Efter det stora bombattentatet i Madrid i mars i år pekades den baskiska terrororganisationen ETA felaktigt ut som gärningsmän av den konservativa regeringen Aznar. Att peka ut ETA låg nära till hands: Aznars regering bedrev alltsedan 1997 en konsekvent kriminalisering av den baskiska vänsternationalistiska rörelsen. Även den nya socialistiska regeringen i Madrid verkar vilja fortsätta med den hårda linje som stakats ut av José Maria Aznars konservativa Partido Popular (PP, folkpartiet). Vänsternationaliströrelsen i Baskien är oavsett de senaste årens hårda attacker emellertid fortfarande stark. Inte långt ifrån turiststränderna vid Biskaya finns ett land som tydligt präglas av en våldsam etnisk och politisk konflikt.
Det hela börjar redan när jag lämnar bussen från flygplatsen. Knappt har jag hunnit kliva ur bussen från flygplatsen så trycker en gammal man ett flygblad i min hand. ”Du är i Baskien nu”, står det i engelska, franska och spanska på den lilla foldern. ”Vårt land är varken spanskt eller franskt”. Den gamla mannen som redan har hunnit försvinna är den första aktivisten i den breda baskiska nationaliströrelsen jag möter.
Konflikten är svårt att ignorera när man väl fjärmar lite sig från turiststränderna. Flygplatserna i Bilbao och Biarritz på den franska sidan av Baskien anstyrs varje år av hundratusentals resenärer. Medan nationalisterna i den franska delen snarare håller sig i bakgrunden, förs på den spanska sidan gränsen dag för dag en kamp om symboler. När jag letar mig fram genom stan går det inte att ignorera att man är i en baskisk stad. Många människor har flaggat sina lägenheter och hus med den baskiska flaggan. Många husväggar pryds dessutom av nationalistgraffiti eller paroller mot de spanska partierna PP och PSOE, det konservativa folkpartiet och socialistpartiet. Denna kamp förefaller vara näst intill hopplös för myndigheterna, inte minst därför att den baskiska regionalregeringen i viss mån främjar den.
Striden handlar om etnisk identitet – och den har blivit ett självändamål. Såväl den borgerliga nationaliströrelsen som vänsterrörelsen för oberoendet är inbäddade i sina respektiva organisationsnätverk. Precis som en gång arbetarrörelsen organiserar nationalisterna livet ”från vaggan till kistan”. Företag, daghem, skolor, restauranger, hotell och pubar hör till rörelsen precis som partier, ungdomsförbund och fackliga organisationer.
Den baskiska nationalistiska rörelsen är gammal och den har hunnit bli en massrörelse. Redan 1895 bildades Baskiska nationalistiska partiet (PNV). Det var den baskiska konservativa eliten, som såg sina intressen hotade av den påbörjade industrialiseringen och det spanska kapitalets expansion. På mellankrigstiden blev PNV ett regionalt massparti tack vare en socialkonservativ framtoning och sitt samröre med katolska kyrkan. När spanska inbördeskriget utbröt, förhandlade nationalisterna med båda sidor. I gengäld mot löftet att införa baskisk autonomi anslöt sig PNV till republikanerna.
Francos hämnd för detta ”förräderi” blev grym. Tusentals basker föll offer för den fascistiska terrorn efter erövringen av Baskien. Den baskiska kulturen skulle utraderas genom en systematisk och brutal hispanisering. Språket förbjöds och den lokala administrationen och prästerskapet utbyttes mot lojala spanjorer. Framför allt under 1950-talet bosatte regimen målmedvetet spanska arbetare och tjänstemän i de baskiska städerna. Landet industrialiserades och hispaniserades snabbt, men fick också en levnadsstandard som ännu idag ligger över det spanska genomsnittet.
Men inte ens det brutala förtryck som Francos elitpolis Guardia civil stod för kunde kväsa nationaliströrelsen. Många aktivister hade lyckats ta sig över gränsen till Frankrike och bildade där 1938 motståndsrörelsen Maquis. Rörelsen genomförde väpnade aktioner i spanska Baskien till och med början av 1960-talet, då den kvästes. PNV överlevde under jorden, uppe i bergen dit inte ens militären vågade sig, och efter 1945 helt legal på andra sidan gränsen i Frankrike. 1959 bildades organisationen Euskadi ta Askatasuna (”Baskien och frihet”, ETA) i Frankrike för att föra kampen för ett oberoende Baskien. ETA, som till en början rekryterade sina medlemmar främst i baskiska exilkretsar, var den väpnade grenen för den socialistiska Baskiska befrielserören (MNLV).
