Under det senaste året har attackerna på den gemensamma välfärdens tjänster och försäkringar ökat. Bakgrunden utgörs av den nyliberala ekonomiska politik, som stavas extrem inflationsbekämpning, stegrad arbetslöshet, offentliga utgiftstak, sänkta skatter och en krympt del av våra tillgångar till gemensam sektor och välfärd. Angreppen har bestått av politisk retorik, förslag, och utredningar som alla vill ge sken av att vi inte längre har råd med välfärden, utan måste privatisera den ännu mer.
Det mest tydliga exemplet kom förra våren, då regeringen offentliggjorde sin Långtidsutredning. I en huvuddel och massor av bilagor hade finansdepartementets skarpaste hjärnor satt ihop en argumentationskedja som utifrån marknadsliberala förutsättningar målar upp ett framtidsscenario där det är oundvikligt att privatisera välfärden. Logiken ser ut ungefär så här:
I framtiden kommer vi alla i Sverige att få det bättre och bättre. Eller som Långtidsutredningen formulerar sig ”Med de antaganden som gjorts i denna utredning, kommer hushållens konsumtionsutrymme att växa över tiden”, eftersom ”en positiv produktivitetstillväxt innebär att hushållens reala inkomster stiger”. Våra tillgångar kommer att öka, och i det scenariot kommer vi att vilja ha mer och mer välfärd. ”Med kraftigt ökade privata inkomster är det högst sannolikt att en del av inkomstökningen kommer att riktas mot efterfrågan av välfärdstjänster.”
Långtidsutredningen uppmärksammar också att vi blir allt fler äldre i samhället i förhållande till yngre. Detta kommer också att bidra till att ”trycket på välfärdstjänsterna ökar”.
Vi får mycket mer inkomster och vill ha mer välfärd. Framtiden ser alltså ljus ut för den offentliga välfärden, skulle man kunna tro. Men så enkelt är det inte visar det sig om man fortsätter läsningen.
För Långtidsutredningen gör i sitt huvudbetänkande ett antal ”objektiva” antaganden som leder fram till en mycket dyster prognos för välfärden i gemensam form och – kanske inte helt överraskande – lösningar genom allt större privatiseringar.
Det mest grundläggande är utredningens antagande att den höga arbetslöshet som präglar dagens Sverige inte kommer att sjunka under de kommande decennierna. Trots regeringens politiska retorik om full sysselsättning, visar det sig att finansdepartementet kallt räknar med höga arbetslöshetssiffror i framtiden. Verkligheten under det år som gått spelar argumentationen väl i händerna. Den extrema inflationsbekämpningen har slagit hårt. I början av januari rapporterade AMS att den öppna arbetslösheten i Sverige ligger på 5,6 procent. Så många som 369 000 svenskar är arbetslösa, och ungdomsarbetslösheten ligger på 13 (!) procent. AMS beskrev 2004 som ett ”förlorat år”.
Den socialdemokratiska lösningen på problemet är repressiv arbetsmarknadspolitik. I vårbudget och finansplan förra året annonserades hårdare tag, och finansminister Bosse Ringholm gick ut i media och menade att arbetslösa skulle mötas med allt hårdare villkor. I höstens budgetförhandlingar ville regeringen få med sig samarbetspartierna och göra det svårare för deltidsarbetslösa. Åtgärderna antydde att problemet är de arbetslösas och inte politikernas. Tonläget blev för mycket till och med för LO, som starkt kritiserade regeringspolitiken: ”Vad gör regeringen? Jo, uppmanar arbetslösa att intensivare söka arbete och myndigheter att strängare tillämpa regelverket. Men för att legitima krav skall ställas på arbetslösa måste det finnas jobb att söka. Genom strängare a-kasseregler väljer regeringen i vårbudgeten att individualisera arbetslösheten i en låginflationsekonomi…”
I LO-tidningen beskrev Casten Von Otter på Arbetslivsinstitutet den verkliga orsaken till de höga siffrorna:
”… nu råder en ekonomiskpolitisk regim i landet, som knappast låter arbetslösheten sjunka under 4 procent. … konsekvensen är förfärande eftersom det innebär att efterfrågetrycket i ekonomin inte kommer att tillåtas att växa så att alla i arbetslöshetskön får en chans till jobb. I dag höjer Riksbanken styrräntan långt innan vi har kommit i närheten av den nivån. Riksbankschefen skulle antagligen tvingas avgå om vi fick full sysselsättning.”
