Opinion 31 mars, 2004

Irakierna har rätt att göra motstånd mot ockupation

Jag vill inte komma här och predika om rätt och fel men tyvärr så är situationen idag så illa att det är ganska oundvikligt.
Vi har fått höra så många olika människor förmedla sin bild och tala för sin ståndpunkt så nu skulle även jag vilje be om att så visa er min bild och få tala för min sak och jag vill till er förmedla den bild som ges till mig från min släkt i Irak.
Det som är det absolut viktigaste för irakierna idag är att vi enas som ett folk. Utan våran enhet så kommer vi aldrig att kunna slänga ut ockupanterna. Den bild vi idag får förmedlat av media är att Irakierna står i ständig konflikt med varandra. Att shia hatar sunni, sunni hatar kurder och kurder hatar alla. Denna bild stämmer inte med verkligheten, vi är medvetna om våra inre konflikter men vi vet samtidigt att vi alla är Irakier. Vi stod enade när vi slängde ut britterna, vi stod enade när vi störtade monarkin och vi kommer att stå enade när vi slänger ut amerikanarna!

Därmed har irakierna rätt till att göra motstånd. Det är varje nations rätt att göra motstånd om de skulle bli ockuperat. Det går dessutom aldrig att rättfärdiga en ockupation och det innebär att man måste stödja motståndet. Man kan ha åsikter om deras taktik, jag vet att folk tycker att de bara går ut över civila. Så detta vill jag svara på.
Det beror på vad du definierar som civila. Att irakier som söker tjänst hos ockupanterna blir mål för motståndsrörelsen är visserligen tragiskt. Det är hemskt att de ens ska behöva söka jobb hos amerikanarna men det är förståligt att de då blir ihopbuntade med amerikanarna. Utöver dessa så kallade civila så är det sant att det även dör folk som inte har någon som helst samrörelse med ockupanterna men det är här jag vill förklara något som jag inte tror att många vet om.
När jag frågade mina släktingar i Irak om vilka de tror ligger bakom attackerna så svarade det rakt och säkert: Det är amerikanarna som står bakom de attackerna som riktas mot civila!
Jag blev något förvånad och bad dem förklara närmare.
Amerikanarna gör attacker mot till exempel shiamuslimer så att de ska beskylla sunnimuslimska organisationer och tvärt om. De gör allt för att skapa splittring mellan oss, allt för att vi ska fortsätta bråka. Den där attacken i Karbala, den var inte ett verk av Irakier, ingen skulle göra något sådant, staden är ju helig för alla muslimer och ingen dödar så många oskyldiga. Det där är USA! Vi har till och med kort på dem. De går ut på kvällarna för då är alla gator tomma, ingen vågar sig utanför dörren, då passar de på att utföra attacker här och där, vi har sett dem med våra egna ögon!

Det finns en motståndsrörelse som har stöd av en majoritet men den utför inte sådana attacker!
Dels detta och dels att man måste förstå att i ett sådant här krig där den ena parten är i så grovt underläge så är det svårt att utföra speciellt omfattande och hel korrekta attentat. Så man kan egentligen tycka vad man vill om motståndet men man måste fortfarande acceptera samt respektera Irakiernas rätt till självbestämmande!
Vi måste även sluta att förlita oss på vår mediabild av vad som händer i Irak. Vi måste inse att de är flera attacker speciellt mot soldater som vi faktiskt inte får höra ett dyft om!
Jag skulle vilja ta upp det här med civilas död mer särskilt också. Det skär i mitt hjärta varje gång jag hör att ännu en Irakiers blod har spillts. Få kan riktigt förstå hur ont det gör. Men jag tänker inte och kan ändå inte skylla det på Irakierna. De handlar så som situationen kräver och det är en situation skapad av ockupationsmakten och därmed bär de skulden för varje Irakiers blod!
Och jag står fast vid att om vi vill att dessa attacker ska upphöra så måste vi kämpa mot USA och inte motarbeta det enda motståndet som finns på plats!
Men vad är då så hemskt med ockupationen, det är väl bättre än Saddam i alla fall? Många av oss har nog fått frågan.
Ja, förutom att man saknar all demokrati, en egen stat och ett arbete så finns det ju en massa vardags problem som gör livet olidligt.
Skräcken är din vanligaste känslan, bristen på trygghet har blivit så stor att du inte längre minns vad trygghet är för någonting. Du kan aldrig veta när en grupp soldater rusar in i ditt hem, plundrar, våldtar kvinnor och går. Kidnappar ditt barn i utbyte mot värdesaker. Om du går ut så vet du att du kanske inte kommer tillbaka, du får räkna med att mat är en lyxvara som du måste snåla med likaså med elektriciteten, du måste vara inställd på att du kanske bara har el någon timma om dagen. Vatten i kranen är det inte längre någon som förväntar sig och att du ska få en utbildning och ett jobb är ju faktiskt att begära för mycket!

