Mitt under nyhetstorkan går ett gäng vänsterpartister, med Johan Lönnroth i spetsen ut och anklagar sitt parti för att dela bänk i EU-parlamentet med ett gäng leninister och diktaturkramare. Istället skulle partiet ha gått med i den gröna gruppen och delat bänk med knarkliberaler, småföretagarvänner och fackmotståndare. Det får de naturligtvis tycka, men några slutsatser av tidigare fördömanden bör kunna dras idag, femton år efter murens fall.
När ett parti som numera är tämligen oomstritt i de flesta nordiska sammanhangen, tyska PDS, arvtagaren efter DDR:s styrande parti SED, började omvärdera sitt förflutet skydde ”förnyare” som Johan Lönnroth partiet som fan skyr kyrkan. Till och med mitten av 1990-talet försvagades PDS ledning allvarligt när just de partier som SED-förnyarna hade valt som förebild – de nordiska vänsterpartierna – vägrade att ens tala med PDS-folk på internationella vänsterkonferenser. Norska och danska vänsterpartister trodde, liksom den hatstinna västtyska pressen samt obotliga västtyska gammelleninister, att PDS var ett slags stalinistisk förtrupp som ägnade sig åt falsk marknadsföring. (De svenska vänsterpartisterna vågade på den tiden inte ens närvara vid konferenser där ickenordiska, europeiska vänsterpartier deltog).
Men var fanns den kommunistiska förtruppen egentligen? Jo, de fruktade leninisterna var ju faktiskt de första som hoppade av det sjunkande skeppet. När DDR kollapsade slutgiltigt höll de redan på att starta eget i väntan på kontrarevolutionen. Systemets medlöpare, som gått med i partiet för karriärens skull, var något långsammare – de avvaktade först händelsernas utveckling innan de också lämnade partiet. Kvar stannade de gamla, de som trots allt trodde att de vackra socialistiska idealen faktiskt betydde något, och de som var leninister av övertygelse. De sistnämnda fick medvind varje gång ett utländskt vänsterparti förnedrade partiledningen.
Så småningom och efter ihärdiga diplomatiska förhandlingar lyckades vi att få danska SF att göra sig en egen bild av partiets inre tillstånd. Danskarna skrämdes då icke av partiets ”kommunistiska” förflutna. Men det var förstås innan SF:s karaktär förvandlades drastiskt, det vill säga innan den andra danska omröstningen om Maastrichtfördraget. Sen följde en ”oberoende observatör” från Norge som uppenbarligen lämnade en positiv rapport till SV:s partistyrelse. Och slutligen fick PDS ryktet att vara ett slags exempel på ett framgångsrikt ”postkommunistiskt” vänsterparti. Så kan det gå.