Så här har det sett ut under 2004. Arbetslösheten har blivit en allt större belastning på de offentliga systemen och ger vatten på kvarnen för alla som påstår att vi inte har råd med välfärden. Som Långtidsutredningen alltså, som räknar med att räknar med att de som arbetar blir allt färre i förhållande till de allt fler äldre. Skatteintäkterna räcker inte till, enligt utredningen. Sedan räknar man upp en rad andra antaganden för att ge en bild av framtida finansieringsproblem.
Utredningen menar i nästa antagande som Långtidsutredningen gör, är att den privata konsumtionen kommer att öka kraftigt, ”med 40 procent i volym och per invånare mellan år 2003 och 2020”. Återigen, vi kommer att få det bättre och konsumera mera. Men bara i privat form. För Långtidsutredningen konstaterar därefter att ”den offentliga konsumtionen per invånare är oförändrad”.
Men de dramatiskt ökande privata resurserna kan inte tas till en gemensam välfärd i form av skatter. Långtidsutredningen menar att ”möjligheterna till skattehöjningar får anses vara begränsade…”
Och så går det på. De antaganden som presenteras som ”objektiva” sanningar i får det att se ofrånkomligt ut att den privata delen av våra tillgångar ökar och de gemensamma minskar. Slutsatsen blir att välfärden måste privatiseras, både dess tjänster och försäkringar.
Det här resonemanget, om hotet från den åldrande befolkningen, allt färre arbetande, och en finansieringskris för det offentliga, återfinns inte bara i Långtidsutredningen. Argumenteringen har blivit ett populärt politiskt verktyg för att skapa ett krismedvetande inför välfärdens framtid. Läser man protokoll och handlingar från EU: s ekonomiska ministerråd Ekofin, är detta tydligt. ”The threat of the ageing population” är universalargumentet för en nyliberal reformpolitik. Under 2004 importerades det på allvar till Sverige. Det utredningsdirektiv för privatisering av socialförsäkringarna, som regeringen gav Riksförsäkringsverkets Anna Hedborg förra hösten, har som en av sina grundtankar att vi inte har råd eftersom vi blir allt fler äldre och allt färre som arbetar. När statsminister Göran Persson från början kläckte idén lät det så här: ”… vi har växande behov av social försäkring samtidigt som vi har en offentlig sektor som börjar tömmas på sina möjligheter till finansiering.”
När nye finansministern Per Nuder gick ut med sitt uppmärksammade köttbergs-uttalande, var det intressanta kanske inte ordvalet, utan att ställningstagandet var en del av den nyliberala argumentationen.
Vänsterns ekonomer:
Byt spår – nyliberalismen har kört in i väggen…
Logiken i argumenteringskedjan verkar vara vattentät, om man accepterar den nyliberala grundinriktningen. Men samtidigt som attackerna på välfärden nu alltså hårdnar, blir en ideologisk motström allt tydligare. För allt fler röster höjs nu för en omvärdering av den grundläggande ekonomiska politiken. Påståendena om välfärdens finansieringskris tillbakavisas med allt större kraft. Långtidsutredningen kritiseras hårt. Stefan Carlén, ekonom på Handelsanställdas Förbund, är en av dem som tillbakavisar den påstådda logiken.
– Långtidsutredningen är väldigt tendensiös. För den har ju inga visioner om full sysselsättning. Och då är det klart att det inte verkar som om det finns alternativ.
