Sju av de tio unga konstnärer, som fick utrymme att visa sina verk på konstmässan i Sollentuna i helgen, är kvinnor. Även om urvalet är alldeles litet för att dra långtgående slutsatser om konstnärskap och kön, så går det lätt att urskilja några distinkta skillnader bland dem som deltagit i just denna utställning.
Conny Bloms Bunny Project präglas av en underfundig Göteborgshumor. Med 300 kilo morötter och en kamera har han gett sig ut på jakt efter den försvunna kaninkolonin på Hisingen. Han liknar sig själv vid Elmer Fudd (jägaren i de teckande kortfilmerna om Snurre Sprätt) och verket är hysteriskt roligt.
Ett minimalistiskt rum med tema Metalenglish är Daniel Anderssons bidrag. Denna, nästintill obegripliga, engelska har skapats under heavy metal-kulturens gyllene åttiotal av icke engelskspråkiga artister som Sepultura och Sodom. Trots det strikta formspråket är humorn uppenbart en bärande del även här.
De unga männens stora självförtroende i sina konstnärskap lyser igenom på lång väg. De är inte det minsta oroliga för att uppfattas som löjliga eller oseriösa. Denna trygghet verkar ge utrymme för att skämta med den egna professionen.
De unga kvinnor som fått utställningsplats på mässan representerar något helt annat. De är seriösa, slipade, och uppenbarligen oerhört àjour med de senaste internationella konsttrenderna.
Anna Wignells stora videoinstallation är ett matematiskt experiment med seendet. En bild filtreras genom ett raster som kontinuerligt förändras efter en matematisk logaritm. All den ursprungliga informationen finns kvar, men uppfattningen av bilden förändras genom hur den strukturerats och organiserats om.
Ännu mer avancerade konstteoretiska tankegångar präglar Ida Sellbing (lägg det namnet på minnet!). Hennes Centripetal analyserar själva möjligheten att överhuvudtaget skaffa sig information om en verklighet som till sin natur är oändlig: ”Närmar man sig målet när man oändligt rör sig mot det? Kan man definiera något genom långsam inringning?”
Även om Wignell och Sellbing är de tydligaste exemplen, så syns samma tendenser bland de övriga unga kvinnorna på mässan. Jävligt hippt, jävligt slickat, jävligt teoretiskt… och definitivt mindre personligt.
Machokonstens tid är förbi. Det har gjorts tillräckligt mycket vräka-sitt-inre-spontant-över-en-duk-måleri, nog med kolla-vad-jag-håller-på-med-för-tokigt. Vare sig man gillar det eller ej så är det Sellbing och hennes kompisar som har chans att få störst betydelse för den samtida konsten.