Vilhelm Mobergs episka berättelse om utvandrarna från Ljuders socken i Småland hör, med all rätta, till de mest folkliga och folkkära bidragen till det vi kallar ett svenskt kulturarv.
I år är det fyrtiofem år sedan Vilhelm Moberg lade sista handen vid den fjärde och avslutande boken i serien, Sista brevet till Sverige. Därmed avslutades också tolv års researcharbete som han beskriver utförligt och personligt i boken Den okända släkten från 1950.
Vilhelm Mobergs övertygande skildring av svenskt allmogeliv vid 1800-talets mitt handlar inte bara om bondefamiljens slitsamma arbete mot karga och steniga åkrar, det årliga samlandet i ladorna inför den stundande vinterkylan och återkommande perioder av hungersnöd. Familjerna i Ljuders socken kämpar lika mycket mot överheten – den förtryckande gammalmodiga kyrkan, konungamakten och dess utsända. De som inte såg någon annan utväg än att samla ihop familjen för att ta den långa och farliga resan till nybyggarlandet i väster var en brokig samling av människor.
För Vilhelm Moberg var dessa ”den gamla världsdelens bästa folk: upprorsmännen, revolutionärerna, trotsarna, frihetsmännen” som han skriver i Den okända släkten.
Idag då nationell identitet och nationalkänsla ofta degraderas till en form av semantisk och relativistisk diskussion om ”vi och dom” är det kanske inte självklart att lyfta fram den värme och fosterlandskärlek som genomsyrar böckerna om utvandrarna.
Jag läser böckerna om utvandrarna med en kombinerad känsla av vemod och stolthet. En stolthet över hur generationer innan mig arbetat och förvandlat den karga och steniga marken i det här landet och tillsammans skapat grunden till den välfärd och den frihet som vi efterkommande dagligen åtnjuter. Det här är min historia.
Ett av Utvandrarseriens grundteman är den gradvisa assimileringen av svenskarna i det amerikanska nybyggarsamhället. Eller så som Vilhelm Moberg själv beskriver det genom namnen till de inledande kapitlen i de fyra böckerna: ”Bygden som de lämnade”, ”Landet som tog emot dem”, ”Landet som de förvandlade” och ”Landet som förvandlade dem”.
Moberg beskriver hur utvandrarnas barn och barnbarn växer upp utan att kunna tala det svenska modersmålet och utan kunskap om det land deras far- och morföräldrar en gång växte upp i.
Karl Oskar lämnar gården i Ljuders socker tillsammans med sin familj och hans enda bror Robert. En av seriens starka passager är den när Karl Oskars far, Nils, förebrår sonen för att dra släkten ur landet vid den förestående amerikaresan:
”– Du tar många stöcken mä dej.
– Vi blir sex.
– Du tar flere. Dina efterkommande ä flere än du vet.
Karl Oskar svarade inte. Han hörde grämelsen över att han drog släkten ur landet, till ett främmande rike.
– Du har inte sport barn och barnbarn te råds heller, fortsatte fadern.”
Och det är inte bara så att det leder till tankarna över vilka tvivel och förebråelser som dagens flyktingsströmmar och emigranter går igenom, när de lämnar hus och hem för ett annat land. Jag har svårt att tro att någon inte känner en känsla av samhörighet med dessa folköden som personifieras i familjerna från Ljuders socken. Jag tror inte bara att det har med en ”missriktad lojalitet” till det egna folkets umbäranden och öden. Nationalstaten är en realitet och den nationella identiteten är djupt rotad hos de flesta av oss.
Jag vet inte vad Vilhelm Moberg hade tyckt om det, men för mig är detta ett lysande exempel på patriotisk skildring i verklig mening. Och som sådan är den väsensskild från den smetiga nationalromantik som odlas i vissa nationalistiska kretsar. Den nationalchauvinistiska myten om odalmannen, visserligen hårt arbetande för sin familj men också ”ärbart” uppoffrande för kung och fosterland och mer än villig att gå ut i varje krig som överheten kallar till, har helt enkelt ingenting med verkligheten att göra.
De grå bondgårdarna i Korpamoen och Duvemåla har inte ens till det yttre något att göra med nationalromantikernas rödmålade stugor.
Den folkliga patriotism som genomsyrar Utvandrarserien finns även i Vilhelm Mobergs klassiker Rid i natt från 1941. Boken var ett antifascistiskt inlägg i debatten under andra världskriget och ska ha belagts med brandbulla av nazisterna. Det hör till historiens många ironier att delar av den politiskt korrekta vänstern och dess liberala likar idag troligtvis skulle brännmärka Wilhelm Mobergs patriotism som nationalism, etnocentrism eller språkrör för det påhittade nyordet nationalvänstern.