Och det är också Långtidsutredningens antagande om en fortsatt hög arbetslöshet som är dess mest sårbara punkt. För det visar sig att en ekonomisk politik för ökad sysselsättning till stor del kan neutralisera det köttberg av åldringar som hotar den gemensamma välfärden.
– Arbetslösheten är den största enskilda faktorn, menar Stefan Carlén. Får vi ner den så har vi enorma intäkter. Talar man om den åldrande och hotande befolkningen är det en situation som man väljer att skapa själv, med en hög arbetslöshet.
Han får medhåll från många andra ekonomer.
– En ökad sysselsättning upp till 80 procent skulle kunna plana ut en stor del av snedfördelningen av äldre som kommer i framtiden, menar Sten Ljunggren vid Uppsala universitet.
Men om detta skall kunna uppnås, måste dagens extrema nyliberala inflationsbekämpning bytas ut mot en annan politik, menar Stefan Carlén och andra.
– Nu har vi fått en helt otänkbar arbetslöshet på nästan 6 procent, och det hänger ihop med den ekonomiska politik med låginflationsmål och stram budgetpolitik som finns, konstaterar Carlén. Om vi har ett mer flexibelt inflationsmål, säg 3-5 procent, så finns det en helt annan möjlighet att driva en ekonomisk politik för full sysselsättning.
Bara att på så sätt genomföra den fulla sysselsättningspolitiken i verkligheten skulle göra en dramatisk skillnad för vår gemensamma välfärd, menar Carlén.
– Jag är övertygad om att vi med klara enkla åtgärder som ändrat inflationsmål och satsningar på att matcha arbetskraften kan komma ner i 2 procents arbetslöshet. Då har vi plötsligt ett oerhört mycket mer rättvist samhälle, och möjlighet att driva en helt annan välfärdspolitik.
Per Lundborg på Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning, FIEF, håller med.
– Med ett högre inflationsmål skulle vi kunna komma ner till de arbetslöshetsnivåer som vi strävar mot. Då skulle mycket av problemen med välfärdens och den offentliga sektorns finansiering också lösas. Här ligger kärnproblematiken menar jag.
Detta är nu inget som bara svenska ekonomer påstår. I den internationella ekonomiska debatten börjar allt fler propagera för höjd inflationsnivå.
– Detta är inget man hittar på här i Sverige utan har bevisats av Nobelpristagare som George Akerlof och Joseph Stiglitz, konstaterar Stefan Carlén. Man har pekat på att det finns ett ganska enkelt och optimalt inflationsmål som man kan ha, utan att riksbanken behöver höja räntan.
Och i det svenska samhället har den destruktiva arbetslösheten gått så långt att till och med den stora aktören LO öppet pratar om ett högre inflationsmål.
– Det är en av de saker som vi funderar på, säger Lars Ernsäter, en av LO:s tongivande ekonomer. Vi kommer kanske inte att kräva det i nästa vecka, men det är definitivt en fråga vi tittar på.
Arbetslösheten skulle alltså kunna lösas. Inflationen kan utan problem tillåtas öka för att skapa många nya arbeten och större skatteintäkter till den gemensamma välfärden. ”Hotet” från den åldrande befolkningen kan neutraliseras, och en fortsatt gemensam välfärd kan finansieras. Och den växande strömmen mot det nyliberala stannar inte där. En annan kritik av Långtidsutredningen handlar om dess ”objektiva” påstående att den offentliga konsumtionen inte kommer att öka i framtiden, trots att den privata gör det med 40 procent.
Men detta är ju inte en objektiv sanning, utan ett politiskt val, konstaterar Stefan Carlén.
– Vi har hela tiden ett val mellan att öka den privata konsumtionen eller den offentliga. Vi blir ju rikare och rikare. Ändå framställs det i debatten som om vi bara får fler problem. Allt handlar om huruvida vi verkligen väljer att prioritera den privata konsumtionen så mycket som Långtidsutredningen säger, och finansiera vår egen välfärd. Eller om istället för att göra det tillsammans. Det är ett demokratiskt val vi gör.