Efter Francos död kämpade nationalisterna för autonomi. Medan det borgerliga PNV och det lilla baskiska socialdemokratiska partiet EA godkände autonomistadgan från 1979 som gav delar av Baskien regional autonomi, fortsatte MNLV och deras väpnade gren att kämpa för oberoende. Under 1980-talet splittrades därför det baskiska samhället djupt när ETA trappade upp våldet. Ända tills 1998 gick sprickan mellan dem som accepterade 1979 års autonomistadga och vänsterrörelsen som med ETA i spetsen kämpade för ett oberoende Storbaskien. Men sommaren 1998 träffades PNV-ledningen hemligt med ETA, kort därpå formade de borgerliga nationalisterna, vänsternationalisterna och även det spanska Förenade vänstern (IU) Lizarraalliansen. Förebilden var fredsprocessen i Nordirland. Alliansen förespråkade en politisk lösning på den baskiska konflikten och krävde att den baskiska befolkningen själv skulle rösta om Baskiens framtid. Man tog inte ställning i frågan om våldet, men förutsättningen för Lizarrafredsprocessen var en ensidig vapenvila, som ETA utropade.
Fredsprocessen i Baskien blev dock inte långvarig. Efter drygt 16 månader sade ETA upp vapenvilan och genomförde i januari 2000 en blodig bombattatentatsvåg i Spanien. Hundratusentals basker gick ut på gatan för att protestera mot terrorvågen, även vänsternationaliströrelsen splittrades. Men vänsternationaliströrelsen, som i Baskien betecknas som ”den patriotiska vänstern” (izquierda abertzale), utgör fortfarande en stark minoritet i Baskien. I det sista val då deras politiska parti tilläts delta, regionalparlamentsvalet 2001 fick rörelsens lista över tio procent av rösterna. I kommunalvalet våren 2003 och i det senaste EU-valet kunde den baskiska vänstern inte längre delta, då deras vallistor förbjöds.
– Vi har inte opinionsfrihet här, kommenterar Koldo Gorostiaga, representant för det förbjudna vänsterpartiet Batasuna och till och med nyligen ledamot i EU-parlamentet för vänsteralliansen Euskal Herritarrok (EH). Jag träffar följaktligen Gorostiaga i ett litet kontor i den fransk-baskiska staden Bayonne. Därhemma på den spanska sidan skulle han riskera fängelse för sin politiska verksamhet och även här är man på sin vakt. Videokameror övervakar trappuppgången, viktiga underlag finns inte i kontoret. Man räknar tydligen med ovälkomna inkräktare.
– De spanska myndigheterna förbjuder politiska åsikter, menar Gorostiaga och visar sig förbittrad över den avsaknad av solidaritet som uppvisades av vänsterpartierna i EU-parlamentet när hans parti Batasuna förbjöds våren 2002.
– Spanien bryter mot EU-konventionen, men det struntar de andra medlemsstaterna i, menar Gorostiaga.
– I slutändan gör Garzón bara reklam för ETA, säger han förbittrad.
Baltasar Garzón är den spanske undersökningsdomare, som 1997 inledde den så kallade Sumario 18/98-processen. Garzón är domare vid Audiencia national, en specialdomstol som inom ramarna för antiterrorlagstiftningen fått alltfler befogenheter. Utgående ifrån tesen att samtliga organisationer som hör till den patriotiska vänstern skulle vara ”styrda av ETA” har sedan april 1998 en lång rad föreningar, företag och tidningar förbjudits. Civila spanska domstolar har visserligen i många fall hävt Garzóns ”tillfälliga förbud”, men få av de inrättningarna som avstängdes från sina tillgångar under upp till 12 månader har lyckats klara sig ekonomiskt.
Ödeläggelsen av World Trade Center den 11 september 2001 utnyttjades av Spaniens dåvarande regering för att få flera organisationer uppsatta på EU:s terrorlista, som inte de spanska domstolarna ansåg vara terroristiska. Sommaren 2002 skapades dessutom nya speciallagar som möjliggjorde förbudet av vänsterpartiet Batasuna, dess ungdomsförbund Segi och flera andra organisationer. Bland de organisationer som utsatts för Garzóns anklagelser märks också diverse dagstidningar, radiostationen Egin, ja till och med AEK, den organisation som organiserar avgiftsfri undervisning i baskiska för vuxna. Alla dessa kriminaliserades.
