Det blev stor succé för pjäsen Framtidslandet med premiär i Pontushallen i Luleå den 1 maj. Teaterprojektet som startade för över två år sedan kommer att gå till historien, som en manifestation för samarbetet mellan ATR-Norrbotten – länets amatörteaterorganisation – och Norrbottensteatern.
Idén föddes inom ATR, som ville skapa något större av den amatörteater som vuxit sig stark de senaste 15 – 20 åren.
Nu fortsätter teatern sin turné till de flesta av Norrbottens kommuner med stor avslutning i Boden den 20 juni.
Vid det första sammandraget i höstas med skådespelare och lokalproducenter presenterades nyskrivet material från en rad Norrbottensförfattare, där Bengt Pohjanen och Mikael Niemi var de mest kända. Senare tillkom material från fler författare.
Det nya med projektet var att utveckla samarbetet mellan professionella och skådespelare från 20-talet amatörteatergrupper, något som kan ge inspiration till ett nytt arbetssätt i framtiden, som en fortsättning på det arbete Ulla Lyttkens lade grunden för, när hon var anställd som länsregissör med det huvudsakliga arbetet inom amatörteatern.
Vid det första sammandraget berättade den nye länsregissören Jonas Jarl:
– Jag hörde när jag arbetade i Malmö, att teatern i Norrbotten blivit dumma i huvudet, eftersom de skulle satsa på något stort, som kallades Framtidslandet. Jag blev nyfiken, tittade på nätet och såg att de behövde en regissör.
– Detta är större än Tältprojektet under 1970-talet och jämförbart med teaterprojektet Canta Store som Dario Fo drog i gång i Italien under 1950-60-talet, när han reste omkring i Italien och samlade ihop berättelser bland folket.
Jonas Jarl hade då ett par månader innan flyttat upp och efter nyår kom familjen med fyra barn, till ett Luleå som bjöd på 20- gradig vinterkyla.
I början av april började slutrepetitionerna på den stora scen som byggts upp. Det blev ett stort planeringsarbete, att få alla pusselbitarna på plats, eftersom såväl skådespelarna från Norrbottensteatern och från amatörteatern hade sina vanliga arbeten att sköta.
I Framtidslandet finns en ramberättelse med utgångspunkt i Norrbottens historia, som kommer att visas på alla spelplatserna. Det sammanhållande är en flygfotograf, som återvänt för att sälja flygfoton på ödegårdar, men som förhoppningsvis upptäcker ett annat Norrbotten.
Denna roll delas av den nye teaterchefen Erik Kiviniemi och av Jonas Jarl, som får ett utmärkt tillfälle att lära känna det Norrbotten och den amatörteater, som de vill att Norrbottensteatern ska samarbeta med.
Framtidslandet inleds med en scen av Mikael Niemi, där en ung man, utflyttad till Stockholm inte vill hem för att gräva upp mandelpotatisen. Han är på god väg att kapa den navelsträng, som mamman bokstavligen kommit ned och satt fast i honom med hjälp av brorsan, kusinen och gammelfarfar.
En norrbottning som kapar sin navelsträng, är det verkligen möjligt?
In träder flygfotografen som en provocerande förlösare. Men han möts inte med samma välvilja, som tidigare.
De gamla flygfotografierna som sattes på köksväggen var en gång ett bevis på något som pionjärerna i Sveriges Klondyke lyckats åstadkomma, de som var nybyggarna i Framtidslandet.
Nu är det en annan tid och under den drygt fyra timmar långa föreställningen med en halvtimmes matpaus, spelar ensemblen upp ett gemensamt material som spelas på alla orter med lokala berättelser från ortens amatörteatergrupper.
Det är ett drama som är omväxlande roligt, tragiskt och tankeväckande – ett epos om en ny tid med rötterna i det förflutna, som ställer målet att försöka förändra den norrbottniska självbilden.
Hur är det att återvända till ett Norrbotten, som lever i det förgångna 1970-talet? Där den vanligaste frågan ”Vems är du?” ställs i en pjäs skriven av författaren Tove Alsterdal.
För visst var det väl så, att all bra musik skrevs före 1975? Var det verkligen en revolution, när det främst var manliga musiker som framträdde på skivomslagen och hur är det idag?
Begreppet Framtidslandet är ofta nämnt i den norrbottniska historien. Där finns kolonisationspolitiken, men det var även ett begrepp för människor som sökte sig till Brasilien och Sovjetunionen.
Detta skildras i scenerna om Alice och Julius, skriven av Bengt Pohjanen, en verklighetsbaserad berättelse om en familj bland många som sökte sig till Sovjetunionen, för att bygga upp det socialistiska framtidslandet, där en del mötte sin framtid genom nackskott och hamnade i massgravar under 1930-talet.
I Framtidslandet finns mycket sökande, drömmar och längtan efter ett liv som är värt att leva.
Basen finns i Norrbotten, som redan idag innehåller en kraft och berättelser, med stora möjligheter till utveckling, bara vi lär oss att se och upptäcka vår egen förmåga.
Men där finns även hotet från den politik som förs, med besparingsiver, nedläggning av skolor, poststationer och regementen, där inte ens kommunalrådet har någon koll på läget och där det ultimata förslaget ställs i en av scenerna – vi lägger ned kommunen!
Framtidslandet är en kollektiv prestation, där alla gör en storartad insats, ingen nämnd och ingen glömd.
Teatern griper tag i åskådarna, gestaltat av såväl skådespelare, dansare och musiker. Det är ett stort samarbetsprojekt där förutom de tidigare nämnda även Norrbotten Big Band, Dans i Nord, Norrbottens Museum och Luleå Tekniska Universitet är indragna, de senare bl.a. i de föreläsningar som pågått under en längre tid, med syftet att sprida kunskap och väcka frågorna om det framtida Norrbottens möjligheter.
Framtidslandet spelas på stora scener, uppbyggda i sporthallar och andra stora arenor.
En viktig fråga under repetitionerna har varit att finna ett spelsätt som gör det möjligt att behålla teaterns intimitet och publikkontakt, trots den stora scenen. Man måste kunna se både människan och artisten, kunna använda den stora scenen samtidigt som man visar var fokus finns.
Efter premiären kan vi se, att Framtidslandet lyckats väl med att visa nya bilder av Norrbotten. Den är tankeväckande och kan ge upphov till många utvecklande diskussioner.