Utgångspunkten är samma resonemang som motiverade införandet av det nya pensionssystemet: att andelen äldre totalt i befolkningen ökar allt mer, samtidigt som andelen arbetande äldre har minskat. Färre tvingas försörja fler, vilket måste motverkas.
Långtidsutredningen kartlägger ekonomiska utvecklingsscenarier och hur välfärden skall kunna räddas i framtiden. I förra veckan presenterades ytterligare ett delbetänkande skrivet av Anders Bornefalk och Ola Yndeheim, bägge departementssekreterare på Finansdepartementet.
Författarna lägger sitt fokus på det ”tidiga utträdet” – med detta menas så gott som alla som inte fortsätter att arbeta heltid fram till 65 års ålder. Det behöver motverkas, vare sig det beror på förtidspensioner, långtidssjukskrivningar eller avtalspensioner, enligt författarna.
Ett av syftena med det nya pensionssystemet – vilket nu erkänns öppet – var att få folk att arbeta längre. Men det är inte tillräckligt, enligt författarna, eftersom det finns andra faktorer som får folk att lämna arbetet.
Utredningen identifierar olika sätt som de ”tidiga utträdena” kan ske på. Det vanligaste skälet till att äldre inte fortsätter arbeta är förtidspension – eller sjukersättning som det numera kallas – och långtidssjukskrivningar.
Det kunde bero på sämre arbets-miljö eller sämre hälsa generellt sett, men utredarna menar att den svenska medellivslängden och arbetsmiljön tillhör de bästa i Europa.
Alltså måste det finnas andra förklaringar. En är att ”alltfler sjukskrivningar sker utan någon objektiv medicinsk diagnos” baserade på ””upplevda symtom” – läkarna är för mjuka gentemot patienterna helt enkelt.
För patienterna, i sin tur, kommer ”beslutet att arbeta eller inte arbeta – givet att personen tillhör arbetskraften – också påverkas av ekonomiska drivkrafter”. En bidragande orsak kan vara förändrade attityder med ökad betoning på fritiden; där kan det ”i dag vara tillräckligt att den anställde känner sig orättvist behandlad av chefen för att han eller hon ska stanna hemma från arbetet.”
Den ekonomiska skillnaden mellan arbete och andra alternativ är för liten, kort sagt. Två av förslagen som diskuteras är att sänka sjukersättningen och att den maximala sjukskrivningstiden ska vara ett år – därefter sänkas till ”sjukbidragsnivå”.
För den som behöver rehabiliteras kanske inte målet ska vara att komma tillbaka till det gamla arbetet utan bli arbetsför i allmänhet.
Ungefär en fjärdedel av de så kallade tidiga utträdena beror på tjänstepensionsavtalen, och då särskilt bland höginkomsttagare. Tjänstemannafacken har generellt slagits för att behålla den förmånsbaserade konstruktionen – alltså att löntagaren garanteras en viss pension i procent av (slut)inkomsten – medan LO accepterat att skriva premiebaserade pensionsavtal. De fungerar som PPM-systemet; inget är garanterat utan den framtida pensionen avgörs av inbetalda avgifter och hur dessa förräntas på i första hand börsen.
Riskerna får löntagaren ta.
Utredarna menar att förmånsbaserade pensionsavtal är negativt; dels kostar de arbetsgivarna mycket pengar och dels får de tjänstemännen att sluta i förtid.
Därför ”måste fack och arbetsgivare sluta avtal som avskaffar de förmånsbaserade inslagen”. Ett sätt att från staten ge hjälp på traven vore att höja taken för vilka inkomster som ger pensionsrätt i det allmänna systemet.
Från fackligt håll torde detta förslag ses som ett tafsande på avtalsordningen.
– Lockas man in i en national-ekonomisk sifferexercis kan man tycka att det bästa vore om folk jobbade tills dom dog knall och fall, säger privattjänstemannakartellen PTK:s kanslichef Anders Widlund till Sif-tidningens nätupplaga.
En mindre del av utträdena beror på avgångspensioner, alltså där en arbetsgivare som skall skära ned väljer att behålla den yngre personalen och erbjuda de äldre avgångspension.
Detta måste göras mindre fördelaktigt för såväl arbetsgivare som arbetstagare, menar utredningen. Den enklaste lösningen ”vore att avskaffa arbetsrätten för de äldre”, men så långt vill inte författarna gå eftersom det också finns ett ”värde i sig” att äldre arbetstagare ska ha samma arbetsrätt som de yngre.
Andra lösningar kunde vara höjda arbetsgivaravgifter för avgångspensioner, men vad författarna slutligen tycks fastna för är: ”Ett alternativt och mer långtgående sätt är att avskaffa de sociala trygghetssystemen för personer över 61, det vill säga att personer över 61 inte omfattas av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som arbetsgivarna inte heller behöver betala arbetsgivaravgifter för dessa personer.”
Privat pensionssparande ses inte som något stort problem eftersom det i första hand påverkar utbetalningsnivåerna efter pensioneringen, snarare än att tidigarelägga denna.
Utredningen diskuterar också 40-talistgenerationens i allmänhet goda ekonomi, och att den som sparat ihop en förmögenhet kan vara alltför frestad att ta ut pension i förväg.
För att komma till rätta med detta avvisar författarna metoden med piska och väljer i stället moroten; det ”effektivaste sättet att uppnå detta sannolikt att införa åldersrelaterad inkomstbeskattning”. Ett förslag som nämns är fem procent skattesänkning efter 55 års ålder och tio procent efter 60.
De klassmässiga effekterna av ett sådant förslag – att det i första hand handlar om högre tjänstemän som dels fått ihop en förmögenhet, dels ofta på grund av hälsoskäl överhuvudtaget kan fortsätta arbeta – diskuteras inte närmare i utredningen.
Beroende på om något görs eller inte, väntar olika utvecklingar. Enligt författarna skulle ”det mest positiva scenariot” leda till att 55–64-åringar i snitt arbetar något mer år 2020 än vad de gjorde år 1970 (se faktaruta). Och ”den största potentialen att öka arbetstiden i Sverige finns ibland kvinnor generellt och särskilt bland dem som är äldre än 59 år”.
Men det ”förutsätter relativt kraftfulla politiska insatser” och, avslutar författarna, ”problemen och de ingrepp som måste göras för att lösa dem blir större ju längre vi väntar”.
Men författarna tycks medvetna om att deras förslag kan möta motstånd från pensionärsorganisationerna och de äldre.
De tänker sig dock att pensionärernas politiska inflytande i framtiden kommer att minska – eftersom äldre inte kommer att se sig som en homogen grupp, och eftersom det är svårt att organisera så stora befolkningsgrupper politiskt.
Men också eftersom de äldre kanske kan tänka sig försämringar för egen del för att de ser det som ”viktigare att deras barn och barnbarn får det bättre ekonomiskt än att stödet till svaga pensionärsgrupper höjs”.
Och, antar författarna, att de äldres inflytande minskar ”kan göra det lättare att genomföra reformer som skulle öka äldres arbetsutbud.”