högstadiet gick det rykten om en kille i min klass, som köpt ett par jeans från Cheap Monday. Vissa sade att han brukade bada med sina jeans för att få dem extra tajta. Enligt en annan sägen behövde han tillbringa en halvtimme varje kväll med att ta av sig brallorna.

Men det obligatoriska hånflinet som vanligtvis följer rykten kändes påtvingat. Anledningen: alla tyckte egentligen att det var jättecoolt. Även jag, som i 15 år fortsatte köpa byxor som var lite för små.

Men jag kan inte göra det längre. Anledningen är mannen på skärmen framför mig: Derek Guy. Han är en blandning av modekritiker, folkbildare och nättroll, och har vigt sitt liv åt en hänsynslös kritik av allt existerande herrmode. Men en särskild plats har han reserverat för högerpolitiker.

På X, tidigare Twitter, har kanadensaren 1,3 miljoner följare – och på utmanaren Bluesky knappt en halv miljon. Han är känd under aliaset @dieworkwear – eller helt enkelt som the menswear guy – herrmodesnubben.

– Det har varit två märkliga år, säger han på länk från San Francisco.

Strax efter Elon Musks övertagande av Twitter började han dyka upp i miljontals människors flöden. Själv vet han inte riktigt varför han plötsligt började lyftas av algoritmerna. Men det har inte fått honom att backa från att kritisera Elon Musk själv.

– Jag har hört från vänner att han brukade ha en stylist, och att han betalade honom 5 000 dollar om dagen för att vara på jour och berätta vad han skulle ha på sig.

– I tidigare foton av honom brukade han klä sig bättre än okej. Men mitt intryck är att han har gjort sig av med stylisten, har alla de där kläderna kvar i sin garderob och inte vet vad han ska göra med dem. Han borde ta på sig en skjorta och en slips, han ser bättre ut i det.

På plattformar som X och Bluesky har Derek Guy blivit känd för sin kritik av högerprofilers känsla för mode – från den kanadensiska psykologen Jordan Peterson (som han jämfört med Batmans fiende Jokern) till USA:s vicepresident JD Vance (”jag pratade med en skräddare som syr måttbeställda plagg och han bekräftade: JD Vances byxor är för smala”).

”Bens outfit med en urtvättad jeansjacka, vit t-shirt och svarta jeans ser ut som något din mamma skulle köpa till dig inför din första skoldag”, skriver han på X om den konservativa debattören Ben Shapiro.

Många av dina trådar handlar om konservativa politiker. Klär sig högern sämre än vänstern?

– Nej, jag tycker inte att konservativa klär sig unikt dåligt. Det är inte alls vad jag menar.

Han exemplifierar med den republikanska politikern Matt Gaetz, som nyligen utnämndes till chefsåklagare i USA – men drog sig tillbaka bara dagar senare, efter att en rapport konstaterat att han gjort sig skyldig till sex med minderåriga, samt narkotikabrott och mutor.

– Jag måste använda exempel, men skulle aldrig använda en vanlig person på Instagram som exempel på när folk klär sig fel. Så om jag gör en tråd om collar gaps [avståndet mellan skjortkrage och hals] och använder just Matt Gaetz som exempel så är det helt enkelt för att det känns mindre dåligt. Men jag gör det för att visa något som är extremt vanligt.

– Med det sagt så tycker jag att det finns vissa intressanta saker med hur konservativa klär sig just nu, när det republikanska partiet håller på att omvandlas från ett konservativt till ett populistiskt parti. De har gått från en country club-estetik till att åtminstone delvis handla om röda Magakepsar, gyllene gympadojor och Kid Rock.

Han menar också att det ibland är svårt att hålla sig från att peka ut de dubbla måttstockarna.

– Ibland påpekar jag det jag uppfattar som hyckleri. Någon kan beklaga sig över upplösningen av traditionella könsroller, samtidigt som deras egen klädstil inte alls speglar traditionella könsroller. Som slim fit-kläder, till exempel.