Att de gemensamma pengarna i samhället hela tiden minskar har regeringen sett till när man i en rad budgetar beslutat att de offentliga utgifter hela tiden skall minska i förehållande till BNP. För om vi får allt högre inkomster, som ju Långtidsutredningen konstaterar, borde vi väl kunna öka den gemensamma delen, genom en offentlig välfärd? Absolut, menar Sten Ljunggren.
– Vi måste se till att den gemensamma konsumtionen ökar. Långtidsutredningen räknar med att privat konsumtion ökar med 40 procent. Varför inte se till att den offentliga också ökar? Det skulle bidra med enormt mycket resurser.
Antagandena om skattepolitiken är en annan punkt för den växande kritiken av dagens ekonomiska politik. Långtidsutredningen påstår att det inte går att höja skatterna kontinuerligt för att ta litet mer av våra ökade inkomster. Även på den punkten tillbakavisas slutsatserna. Irene Wennemo är chef på LO: s välfärdsavdelning.
– Jag menar att det går att höja skatterna. En välfärd bekostad via skatterna, är mer rationell än en privatfinansierad, och det tror jag att folk förstår. Även de med höga inkomster drar mer nytta av skattefinansieringen än de betalar. Den gemensamma välfärden omfattar ju till exempel både barn och föräldrar.
Stefan Carlén håller med.
– Svenskarna är inte så dumma att de inte ser att det är billigare att finansiera välfärden via skattsedeln än om alla skall betala privat. Långtidsutredningen är nonchalant mot det svenska folket. Är det så att vi vill ha en bättre välfärd kan vi visst höja skatterna. Hade vår skattekvot varit lika hög i dag som på 90- talet så skulle vi ha 80-90 miljarder mer att röra oss med.
Om man förde en politik för en ökad gemensam del av de totala tillgångarna, skulle man kunna skapa ännu mer arbetstillfällen genom en satsning på den offentliga sektorn. Det menar bland andra Sten Ljunggren.
– En av de viktigaste sakerna är att återuppbygga den offentliga sektorn och satsa på jobben där. Det skulle stimulera hela ekonomin.
Att en fortsatt och utökad gemensam välfärd har ett brett folkligt stöd är Stefan Carlén övertygad om.
– Det svenska folket vill ha fler anställda inom offentlig sektor, och man vill att de skall ha högre löner. Jag tror att det är en fråga som skulle vinna mycket röster om man vågade driva den.
Omvärderingen av den nyliberala politiken gäller också budgetreglerna, vars utgiftstak och saldomål stoppar de viktiga offentliga investeringar som skulle kunna göras, särskilt i dåliga ekonomiska tider. Stefan Carlén.
– Det normala ekonomiska tänkandet i en statsbudget har man i stort sett skrivit bort med de regler som finns idag. För det gör ju egentligen ingenting om det blir underskott i ekonomin vid en lågkonjunktur. Då stimulerar man ju ekonomin och upprätthåller sysselsättningen. Men i dagens konstiga politik säger man att man skall spara i lågkonjunkturer.
Den nyliberala sparpolitiken är raka motsatsen till den aktiva keynesianska strategi som allt fler idag argumenterar för. LO-ekonomernas höstrapport 2004, till exempel, innehåller tydliga krav på möjligheter till en mer aktiv ekonomisk politik. Sammantaget bildar den växande kritiken av den nuvarande ekonomiska politiken en kraft. Att den växer sig starkare kan illustreras av LO-ekonomernas ställningstagande på DN Debatt i september förra året:
”För ett drygt decennium sedan skedde en radikal omläggning av den ekonomiska politiken. Inflationsmålet fick högsta prioritet. Staten införde ett nytt utgiftssystem med budgettak. Blev det så bra som ekonomer och teknokrater lovade? Blev resultatet av finansminister Perssons stenhårda saneringsprogram jobb och välfärd? Vi menar att det är dags för en utvärdering av den ekonomiska politikens nya inriktning”
De nya möjligheterna till en ny ekonomisk ordning handlar inte bara om makronivåer. Som Flamman skildrat under hösten finns ett antal exempel på radikal välfärdspolitik på praktisk lokal nivå i Sverige och i de nordiska grannländerna.