Särskilt attacken mot AEK-skolorna och fjolårets förbud av den baskiskspråkiga dagstidningen Egunkaria retade folk i Baskien. Medan Garzón hävdade i sin stängningsorder att AEK och Egunkaria skulle vara ”bildade, finansierade och styrda av ETA”, uppfattade en bred baskisk allmänhet förbuden som en attack på den baskiska kulturella identiteten.
– Många människor minns tiden under Franco, de man inte vågade lära ut sitt modersmål till barnen, förklarar Mitxel Saraskuta för mig. Vi förlorade en hel generation. Att stänga just språkskolorna var ett slag i ansiktet på oss.
Mitxel och jag är på väg till den lilla staden Bergara, där en av hans kamrater ska firas, som suttit 30 år i fängelse för ETA-medlemskap. Mitxel, 54 år gammal, pratar med en frånvarande blick. Även han har suttit fängslad i 27 år.
Xavier Oregi tas emot med ståt på stortorget i Bergara. En kapell spelar baskisk folkmusik medan en barndansgrupp ger en föreställning. Flera hundra människor har samlats. När Xavier, en kortväxt, mycket lugn och samlad verkande gammal man beträder scenen är jublet stort. Snart tågar många människor, unga som gamla, män som kvinnor till scenen för att lämna välkomstgåvor och krama honom. Många bär på foton av sina egna anhöriga som sitter i fängelse. Bergara har 17 ETA-fångar. Efter en stund lämnar Xavier scenen och en grupp ungdomar rullar ut en stor banderoll. ”Amnestia ossoa!” läser jag, Amnesti nu. Ett demonstrationståg formas snabbt, ungdomar går omkring och delar ut flaggor till dem som råkar gå förbi. Jag får bära på en fana med fånghjälporganisationen Gestoras pro amnestias logotyp. Organisationen förbjöds för tre år sen och sattes på EU:s terrorlista.
Vi tågar genom stan utan att polisen visar sig. Inte ens trafiken leds om. Människorna ser på, några räcker upp vänsterknytnäven eller vinkar när vi går förbi. Enskilda ansluter sig till demonstrationståget som leder till en sportplats där vi ska delta i Xaviers välkomstbankett. När vi tågar genom Bergara pekar Mitxel på vita banderoller med en karta över Baskien på. Jag har lagt märke till dem förr. De hänger framför tämligen många balkonger och fönster, inte bara i Bergara.
– De symboliserar kravet att de baskiska politiska fångarna ska få komma tillbaka till Baskien, förklarar han.
Dessa banderoller syns mycket ofta i Baskien. ”Fångfrågan” är stor i Baskien, långt större än frågan om stödet för ETA. Det finns för närvarande över 600 fångar, de flesta i Spanien, men även i Frankrike, Holland och Canada sitter basker med förment eller faktisk ETA-anknytning i fängelse. Att bara ett fåtal av dessa har förlagts till baskiska fängelser retar många basker. Vanliga kriminella brukar nämligen placeras nära sina familjer för att underlätta resocialiseringen efter avsatt straff. De fångar som dömts för brott som relateras till ETA:s verksamhet placeras däremot vanligtvis långt borta från Baskien och den baskiska separatiströrelsen som möjligt. Gestoras Pro amnestia samlade bland annat pengar för att finansiera anhörigas resor till fängelser kunde ligga på Balearerna eller i Nordafrika. När vänsterrörelsen arrangerar demonstrationer för sina fångar går tiotusentals människor ut på gatan.
– Ingen av oss förväntar sig att människorna ska identifiera sig med fångarnas politiska krav, säger advokaten Iñaki Goioaga, när jag träffar honom i San Sebastian. Men folk här säger ifrån de metoder som används mot deras grannar.
Goioaga har bistått många personer som anklagats för samröre med ETA. Han förklarar att ett dom för ETA-samröre inte alls behöver innebära att personen i fråga har någonting att göra med separatistorganisationen.
– De baskiska fångarna är politiska fångar. Det vet folk här, säger Goioaga. Och de vet också att fångarna torteras.
Detta påståendet bekräftas av Amnesty internationals senaste årsrapport. Enligt Amnesty finns ”ingen beredskap” bland spanska myndigheter att verkställa de krav som FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och Europeiska Rådets kommitté för prevention av tortyr satt upp. De båda internationella institutionerna kräver bland annat att möjligheten att isolera häktade personer i fem dagar hos polisen ska slopas, därför att denna isolering anses möjliggöra tortyr.