– Det finns en ironi i att de som ropar efter traditionella könsroller själva bär kläder som fram till för bara 10–15 år sedan var kodade som feminina och gay.

Samtidigt menar han att demokraterna inte är mycket bättre.

– Unga demokrater ser ut som att de bara tagit på sig något – det ser ut som ingenting, bara en medelmåttig kostym. Det är så tråkigt och ointressant.

– Unga republikaner verkar i alla fall försöka lite mer, men de gör det på fel sätt – de köper en smalare kostym som sitter dåligt och har USA-foder i kavajen. Det är upptrissat ser inte heller bra ut.

Hans egen profilbild föreställer den republikanska politikern Elliot Richardson, och i en färsk artikel för sajten Politico listar han de fem bäst klädda amerikanska politikerna. Två är demokrater, två republikaner – och den femte är socialisten Bernie Sanders, som sitter som partilös.

– Det visar skillnaden mellan min syn på stil och andras.

– När man går på föreläsningar är det alltid samma typer där. En kille med senapsfläckade kläder och en keps han haft sedan 80-talet. För mig finns det något charmigt med den stilen. Han klär sig som männen i tweedkavajer som alltid hänger i bokhandlar.

Han berättar att han ser kläder som ett språk, snarare än som en vetenskap där det finns objektiva rätt och fel.

– Många ser det genom skräddarsydda kläder: ser du prydlig, proper och rik ut? Visst, det är en form av stil. Men det finns många olika sätt att uttrycka stil. På engelska finns det olika dialekter. Det finns många olika språk. Och Bernie talar ett annat språk.

Under vårt samtal återkommer han flera gånger till just tanken om mode som språk:

– Det kommunicerar allt från ditt kön och din sexualitet till dina intressen, utvecklar han.

Hans främsta kritik är mot dem som klär sig på ett sätt som är ”obegripligt”. I en tråd på X jämför han Jordan B. Petersons kläder med frasen ”färglösa gröna idéer sover ursinnigt”, som lingvisten Noam Chomsky använt som exempel på en mening som är grammatiskt korrekt men som inte betyder någonting.

– Vi alla har vissa idéer om vad som fungerar och vad som inte gör det. Jag sätter bara ord på det.

Vad tänker du om Jordan Petersons kläder i allmänhet?

– När man tittar på tidiga videor var han aldrig särskilt stilmedveten. Sedan började han samarbeta med LGFG Fashion House. Om jag ska vara ärlig så tycker inte att den som driver det företaget har särskilt bra smak, och hans bakgrund är väldigt ytlig.

– Jag pratade med ägaren. Den där killen är en försäljare, så han satte ihop ett paket med tolv kostymer som skulle spegla teman från Petersons bok. Jag skulle gissa att han gjorde det gratis. Så Jordan Peterson får gratis kläder från någon som inte har särskilt sofistikerad smak. Han bär helt enkelt väldigt gimmickartade kläder.

Själv kom Derek Guy in i herrmodet via sitt musikintresse under det sena 90-talet, då han stötte på subkulturen ’lo heads – en förkortning av polo heads, eller ”pikéskallar”. Det handlade om personer som lyssnade på hiphop men klädde sig från topp till tå i kläder från lyxmärket Ralph Lauren.

– De bar det på ett sätt som liknade samtida gatumode mer än klassisk amerikansk borgerlighet.

Derek Guys pappa var skolvaktmästare, och hans mamma sekreterare. Jag frågar om han inte känner att modevärlden exkluderar dem med mindre resurser.

– Ja, men allt börjar med att förstå den klädselns sociala språk. Om du vill klä dig som Spaniens kung kommer det att kosta mycket pengar. Men när jag går omkring ser jag stiliga människor hela tiden – ingen av dem är Spaniens kung.

