar om dagen för att vara på jour och berätta vad han skulle ha på sig.
– I tidigare foton av honom brukade han klä sig bättre än okej. Men mitt intryck är att han har gjort sig av med stylisten, har alla de där kläderna kvar i sin garderob och inte vet vad han ska göra med dem. Han borde ta på sig en skjorta och en slips, han ser bättre ut i det.
På plattformar som X och Bluesky har Derek Guy blivit känd för sin kritik av högerprofilers känsla för mode – från den kanadensiska psykologen Jordan Peterson (som han jämfört med Batmans fiende Jokern) till USA:s vicepresident JD Vance (”jag pratade med en skräddare som syr måttbeställda plagg och han bekräftade: JD Vances byxor är för smala”).
”Bens outfit med en urtvättad jeansjacka, vit t-shirt och svarta jeans ser ut som något din mamma skulle köpa till dig inför din första skoldag”, skriver han på X om den konservativa debattören Ben Shapiro.
Många av dina trådar handlar om konservativa politiker. Klär sig högern sämre än vänstern?
– Nej, jag tycker inte att konservativa klär sig unikt dåligt. Det är inte alls vad jag menar.
Han exemplifierar med den republikanska politikern Matt Gaetz, som nyligen utnämndes till chefsåklagare i USA – men drog sig tillbaka bara dagar senare, efter att en rapport konstaterat att han gjort sig skyldig till sex med minderåriga, samt narkotikabrott och mutor.
Variation. Mark Zuckerberg klär sig bättre än de flesta i Silicon Valley enligt Derek Guy, medan Jeff Bezos ”ser ut som en riktigt rik kille som gått igenom en skilsmässa”. Foto: Kenny Holston/Pool/AP.
– Jag måste använda exempel, men skulle aldrig använda en vanlig person på Instagram som exempel på när folk klär sig fel. Så om jag gör en tråd om collar gaps [avståndet mellan skjortkrage och hals] och använder just Matt Gaetz som exempel så är det helt enkelt för att det känns mindre dåligt. Men jag gör det för att visa något som är extremt vanligt.
– Med det sagt så tycker jag att det finns vissa intressanta saker med hur konservativa klär sig just nu, när det republikanska partiet håller på att omvandlas från ett konservativt till ett populistiskt parti. De har gått från en country club-estetik till att åtminstone delvis handla om röda Magakepsar, gyllene gympadojor och Kid Rock.
Han menar också att det ibland är svårt att hålla sig från att peka ut de dubbla måttstockarna.
– Ibland påpekar jag det jag uppfattar som hyckleri. Någon kan beklaga sig över upplösningen av traditionella könsroller, samtidigt som deras egen klädstil inte alls speglar traditionella könsroller. Som slim fit-kläder, till exempel.
– Det finns en ironi i att de som ropar efter traditionella könsroller själva bär kläder som fram till för bara 10–15 år sedan var kodade som feminina och gay.
Samtidigt menar han att demokraterna inte är mycket bättre.
– Unga demokrater ser ut som att de bara tagit på sig något – det ser ut som ingenting, bara en medelmåttig kostym. Det är så tråkigt och ointressant.
– Unga republikaner verkar i alla fall försöka lite mer, men de gör det på fel sätt – de köper en smalare kostym som sitter dåligt och har USA-foder i kavajen. Det är upptrissat ser inte heller bra ut.
Hans egen profilbild föreställer den republikanska politikern Elliot Richardson, och i en färsk artikel för sajten Politico listar han de fem bäst klädda amerikanska politikerna. Två är demokrater, två republikaner – och den femte är socialisten Bernie Sanders, som sitter som partilös.
Slipstvång. Mötet mellan Donald Trump och Volodomyr Zelenskyj i Vita huset startade en debatt om huruvida den senare var ”anständigt klädd”. Foto: Mystyslav Chernov/AP.
– Det visar skillnaden mellan min syn på stil och andras.
– När man går på föreläsningar är det alltid samma typer där. En kille med senapsfläckade kläder och en keps han haft sedan 80-talet. För mig finns det något charmigt med den stilen. Han klär sig som männen i tweedkavajer som alltid hänger i bokhandlar.