– Värst är tortyren när Guardia civil har haffat dig, bekräftar Mitxel som själv har fått uppleva det.
Guardia civil, den paramilitära polisen, är symbolen för den spanska demokratiseringsprocessen ambivalens. Å ena sidan inrättades efter Francos död i november 1975 så småningom demokratiska institutioner i Spanien, som till och med överlevde ett fascistiskt kuppförsök år 1981. Men å andra sidan demokratiserades aldrig Francos fruktade tortyrpolis. Guardia civil är fortfarande stat inom staten. I Baskien uppfattas deras förläggningar av många som kolonialmaktens garnisoner.
I San Sebastians utkant är en hel stadsdel omgärdad av höga murar säkrade med taggtråd. Det syns många bostadshus, till och med ett kyrktorn. Den namnlösa stadsdelen är placerad mellan två motorvägar. Här bor fler än 2 000 människor, spanska poliser med sina anhöriga. Det finns en kyrka, skolor, affärer, biografer. Den baskiska regionala polisen eller den kommunala polisen äger inte inträde. Den som tas in där åtnjuter en specialbehandling i upp till fem dagar. Den nytillträdde vd:n för FN:s kommitté mot tortyr, spanjoren Fernando Mariño Menéndez, kräver därför bland annat att Guardia civils förhör alltid ska videodokumenteras.
Den paramilitära polisen förknippas av många vanliga basker med Francotidens förtryck, minnena från Francotiden är alltför levande i Baskien.
– Läget är ju som på den goda gamla diktaturtiden, menar också Gorostiaga ironiskt. De har bevarat Francostatens attityd mot vår rörelse: Vi tillåts inte ha kontor eller ens bankkonton i landet och jagas under jorden. Men de kan inte kriminalisera en hel rörelse.
Den nationalistiska vänsterrörelsen har hittills klarat sig. Den syns i de baskiska städerna, där hela kvarter är prackade med nationalistiska paroller och de förbjudna organisationernas logotyper. Särskilt ungdomrörelsen Segi är present. Segi var hjärtat i en subkultur som reagerade våldsamt mot spanska statens försök att kväsa vänstern. I flera år organiserade Segi och dess föregångare Haika och Jarrai gatustrider mot polisen, de så kallade kale borroka. Spanska statens svar var grym: det statuerades exempel mot Segi-aktivister som greps under sådana strider. De hårdaste straffen som utdelades var 17 års fängelse för uppvigelse, ”terroristisk verksamhet” och ETA-samröre.
– En vän till mig fick sex år för att ha kastat en brandbomb på en tom polisbil, en annan tre år för att hon hade suttit i Segis styrelse, berättar Iratxe. Titta bara på fotogaleriet här vid baren.
Vi träffas på en Herriko Taberna, en av vänsternationalisternas ”folkkrogar”. Dessa pubar finns i varje större by och de flesta stadsdelarna i städerna.
Här samlas aktivisterna och äter och dricker för en billig peng. Många av dessa pubar stängs då och då tillfälligt av polisen, men öppnas vanligen igen efter några veckor eller månader. Över baren hänger bilderna på kvarterets egna fångar. Bara här i San Sebastians gamla stad, ett fäste för vänsternationalisterna, finns 31 sådana. De flesta var mycket unga när de greps, flertalet är män, men det finns ocksa några unga kvinnor bland dem. De har fått domar mellan 2 och 30 år.
På baren står flera insamlingsbössar. En för fångarna, en för Segi, en för en organisation som finansierar rättshjälp åt de som anklagas för ETA-samröre. Personalen tar inte dricks, utan uppmanar alla att donera pengarna i bössorna.
Det ökade trycket mot en rörelse som har blivit en livstil för en radikal minoritet har visat sig vara kontraproduktiv. Höga straffmått och systematiska slag mot rörelsens organisationer har inte kunnat kväsa de vänsternationalistiska nätverken. Tvärtom, de krafter inom den ”patriotiska vänstern” som under de senaste åren kritiserat ETA:s strategi har tystnat.
Solidariteten med de fängslade kamraterna är viktigare just nu än konflikter inom rörelsen. Den spanska tidningen El Pais konstaterade den 8 september 2002 att det fanns en ”kölista för att gå med i ETA”. Något ligger i det:
– De fattar inte att folk radikaliseras när de utsätts för den här sorts förtryck, menar Iratxe. Om man ändå försvinner för flera år i fängelset när man kastar sten, då är det ju lika bra att verkligen bli terrorist.