– Om du öppnar sinnet kan du lista ut vad som funkar för dig, både estetiskt och ekonomiskt. Vill du klä dig i workwear så är det bara att gå till en secondhandbutik. Du kan hitta en riktigt snygg vintagejacka för 500–600 kronor. Ett par Levis-jeans kan du få för 200 kronor. Du måste bara ta reda på vad som får dig att må bra och att känna dig självsäker.

Han är kritisk mot vad han kallar ”god smak med stort G”.

– Många tror att god smak är samma sak som att se rik ut, att det är att imitera den styrande klassens vanor och preferenser.

– Men om du förstår hur till exempel Sid Vicious klädde sig, och kan tala det språket, så är det också sofistikerad smak. Även om du är en gatupunkare i San Francisco som saknar kulturell makt och ekonomiskt kapital.

Derek Guy har samtidigt varit kritisk mot idéer om ”anständighet” när det gäller kläder. En fråga som nyligen hamnade i geopolitikens centrum då Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj besökte Vita huset i slutet av februari. Zelenskyj bar kläder i samma stil som han burit sedan invasionen i februari 2022 – en svart pikétröja och ett par slitstarka byxor.

– Varför bär du inte kostym? frågade Brian Glenn från högersajten Real America’s Voice, och publiken skrattade rått.

– Du är i detta lands viktigaste rum, och du vägrar bära kostym. Äger du ens en kostym?

Derek Guy skrev ett inlägg där han jämförde Zelenskyj med Elon Musk, som deltagit på officiella presskonferenser i t-shirt, keps och överrock. Samma personer som kritiserade den ukrainska presidenten var tysta då.

Men till Flamman säger han att problemen med idéer om ”anständighet” inte främst är något som utspelar sig i toppolitikernas värld, utan tvärtom oftast är något som drabbar människorna på samhällets botten.

– Hur folk klär sig bemöts inte på ett jämlikt sätt. Ofta handlar det snarare om kropparna under kläderna, säger han, och exemplifierar:

– Det handlar om diskriminering på jobbet och på bostadsmarknaden. Vem får vistas i offentliga rum utan att bli trakasserad? Egentligen rör det sig om allvarligare konsekvenser och orättvisor.

Jag kommer att tänka på regeringens presskonferens våren 2024, då man meddelade att kepsar från lyxmärket Gucci skulle utgöra grund för visitering i utsatta områden.

– Man klär sig på ett visst sätt, det är en viss klädstil som kommer med att vara med i de här gängen, sade Liberalernas rättspolitiska talesperson Martin Melin vid tillfället.

Så hur är det då med Sveriges politiker? Jag visar honom en bild på Johan Pehrson, Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson i samband med att Tidösamarbetet offentliggjordes i oktober 2022.

Derek Guy prisar Ulf Kristerssons outfit:

– Den har klassiska proportioner. Kavajen delar honom ungefär på mitten från kragen till golvet när han bär skor med klack. Skjortkragens spetsar är tillräckligt långa för att nå slagen, och inget är för smalt eller sitter för löst.

Mot Johan Pehrson och Jimmie Åkesson är han däremot mer kritisk.

– De två andra männen skulle tjäna på byxor med högre midja. Mannen i mitten [Åkesson] borde skaffa blå strumpor till sin blå kostym. Han verkar ha strumpor med Nalle Puh på sig. Än värre är att han har matchat sin näsduk med strumporna. Alldeles för tillgjort.

Till sist vill jag ställa en fråga om det evigt kontroversiella ämnet …

– Är det om man får ha shorts på stan?

Exakt!

– Det där har varit kontroversiellt i århundraden. Under lång tid fanns en idé om att bara småpojkar bar shorts, och att vuxna enbart skulle bära dem vid sport, nära vatten eller vid ansträngande aktiviteter.

– Men det var nästan 100 år sedan, och det är en märklig puritansk regel. Men kan man ha dem på stan? Ja. Jag tycker att det finns snygga sätt att bära shorts på. Det viktiga är att man bär dem med stil.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.

---

I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.