Han berättar att han ser kläder som ett språk, snarare än som en vetenskap där det finns objektiva rätt och fel.
– Många ser det genom skräddarsydda kläder: ser du prydlig, proper och rik ut? Visst, det är en form av stil. Men det finns många olika sätt att uttrycka stil. På engelska finns det olika dialekter. Det finns många olika språk. Och Bernie talar ett annat språk.
Under vårt samtal återkommer han flera gånger till just tanken om mode som språk:
– Det kommunicerar allt från ditt kön och din sexualitet till dina intressen, utvecklar han.
Hans främsta kritik är mot dem som klär sig på ett sätt som är ”obegripligt”. I en tråd på X jämför han Jordan B. Petersons kläder med frasen ”färglösa gröna idéer sover ursinnigt”, som lingvisten Noam Chomsky använt som exempel på en mening som är grammatiskt korrekt men som inte betyder någonting.
– Vi alla har vissa idéer om vad som fungerar och vad som inte gör det. Jag sätter bara ord på det.
Vad tänker du om Jordan Petersons kläder i allmänhet?
– När man tittar på tidiga videor var han aldrig särskilt stilmedveten. Sedan började han samarbeta med LGFG Fashion House. Om jag ska vara ärlig så tycker inte att den som driver det företaget har särskilt bra smak, och hans bakgrund är väldigt ytlig.
– Jag pratade med ägaren. Den där killen är en försäljare, så han satte ihop ett paket med tolv kostymer som skulle spegla teman från Petersons bok. Jag skulle gissa att han gjorde det gratis. Så Jordan Peterson får gratis kläder från någon som inte har särskilt sofistikerad smak. Han bär helt enkelt väldigt gimmickartade kläder.
Själv kom Derek Guy in i herrmodet via sitt musikintresse under det sena 90-talet, då han stötte på subkulturen ’lo heads – en förkortning av polo heads, eller ”pikéskallar”. Det handlade om personer som lyssnade på hiphop men klädde sig från topp till tå i kläder från lyxmärket Ralph Lauren.
– De bar det på ett sätt som liknade samtida gatumode mer än klassisk amerikansk borgerlighet.
Derek Guys pappa var skolvaktmästare, och hans mamma sekreterare. Jag frågar om han inte känner att modevärlden exkluderar dem med mindre resurser.
Nonsens. Psykologen Jordan Petersons kläder har av Derek Guy jämförts med Noam Chomskys klassiska nonsensfras ”färglösa gröna idéer sover ursinnigt”. Foto: Lars Pehrson/SvD/TT.
– Ja, men allt börjar med att förstå den klädselns sociala språk. Om du vill klä dig som Spaniens kung kommer det att kosta mycket pengar. Men när jag går omkring ser jag stiliga människor hela tiden – ingen av dem är Spaniens kung.
– Om du öppnar sinnet kan du lista ut vad som funkar för dig, både estetiskt och ekonomiskt. Vill du klä dig i workwear så är det bara att gå till en secondhandbutik. Du kan hitta en riktigt snygg vintagejacka för 500–600 kronor. Ett par Levis-jeans kan du få för 200 kronor. Du måste bara ta reda på vad som får dig att må bra och att känna dig självsäker.
Han är kritisk mot vad han kallar ”god smak med stort G”.
– Många tror att god smak är samma sak som att se rik ut, att det är att imitera den styrande klassens vanor och preferenser.
– Men om du förstår hur till exempel Sid Vicious klädde sig, och kan tala det språket, så är det också sofistikerad smak. Även om du är en gatupunkare i San Francisco som saknar kulturell makt och ekonomiskt kapital.
Derek Guy har samtidigt varit kritisk mot idéer om ”anständighet” när det gäller kläder. En fråga som nyligen hamnade i geopolitikens centrum då Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj besökte Vita huset i slutet av februari. Zelenskyj bar kläder i samma stil som han burit sedan invasionen i februari 2022 – en svart pikétröja och ett par slitstarka byxor.
– Varför bär du inte kostym? frågade Brian Glenn från högersajten Real America’s Voice, och publiken skrattade rått.
