Det verkade omöjligt. På ja-sidan stod de största riksdagspartierna, nästan samtliga dagstidningar och inte minst Svenskt näringsliv med sin kampanjkassa.
Det är visserligen inte bara en fördel att ha mycket pengar, påpekade Nils Lundgren när han presenterade den nyutkomna antologin om EMU-omröstningen; Folkets nej – elitens ja. ”Det stod en doft av överhet, pengar och arrogans kring ja-sidan.”
I Folkets nej – elitens ja analyserar ”nej-sidans främsta företrädare” folkomröstningen. Ordet nej-sidan är missvisande: Det fanns flera olika nej-kampanjer. En del lyckade, en del katastrofala. De flesta någonstans mittemellan. Skribenterna i Folkets nej – elitens ja representerar några av de mer lyckade kampanjorganisationerna, som Medborgare mot EMU och Europa ja – euro nej.
Andra nej-kampanjer ägnade sig mest åt att sno åt sig pengar. Riksdagen hade tilldelat nej-sidan 48 miljoner kronor i kampanjbidrag. Av dessa pengar skulle 21 miljoner fördelas mellan organisationer från nej-sidan 1994.
Det gick inte särskilt bra. Efter diverse intriger fick vänsterpartiet/Ung vänster 3,9 miljoner och miljöpartiet/Grön ungdom 3,7 miljoner, trots att riksdagspartierna inte skulle ha några mer pengar (de hade redan fått dela på 30 miljoner i extra partistöd). Suspekta pappersorganisationer utan medlemmar, styrelse eller lokalgrupper tilldelades miljontals kronor, utan redovisningskrav. Medan partipolitiskt obundna aktivistorganisationer, som Folkrörelsen Nej till EU, nästan inte fick någonting. Länge försökte man helt hålla in Nej till EU:s kampanjbidrag, och först efter att Dagens Nyheter slagit upp saken stort betalades pengarna ut.
Henrik Dahlsson och Jan Å Johansson från Europa ja – euro nej, berör dessa stridigheter i antologin.
Samma grupper som dribblade med kampanjpengarna bildade det lokala nätverket Nej till EMU Stockholms län. All verksamhet i Stockholmsregionen skulle sorteras in under detta paraply, men på grund av fiffel och interna stridigheter bedrevs nästan inget kampanjarbete. Här hade vi kunnat vinna bara genom att ha fått upp valdeltagandet i förorterna. I Stockholms invandrar- och betongförorter blev det nej, men eftersom valdeltagandet var så lågt vägde dessa röster lätt mot den kompakta ja-majoriteten i innerstan och i kranskommunerna.
Ett annat svårförlåtligt fel var att partiintressena hela tiden sattes först. Vänsterpartiet, miljöpartiet och deras respektvtive ungdomförbund försökte göra folkomröstningen till en partifråga. Partilösa aktivister fick dela ut vänsterpartimaterial, istället för tvärtom.
Hur kunde vi då vinna? En av många sanningar är att det inte var nej-sidorna som vann, utan ja-sidan som förlorade.
Egentligen var deras uppgift omöjlig. Folkomröstningen om EU 1994 vann de med ekonomiska löften och hot.
Det var svårare att göra nu, när arbetslösheten inte var lika hög. Istället försökte de föra fram politiska argument för att införa euron. Och det var ju kört från början. Alltså blev ja-sidan ännu mer desperat, och ännu klantigare. Skrikiga kampanjer, ballonger åt barnen och argument på Goebbels-nivå går hem hos pöbeln i tider av extrem kris, men inte annars.
En annan sanning är att det var borgarna som vann folkomröstningen åt oss. Medan delar av den etablerade vänstern ägnade sig åt fiffel och båg, bedrev de borgerliga EMU-motståndarna kampanj. Mycket av det arbetet beskrivs i Folkets nej – elitens ja.
Den sista, och kanske mest sanna sanningen, är att vi vann eftersom den breda vänstern och arbetarrörelsen var större och starkare än på många år.
Tusentals enskilda vänsterpartister, miljöpartister, sossar och partilösa gjorde ett fantastiskt jobb i de lokala nätverken. Det kan deras usla partiledningar aldrig ta ifrån dem.
Och ingen kan ta ifrån oss vår stora seger. Aldrig mer ska vi behöva höra att det inte går att påverka politiken. Den här gången vann vi faktiskt. Trots att vi hade hela maktapparaten mot oss. Och trots att vi hade ett inkompetent och intrigerande vänsteretablissemang med oss. Det gjorde vi bra, kamrater och medborgare!