Folket i Bild och Flamman. Två väletablerade vänstertidningar. De har en sak gemensam: I så gott som varenda nummer hyllas den så kallade ”motståndsrörelsen” i Irak. Att detta motstånd till största delen drivs av marginella extremistiska islamistiska grupper som hatar allt som har med vänstern och kvinnorättigheter att göra och att dessa grupper genom terrordåd har dödat tusentals oskyldiga människor i Irak, tycks inte FiB och Flamman bry sig så mycket om. För redaktörerna på FiB och Flamman tycks Iraks framtid, irakiernas välfärd och hopp om att leva i fred och demokrati och få ett slut på terrordåd, vara en sekundär fråga. Det FiB och Flamman hoppas på över allt annat är att USA ska misslyckas i Irak, även om detta misslyckande sker på bekostnad av tiotusentals oskyldiga irakiers liv.
Men tänk efter en lite stund. Vill någon av oss ha ett inbördeskrig i Irak? Vill någon se oskyldiga barn dö i terrordåd? Vill någon se ett Irak styrt av talibaner?
I Irak-frågan tycks vänstertidningarna FiB och Flamman ha glömt sin viktigaste plikt: Att analysera situationen i Irak. Har vänstern försökt ta reda på vad män som den shiitiske milisledaren Muqtada al-Sadr, tycker och tänker? Nej. Varför inte? Jo, för att FiB och Flamman kanske anar att Muqtada al-Sadrs vision av det framtida Irak är oacceptabel för majoriteten av vänstern i Sverige.
Denne Muqtada al-Sadr som av FiB och Flamman kallas för ledare för en motståndsrörelse, vill ha en strikt islamistisk stat där kvinnor har så gott som inga rättigheter. Denne al-Sadr vill styra som en diktator. Denne al-Sadr är motståndare till allt som har med kommunism och socialism att göra. Om denne al-Sadr skulle få makten i Irak skulle han styra Irak såsom den iranske ledaren Khomeini styrde Iran under 80-talet. De som skulle drabbas mest under al-Sadrs syre skulle vara kvinnor och vänsterrörelser. Varför vill inte FiB och Flamman förstå detta?
Samma sak gäller andra motståndsgrupper i Irak som med våld och terror har gjort sig skyldiga till tusentals människoliv. Vi måste komma ihåg att dessa motståndsmän krigar inte bara mot USA. De krigar också för att skapa ett Irak som passar deras egna normer. Ett Irak långt ifrån den demokrati och frihet flertalet människor i Irak drömmer om idag. Vi måste komma ihåg att dessa grupper har ett mycket marginellt stöd bland den irakiska befolkningen.
Jag är själv en motståndare till ockupationen och var en motståndare till kriget mot Irak. Krig skapar inte demokrati. Men jag stödjer inte det beväpnade motståndet eftersom dessa motståndsgrupper inte vill ha demokrati.
FiB och Flamman hoppas på den irakiska beväpnade kampen eftersom denna kamp är riktad mot USA. Men sanningen är att de så kallade motståndsgruppernas beväpnade kamp är lika mycket ett krig mot USA som ett krig mot en fredlig och demokratisk utveckling i Irak.
FiB och Flamman kritiserar alla politiska partier i Irak som inte krigar mot USA. Men som svensk-irakier som tror på demokrati och fred, stödjer jag hellre ett parti som förespråkar demokrati och väljer att inte kriga än en grupp som påstår sig kriga mot ockupationen men dödar oskyldiga människor och inte tror på demokrati och kvinnors rättigheter.
Jag hoppas på mer analys och jordnära reportage från FiB och Flamman. Varför inte åka till Irak och prata med vanliga människor?
Salam Karam, Uppsala
Flamman svarar: Önsketänkande hjälper inte, Karam
Flamman publicerade ett åttasidigt reportage inifrån Irak i julas, just samtal med ”vanliga människor”. Det som inte då var tydligt är det idag, exempelvis att USA:s ockupation är mindre populär i Irak än motståndet. Enligt den provisoriska koalitionsmyndighet, som nu formellt upplösts, ser 92 procent ”koalitionstrupperna” som ockupanter och 2 procent som befriare. I maj hade 11 procent förtroende för dem, medan 50 respektive 32 procent uppgav stöd för al-Sistani och al-Sadr.
Det är naturligtvis tråkigt ur vänsterperspektiv att de mest populära politiska ledarna i Irak är shiitiska hardliners, men det säger två intressanta saker: deras åsikter verkar inte oacceptabla för människor i Irak (vilket ju är viktigare än vad vänstern i Sverige tycker om dem) och dels att det rör sig om två ledare vars popularitet vuxit med deras kritik mot ockupationen, speciellt i fallet al-Sadr. Den som vill ha en vänsterregering i Irak får antingen ta hjälp av en ockupationsmakt för att installera den eller önska sig ett nytt folk.
Salam Karam låter påskina att Flamman sitter i knät på religiösa fanatiker och hejar på inbördeskrig, till skillnad från hans sida – demokrater med rena händer.
En grov förenkling, eftersom ockupationsmaktens hantlangare vadar i än djupare blodpölar. Kan en handplockad premiärminister med bakgrund inom den reaktionära saudiska säkerhetstjänsten och CIA stå för något progressivt?
Det irakiska kommunistpartiet är oerhört isolerat i Mellanöstern, och dess strategi att samarbeta med USA är helt unik. IKP har deklarerat sig vara ”mot kriget” – men har man därmed rena händer när ens samarbetspartner USA ställer till med en massaker i Falluja, med prickskytte på kvinnor och barn? Salam Karam efterlyser analys, men låtsas själv bort sådana frågeställningar.
Som socialist skulle man gärna önska sig att motståndet mot ockupationen vore rakt igenom progressivt, men det är inte fallet i Irak och har nästan aldrig varit fallet i den historiska antikoloniala kampen. Den som kan visa en kamp mot kolonialmakt där bara progressiva krafter deltagit får gärna upplysa mig. Varken i Algeriet, Indien, Kina, i Palestina eller tidigare i Irak i kampen mot den brittiska kolonialmakten har det varit fallet. Ändå tvingas man välja, och ändå var det rätt att göra motstånd.
Inte heller är det lätt att hitta en motståndsrörelse som är fri från brutala handlingar. I Algeriet placerade motståndsrörelsen bomber på franska kaféer – människor dog och lämlästades. Men fransmännen lämnade till slut också Algeriet. Inte efter 130 år av försök till fredligt motstånd, utan några år av inbördeskrig.
Ockupanter försöker alltid påvisa att motståndet bara leder till kaos och våld, medan de själva står för ordning och trygghet; på senare tid också demokrati och utveckling. Det är ett av historiens äldsta trick, och argumenten har inte förändrats. Det som möjligen förändrats är progressiva människors villighet att lyssna på dem.
Aron Etzler
Chefredaktör Flamman