Kan vänsterpartiet samlas till ett ekonomiskt program?
Attackerna från nyliberalismen hårdnar, samtidigt som motkrafterna växer sig allt starkare. Ett vägval i politiken, och ett mer trovärdigt ekonomiskt vänsteralternativ än på länge. Allt detta gör att vänstern faktiskt just nu har chansen att med framgång återupprätta en radikal ekonomisk politik. Så menar flera av de vänsterpartister som Flamman pratat med En av dem är EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt. Vänstern står inför en stor möjlighet inför ökad medvetenhet om den nyliberala politikens misslyckande, menar han.
– Det är dags att vänstern erövrar den ekonomiska debatten med egna idéer och lösningar. Vi måste ta för oss, för det är bara vänstern som har svaren. Förut har vi haft svaren på de grundläggande mänskliga behoven. Nu visar det sig att vi, i ljuset av nyliberalismens tydliga misslyckanden, också har svaren på de rent ekonomiska problemen.
Enligt Jonas Sjöstedt innebär ett återtagande av den ekonomiska debatten mycket för vänstern.
– Vad det handlar om är att skapa ett nytt politiskt projekt, och det är långt viktigare än att ägna sig åt internt skyttegravskrig. Den interna debatten som den ser ut nu är bara ett hinder för ett nytt politiskt projekt.
För att kunna bygga ett nytt ekonomiskt vänsteralternativ på alla nivåer, måste partiet mötas i en konstruktiv debatt, menar Sjöstedt.
– Det som måste hända är att vi möts. Partiledningen måste lyfta in Vägval Vänster och ta med dem i en seriös debatt istället för att utestänga. Vare sig jag eller någon annan håller med Johan Lönnroth eller inte, så är han och alla andra som debatterar precis lika värdefulla, och behövs för att bygga en ny vänster.
Kanske stämmer detta. För synen på den ekonomiska politiken är också vad de så kallade ”förnyarna” verkar ha gemensamt med resten av partikamraterna.
Dan Gahnström, en av de mest aktiva i forumet Vägval Vänster, menar att en annan ekonomisk politik självklart är grundläggande för honom.
– För mig är det självklart att sysselsättning går före inflationsbekämpning. Jag tycker inte att det borde vara någon som undrar min och andras inställning till en annan ekonomisk politik.
Gahnström har blivit kritiserad för det förslag om allmän vårdplikt han gick ut med på Vägval Vänsters hemsida under förra året.
– Idén var självklart inte att ersätta den offentliga välfärden.
Men det handlar om att skapa förståelse för det vi har i det offentliga Sverige, att försvara det.
Detta måste gå sida vid sida med en annan ekonomisk politik. Vi kan inte gå på reträtt med välfärden. En genomtänkt vänsterstrategi måste behandla den ekonomiska politikens hela spektrum, menar Sjöstedt.
– Vi behöver göra program och strategier för arbetslöshet, inflation, budgetpolitik, offentliga utgifter och så vidare, som inte är beroende av samarbetet med SAP och deras nuvarande nyliberala normpolitik. Detta måste också vara långsiktigt, inte 2 år framåt, utan på 10, 20 eller 30 års sikt.
Camilla Sköld Jansson, riksdagen och arbetsmarknadsutskottet, ser läget som bättre än på länge för en medveten och målinriktad vänster.
– Socialdemokratin drar åt höger så vi skulle tjäna på att utgöra ett tydligt och trovärdigt vänsteralternativ. Miljöpartiet har sagt att de vill samarbeta i en regering och det är ett resonemang som vi borde bemöta offensivt.
– Miljöpartiet är ju inte kända som fackföreningsrörelsen bästa vänner. Jag tror att en trovärdig vänster skulle ha ett guldläge.