Per Hagman tillhör landets mest sågade författare. Sedan debuten med Cigarett 1991, en blaserad roman om sex och droger i Stockholms innerstad, har Hagman tämligen regelbundet levererat dekadenta romaner som hatats av kritikerna, men älskats av en stor grupp unga läsare. Medan det litterära etablissemanget mest sett ytliga poser, har fansen glupskt sugit i sig initierade berättelser om glamour, sex och kokain.
För några år sedan fick Hagman dock ett kritikergenombrott med Skugglegender, en samling ömsint storstadsglittriga noveller om it-konsulter, modeller, bögar och knarkare. Det var stundtals lysande originell prosa, olikt det mesta som skrivs i Sverige i dag. Så vad finns kvar att bevisa?
En hel del tycks det som. Efter fyra års tystnad kommer nu Att komma hem ska vara en schlager, den sjunde titeln i detta författarskap. Boken kallas roman, men är snarare en anspråkslöst skriven självbiografi. De miljöer som vi mött i böcker som Pool, Cigarett och Skugglegender – barerna, lyxfesterna och hotellrummen – finns kvar, men denna gång är det Hagman själv som är huvudperson. Fiktionen har fått lämna plats åt ett
någorlunda osminkat självporträtt.
Hagman fogar, till synes planlöst, ihop texter om de platser där han har levt de senaste åren. Tämligen snart inser man att boken saknar en kompositionell helhet, utan snarare har sina kvaliteter i de många bihistorierna och anekdoterna. Det handlar om nattlivet i Paris och Nice, heroin i Tunis, skandinaver och britter i Kairo, dokusåpakändisar i Mariefred och falkar i Dubai. Hagman hyllar den gaydiscovärld han har varit trogen sedan debuten. Samtidigt anar man att han har tröttnat, att han i sitt ensamma kringflackande söker något annat. Det är både tragiskt och hjärtskärande.
På de 259 sidorna hinner Hagman vara både överraskande och klyschigt förutsägbar, ungefär som en schlager. Han är på sitt något självupptagna vis stundtals barnsligt förtjust i yta och glitter, för att i nästa kapitel berätta initierat om falkuppfödning eller egyptisk matkultur. Ibland är det underhållande, ibland bara långtråkigt.
Man får en känsla av att både författaren och författarskapet har hamnat i en medelålderskris. Det länge uppskjutna vuxenlivet är oåterkalleligen här. ”Världens äldsta tonåring”, som Hagman ofta kallar sig, har för evigt lämnat puberteten. Något nytt måste hända med författarskapet. Fan vet vad.