Kvinnorörelsen i Island var som på andra ställen mycket aktiv på 1970-talet. Rödstrumperörelsen bildades med krav på fri abort, likalön och lika representation. Just representationsfrågan var viktig: på grund av ett decentraliserat personvalssystem krävdes mycket pengar och tid bara för att kunna bli kandidat för ett parti. Det var ett system som klart missgynnade kvinnor, och fram till 1979 hade Alltinget bara fem procent kvinnliga ledamöter.
Nu startade diskussioner om att återuppliva den gamla traditionen från det tidiga 1900-talet med kvinnolistor. Men en annan anledning var att Rödstrumpornas aktionsinriktade feminism hade gått i stå. Konflikter härjade rörelsen och det blev svårt att rekrytera yngre kvinnor.
1981 beslöt sig ett antal kvinnor i två städer att ställa upp i kommunalvalen med kvinnolistor. De fick in två kvinnor på båda ställena. Efter framgången bildades Kvinnolistan, som ställde upp i nationella val. De fick 11 procent av kvinnorösterna och 5,5 procent av samtliga röster. Genast ökade trycket på andra partier – representationen i Alltinget höjdes till 15 procent.
Effekterna på politiken blev flera: föräldraledigheten ökade från tre månader till nio, pappaledigheten gick från noll till tre. Kvinnolistan satte fokus på hur våldtagna kvinnor behandlades genom att få igenom beslut om en kommitté med experter som tittade på frågan. Island blev ett modelland på det området.
Det var svårare med partiets politik i andra frågor. Audur Styrkársdóttir, själv medlem i Kvinnolistan när det begav sig, skriver om två centrala konflikter i sin sammanfattning om partiet ”Kvinnelister i Island – reaktion mod en stillastående politik” ur Likstilte demokratier? Kjönn og politikk i Norden (Oslo 1999). Dels handlade det om politiska frågor där man inte var överrens: hur man skulle ställa sig den ekonomiska politiken i parlamentet eller vad man skulle tycka om den amerikanska militära närvaron på Island.
I efterhand konstaterar Styrkársdóttir att det var helt tydligt att partiet stod till vänster: partiet ingick i en tydlig vänsterallians i Reykjavik 1994 och röstade längre till vänster än den socialistiska Folkealliance i Alltinget.
– De sade alltid att de varken var höger eller vänster, men det var ett parti som i alla frågor hamnade på vänstersidan. Sedan fanns det folk från höger som röstade på partiet i valen för att de ville ha in fler kvinnor i Alltinget.
Så löstes den svåra frågan om att vara vänster eller höger. Men det fanns hela tiden en annan motsättning mellan partiets gräsrotsambitioner och det faktum att parlamentsarbetet slukade mycket kraft. Kvinnolistan använde sig av Berit Ås kvinnokultursteori som plattform. Ås teori gick ut på att kvinnorörelsens inriktning mot att få ut kvinnor i arbetslivet inte lett till de framsteg man hoppats på, eftersom mäns makt i den offentliga sfären kvarstod genom en manlig maktkultur.
Kvinnolistans mål var att framhäva kvinnokulturen och göra den lika respekterad som den offentliga (manliga) kulturen. Därför betonade man hela tiden att man skulle fungera annorlunda än andra partier, att man inte skulle delta i alla parlamentariska organ och att inte bli ett toppstyrt parti för yrkespolitiker. Beslut togs med konsensus och ledarrollen roterade.
Men Styrkársdóttir tycker i efterhand att den direktdemokratiska ambitionen kanske snarare försvårade för kvinnor att delta: processerna krävde mycket av det som kvinnor har minst av: tid. Efterhand ändrades strukturen när yngre medlemmar krävde att arbetet skulle bli mer effektivt. Och till sist upplöstes partiet. Många menade att man hade uppnått sina mål att ändra på den svaga kvinnorepresentationen och ge frågorna en plats på agendan.
Audur Styrkársdóttirs slutsats är att Kvinnolistan integrerade kvinnorna i det politiska systemet i Island och att behovet därför upphörde, ju bättre partiet lyckades.