Den av brösttoner fyllda diskussionen om huruvida statsministerns danskimporterade begrepp ”social turism” är ett lämpligt uttryck eller inte, skymmer de verkliga problem som kommer med den Europeiska unionens utvidgning.
Det är inte i första hand den svenska välfärden som behöver skyddas med övergångsregler i och med en framtida oreglerad arbetskraftsimport, utan den fackliga grundbulten: kollektivavtalet.
I den fackliga rörelsens barndom var det självklart att en större mängd importerad arbetskraft, från en annan del av landet eller från grannländerna, riskerade att slå sönder den lönenivå och de avtal man kämpat till sig. Arbetsgivarsidan hämtade inte sällan arbetslösa från andra landsändar för att konkurrera ut en alltför kamplysten lokal bruksortsbefolkning. Särskilt i konflikttider.
Svaret då var: sök gärna arbete här, men på våra tillkämpade löne- och förhandlingsvillkor.
Det är den insikten, bland annat, som gjort den svenska fackföreningsrörelsen stenhård i sitt försvar av den reglerade invandringen.
Idag beskylls den svenska reglerade arbetskraftsinvandringen för att vara både rasistisk och rigid. Det är inte den verklighet kommunal i Skåne möter när de ser de drygt 7 000 säsongsarbetande frukt- och bärplockare som arbetar inom deras avtalsområde. Trots dagens noggranna AMS-föreskrifter om att alla ska ha kollektivavtal, ha samma lön och rättigheter, saknas ett verkligt skydd. Arbetsgivarna försöker slingra sig undan regelverket bäst de kan och facket saknar insyn eftersom man inte har några medlemmar på företagen – och som ett brev på posten är den allmänna lönenivån inom frukt- och bärplockning nu så låg att svenskar väljer bort yrket.
Alla vägar bort från den reglerade invandringen skulle innebära en kraftig social- och lönemässig dumping för vanliga löntagare, de som är lättast utbytbara i tider av hårdnande konkurrens. Med dagens reglerade arbetskraftsinvandring finns en frihet att komma till Sverige att arbeta, förutsatt att anställningen grundar sig på våra avtal. Det borde gälla också i framtiden.
Ytterst är det fackföreningsrörelsen och LO – ingen annan – som ska bestämma över arbetskraftsinvandringens omfattning, då det är deras medlemmar som får ta konsekvenserna.
Allmänhumanister och medelklassvänster bör hållas så långt bort från diskussionerna som möjligt.