Will they ever trust us again? är en samling utvalda brev från soldater till Michael Moore i spåren av Moores film Fahrenheit 9/11. Brev direkt från soldater Bagdad eller mindre kända orter i det ockuperade Irak, veteraner från tidigare krig, släktingar och till soldater, levande och döda. Här finns såväl yrkesofficerare från anrika republikanska militära familjer som värvade ungdomar som borde gått i gymnasiet, men som nu på grund av det perversa klassamhället befinner sig i Irak för att skydda de amerikanska imperieintressena.
Det skall sägas från början: detta är inget litterärt mästerverk. Det är tidvis tjatigt och inte alltid intressant, eftersom alla brev innehåller hej-och-lycka till-fraser till Michael Moore. Men det blir förstås så om man avhåller sig från att redigera materialet.
Det finns dock flera saker som är intressanta. För det första löper soldaternas upplevelse av att inte någonsin ha blivit hörda en stark tråd genom boken. De har svurit en ed att med sina liv skydda den amerikanska konstitutionen, men inte att angripa andra länder och de känner sig lurade av en administration de inte begriper hur någon kan förlita sig på. Och de känner inte igen sig i de krigsrapporter som kommer varje dag från de stora nyhetsnätverken.
Det andra som är tydligt är hur hård kritiken är mot ockupationsadministrationen och militären i Irak. Talet om att vinna över hjärtan på USA:s sida grusades direkt, eftersom det dröjde månader innan hjälparbete kom igång, skriver en soldat. Feta kontrakt och löner för de amerikanska företag som förväntas börja få landet att fungera igen sticker också i ögonen på soldaterna.
Många av soldaterna har aningen förvånande funnit Michael Moore genom boken Dude, where´s my country (Vem har snott mitt land?), där Moore lägger stor vikt vid att argumentera med republikaner. I stort sett går den ut på att förmå dem att inse att minimilöner och sjukförsäkringar är ganska bra om man vill undvika renodlat barbari på den amerikanska kontinenten. På ett sätt är Will they ever trust us again? ett bevis för att det lönar sig att tala med fiendens stödtrupper. Det enda sättet högern kan bemöta detta – vilket man kan se på nätrecensionerna– är genom att be sina soldater hålla tyst. Vilket naturligtvis inte går om man samtidigt skall påskina att soldaterna är ”landets ryggrad”.
Det verkligt intressanta är det faktum att Michael Moore – vid sidan av såna genidrag som Slacker Uprising Tour – går i närstrid med reaktionära föreställningar istället för att rynka på näsan åt dem som bär värderingarna. Och vinner.