– Du är i detta lands viktigaste rum, och du vägrar bära kostym. Äger du ens en kostym?
Derek Guy skrev ett inlägg där han jämförde Zelenskyj med Elon Musk, som deltagit på officiella presskonferenser i t-shirt, keps och överrock. Samma personer som kritiserade den ukrainska presidenten var tysta då.
Men till Flamman säger han att problemen med idéer om ”anständighet” inte främst är något som utspelar sig i toppolitikernas värld, utan tvärtom oftast är något som drabbar människorna på samhällets botten.
Ogillar. Derek Guy ger tummen ned för Johan Pehrsons och Jimmie Åkessons klädval, däremot får Ulf Kristerssons tummen upp. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
– Hur folk klär sig bemöts inte på ett jämlikt sätt. Ofta handlar det snarare om kropparna under kläderna, säger han, och exemplifierar:
– Det handlar om diskriminering på jobbet och på bostadsmarknaden. Vem får vistas i offentliga rum utan att bli trakasserad? Egentligen rör det sig om allvarligare konsekvenser och orättvisor.
Jag kommer att tänka på regeringens presskonferens våren 2024, då man meddelade att kepsar från lyxmärket Gucci skulle utgöra grund för visitering i utsatta områden.
– Man klär sig på ett visst sätt, det är en viss klädstil som kommer med att vara med i de här gängen, sade Liberalernas rättspolitiska talesperson Martin Melin vid tillfället.
Så hur är det då med Sveriges politiker? Jag visar honom en bild på Johan Pehrson, Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson i samband med att Tidösamarbetet offentliggjordes i oktober 2022.
Derek Guy prisar Ulf Kristerssons outfit:
– Den har klassiska proportioner. Kavajen delar honom ungefär på mitten från kragen till golvet när han bär skor med klack. Skjortkragens spetsar är tillräckligt långa för att nå slagen, och inget är för smalt eller sitter för löst.
Mot Johan Pehrson och Jimmie Åkesson är han däremot mer kritisk.
– De två andra männen skulle tjäna på byxor med högre midja. Mannen i mitten [Åkesson] borde skaffa blå strumpor till sin blå kostym. Han verkar ha strumpor med Nalle Puh på sig. Än värre är att han har matchat sin näsduk med strumporna. Alldeles för tillgjort.
Till sist vill jag ställa en fråga om det evigt kontroversiella ämnet …
– Är det om man får ha shorts på stan?
Exakt!
– Det där har varit kontroversiellt i århundraden. Under lång tid fanns en idé om att bara småpojkar bar shorts, och att vuxna enbart skulle bära dem vid sport, nära vatten eller vid ansträngande aktiviteter.
– Men det var nästan 100 år sedan, och det är en märklig puritansk regel. Men kan man ha dem på stan? Ja. Jag tycker att det finns snygga sätt att bära shorts på. Det viktiga är att man bär dem med stil.
Matilda Regell, Sandra Qvarfordt, Nils Phillips och Britt Jürgensen sitter i styrelsen för föreningen Backa Kåken. Foto: Jacob Lundberg.
Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.
– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.
Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Hayao Miyazaki grundade Studio Ghibli på 1985, tillsammans med Isao Takahata. Foto: Armando Gallo/AP.
Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.
En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.
På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.
Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Kretas olivodlingar hotas av torka och vattenbrist orsakade av klimatförändringarna. Foto: Leonidas Aretakis.
I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?
I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.
På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.
När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.
Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.
Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.
Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.
Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.
Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.
Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.
Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.
Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.
Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.
Påve Franciskus kysser en flyktings fötter under en fottvagningsceremoni vid centret i Castelnuovo di Porto utanför Rom i mars 2016. Foto: Vatican media/AP.
Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.
Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.
Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.
Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.
När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.
Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.
USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.
Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.
Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.
Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.
Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.
Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:
1. Självständig analys – inte andras karta
Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.
2. Försörjningsberedskap är också försvar
Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.
3. Militär förmåga utan militarism
Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.
4. Nordisk samordning – på våra villkor
Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.
Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.
Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.
I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?
”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”
Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.
”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.
Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.
När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT
För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.
Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.
– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.
En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.
Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.
Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.
Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.
En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.
I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.