Detta är en bok om arbetsglädje, gemenskap laganda. Till mycket liten del. Några gjorde hålen, om kvinnor i metallindustrin, genomsyras främst av utstötthet, osäkerhet, förnedring. Första dagen på jobbet, rädslan att göra fel och orsaka kaos, värken, maktlösheten. Sammanhållningen – gentemot basen och ledningen – finns där. Men framför allt finns ensamheten.
De olika personer, vars berättelser utgör den dokumentära stommen, är inte arbetare. De är kvinnliga arbetare. Solidariteten gäller inte dem. De flesta kan inte heller liera sig med andra kvinnor eftersom de är för få. Och även om de kan det, är de fortfarande utstötta även om de är utstötta tillsammans.
Flera av bokens kvinnor trivs med sitt jobb. De har kommit ut på arbetsmarknaden på 1960-talet direkt från hemmet och njuter av självständigheten. Eller kommit från ett vårdjobb där de kände sig ständigt otillräckliga efter arbetsdagens slut. Eller de har varit stillasittande och njuter nu av att få röra hela kroppen, ta i på riktigt. De upplever sig vänligt och respektfullt bemötta av gubbarna och grabbarna. Men de åker förr eller senare på en nit. De tvingas alla någon gång göra erfarenheten att när de kommer till kritan räknas de ändå inte. De är inte arbetare, bara kvinnor som råkar ha ett arbete.
Maria Hamberg har skrivit verklighetsbaserade kortnoveller. Roine Jansson har målat levande, fristående akvareller. Vi förflyttas till metallkvinnornas vardag, gör en resa i Sverige. Överallt är det som genomsyrar: förnedringen.
Jag grips av Birgitta, som inte hinner ringa Försäkringskassan vare sig i morgonpausen eller på frukostrasten. Jag tänker på när jag själv inte hann göra det där samtalet, i julruschen för några år sedan, och anmäla mig till universitetet. Hade jag hunnit det hade jag kanske haft en kulturvetarexamen nu. Men för mig är det skitsamma, för jag blev journalist i stället. Om Birgitta fick sina sjukpengar, så hon kunde amortera på huset den månaden, får vi inte veta.
Kvinnorna som inte kan gå på toa av rädsla för att orsaka stopp i linjen, kvinnorna som väcker familjen och gör frukost och diskar fastän de ska till samma jobb som gubben och sonen, kvinnorna som har mens, kvinnorna som har smärta i händer fötter axlar nacke. Och de minst synliga kvinnorna av alla, de som städar, som inte ens ses av de andra kvinnorna, kvinnorna som städar upp industrins tjocka lager av sot och smuts.
De fina stunderna, stunderna av tillfredsställelse, av samhörighet, av humor och arbetsglädje, de stunderna skymtar fram på enstaka rader i boken. Maria Hamberg har arbetat inom metallindustrin i över 25 år. Det är hon som tagit initiativ till projektet att synliggöra kvinnor inom verkstadsindustrin. I arbetet med boken har hon intervjuat en mängd kvinnor. Det kanske är viktigare att lyfta fram kvinnornas specifika utsatthet, det dubbla förtrycket i att vara såväl arbetarklass som kvinna, kroppen som svullnar och ger vika ännu tidigare än mannens. Viktigare, eller oundvikligt, när man berättar deras historia. Men inte är det muntert. Några gjorde hålen – några var sysselsatta med att tillverka det som inte skulle bli. Kvar blir den förtärande känslan av orättvisa, av så bottenlös orättvisa.