Brittiska historiker kritiserar Hollywood för ”grotesk historieförfalskning” Den brittiska tidningen Independent publicerade i förra veckan en artikel där flera betydelsefulla brittiska historiker gick till hårt angrepp mot filmindustrin i Hollywood. Det är den historiesyn som Hollywood vidareförmedlar i krigsfilmer som Rädda menige Ryan och U-571 som ligger till grund för kritiken från historikerna, som menar att det historiska budskapet konsekvent förvanskas. Historikerna talar om en ”amerikanisering av brittisk historia”, om en ”grotesk historieförfalskning”.
När landstigningen i Normandie filmatiseras i Hollywood-tappning såsom i Rädda menige Ryan sker det helt utan referenser till brittiska eller allierade trupper. De allierades gemensamma insatser görs till enbart amerikanska. I U-571, en annan Hollywoodproducerad film som utspelas med andra världskriget som fond, skildras de hårda striderna mellan brittiska och tyska u-båtsflottan. Med den korrigeringen att de brittiska u-båtarna bytts ut mot amerikanska. Till och med den brittiska underrättelsetjänstens betydelsefulla kodbrytning och erövrandet av kodmaskinen Enigma är plötsligt omvandlat till en fullödig amerikansk operation.
– Problemet är att Hollywoods intressen är diametralt motsatta den verkliga historiens intressen. Det går inte att göra alla hjältar i hela världen till amerikaner, säger en av historikerna, populärhistorikern och författaren Antony Beevor.
Man kan brännmärka kritiken som en ”dålig-förlorar-mentalitet” från företrädare för en före detta världs- och kolonialmakt, som känner sig inte bara ekonomiskt och maktpolitiskt utan också kulturellt överkörda av den nya regerande världsmakten. En del av kritiken bär också drag av klassisk konflikt mellan akademin och populärkulturen, men frågan är mer komplex än så.
Generaldirektören för den brittiska myndigheten English Heritage, Simon Thurley, andas också reaktionär opposition när han menar att det stora problemet är att de brittiska ungdomarna blir förvirrade i sin nationella identitet på grund av den amerikanska filmindustrins ”bedrägliga” och ”förföriska” behandling av den brittiska historien.
Samtidigt har han helt rätt när han understryker faran med att elever ersätter den bristande historieundervisningen i skolan, eller i allafall luckorna i undervisningen, med kunskapen från filmens värld. De skulle kunna befrukta varandra, filmens och historieundervisningens värld, men så är inte fallet idag.
Kanske har det med just andra världskriget som ämne att göra. Världskriget, dess segrare och förlorare, diskuteras idag på samma sätt som bilden av Franska revolutionen diskuterats under stora delarna av 1800- och 1900-talet.
Just bilden av andra världskriget och efterkrigstiden fram till realsocialismens fall är på många sätt en ideologisk brytpunkt för eftervärlden att diskutera. Tidigt ifrågasattes och förvanskades Sovjetunionens insatser som allierad med västmakterna. Röda arméns inmarsch i Berlin, fritagningen av Auschwitz lägerfångar och inte minst Slaget om Stalingrad har förringats till förmån för de allierades insatser. Västpropagandan har länge velat få kriget att framst som en svartvit strid mellan demokrati och diktatur – mellan gott och ont. Sovjetunionens deltagande i kriget tillsammans med övriga allierade kräver ytterligare en dimension, vilket blir alltför mycket för den gängse enögda propagandan.
De brittiska historikernas protest kan ses som en reaktion mot att USA nu försöker förringa också de västliga allierades insatser. Styrkan i den amerikanska bilden av ett Europa helt oförmöget att försvara sig mot axelmakterna och ett USA som intervenerar osjälviskt och utan egna intressen, visade sig tydligt under upptrappningen inför det senaste anfallskriget mot Irak. Frankrike och Europa var svikare som inte solidariserade sig fullt ut med sin gamla välgörare. Europa har enligt den amerikanska historieskrivningen en skuld att betala.
I Svenska Dagbladet skriver Stefan Spjut apropå de brittiska historikerna och en ny svensk avhandling om just historiebilden i de senaste decenniernas Hollywoodfilmer. Avhandlingens författare film- och medievetaren Mats Jönsson menar, enligt Stefan Spjut, att film utgör ett i stora delar outnyttjat källmaterial som alltid säger mer om det samhälle som filmen producerades i, än om den historiska period som filmen vill skildra. Det är kanske lite väl hårddraget att påstå att så alltid är fallet, men i den senaste tidens historiska dramer blir det faktiska historiska skeendet sekundärt i förhållande till behovet av en säljande renskalad berättelse och inte minst viljan att blidka de rådande nationalchauvinistiska stämningarna i USA. Hur kan man annars förklara att det inte bara rör sig om historieförfalskning, utan förfalskning med ett visst specifikt ideologiskt innehåll?
Det räcker inte att, som Antony Beevor anklaga Hollywood för att använda etiketten ”based on a true story” (baserad på en sann historia) i vinstsyfte.
– De är inte intresserade av sanningen, men samtidigt är de besatta vid att bifoga ”sann” till dessa filmer eftersom de tror att det är lättare att sälja dem då, säger han till Independent.
Vinstintresset finns där. Historiska romaner säljer som aldrig förr, särskilt romaner eller populärvetenskapliga verk baserade på andra världskriget. Därför kommer de historiska mastodontfilmerna, en efter en, upp på biograferna. Men det ideologiska innehållet tenderar att dra åt samma håll. Detta har snarare sin förklaring i att Hoolywood ofta kanaliserar och förstärker den rådande stämningen i den amerikanska makteliten.
Och det är inget märkvärdigt egentligen. Det är segraren som skriver historien, på ett eller annat vis. På samma sätt som företrädare för forntidens riken omdefinierade historien efter sina intressen och efterlämnade i många stycken sin verklighetsbild, så vill den moderna tidens hegemon militärt, politiskt och kulturellt ge sin version av viktiga skeden.
Krigens förlorare har alltid fått gå in i historien med nedböjt huvud. På så vis går Julius Caesars beskrivning av barbarer vidare i den moderna gestaltningen av soldater i tyska Wehrmacht och blodtörstiga somalier i den genomrasistiska Hollywoodkrigsfilmen Black hawk down, motståndaren är helt utan personlighet, intelligens eller karisma. Bilden av tyska soldater i andra världskrigets filmer står inte långt efter 1950- och 60-talets skildringar av svarta.
Den amerikanska kulturens i princip hegemoniska ställning internationellt gör det nu möjligt för eftervärlden att få liknande beskrivningar av vietnameser i flertalet ”Vietnamskildringar”, trots att just vietnameserna gick segrande ur det egentliga kriget. Och nu är det dags för den kvarvarande supermakten att också förringa sina närmaste allierade.
Visst, segraren skriver historien, men det borde finnas någon form av hederlighet även i den