Och detta är nu, då amerikanarna ska ha föreställt att bygga upp landet i snart ett år! Eller har de kanske haft fullt upp med att transportera olja! Vet inte riktigt?
Men är det inte sådant här som styrande rådet jobbar med då?
Att det finns delade åsikter om styrande rådet kommer ju inte som en överraskning för någon. Somliga menar att rådet i alla fall består av Irakier och att deras närvaro är nödvändig för att det inte ska utbryta kaos. Jag kan förstå resonemanget, jag har tänkt tanken själv men ingen kan, hur mycket de än försöker, låta bli att erkänna att ett stödjande av styrande rådet indirekt är ett stöd till ockupationen. Detta är sanningen sedan kan man tycka att det är ett steg som man är villig att ta om man på så sätt kan spara en Irakier livet.
Enligt mig ska amerikanarna självklart ut först, men sedan skall det anordnas val då styrande rådet direkt ska avgå. Detta är det enda sättet för att jag någonsin ska kunna hysa en gnutta respekt för dem.
När jag frågade min femtonåriga kusin i Bagdad om styrande rådet så svarade hon mig: Jag märker av dem lika lite som de märker av mig!

Jag vet att alla bär på en skräck för inbördeskrig om amerikanarna nu skulle lämna Irak men det är precis det de vill att vi ska frukta. De vill att vi ska vara i behov av deras närvaro och när vi går på detta, ja då har de vunnit. De härskar genom att splittra och det har alltid varit deras taktik!
Vi måste våga förlita oss på att Irakierna faktiskt kan och är berättigade till att få föra sin egen kamp mot imperialismen. Vi ska inte låta oss luras av USA och vår media. Jag tror på Irak, jag tror på det Irakiska folket. Och enade kommer vi stå och se ner på våra förre detta ockupanter!

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kommentar 20 september, 2024

Romina Pourmokhtari skröt om en större klimatbudget. Egentligen var den mindre. Foto: Jessica Gow/TT.

Dagen före budgeten skulle presenteras, alltså i onsdags, kallade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och finansminister Elisabeth Svantesson till presskonferens. De ville presentera nyheter på miljöområdet, och visa att de visst har en bra klimatpolitik.

– Till skillnad från vad rubrikerna annars brukar säga, tillade de surt till journalisterna framför sig.

Ja, det är verkligen tråkigt att reportrarna kan tänka och räkna själva. Och granska regeringens floskler.

I vilket fall. Där på presskonferensen visade Pourmokhtari och Svantesson stolt upp sina nya beräkningar. De talade vitt om hur deras nya politik visst kommer att minska utsläppen. ”Tji fick ni” och så vidare.

Men inte nog med det. Det var viktigt för klimatministern att understryka att Tidögänget visst är bättre än tidigare makthavare. Hon underströk att regeringen under onsdagen presenterar en historisk klimatbudget, som nu kommer vara större än vad den var hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten på 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Pourmokhtari och Svantesson har alltså styrt landet i två år, men beter sig fortfarande som att de är i opposition? Normalt.

Dessutom stämmer inte Pourmokhtaris påstående. När regeringen presenterade sin budget för 2025 och där stod det svart på vitt: klimatbudgeten minskar med tre miljarder.

Den har alltså blivit ännu mindre från föregående år. Och är fortsatt mindre än när de tog över från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Ministern stod alltså och ljög på presskonferensen? Inte konstigt att hon duckar klimatreportrars medieförfrågningar.

Och så var det de där minskade utsläppen som de gjorde sådant rabalder om. Det stämde inte heller. Av de 10 miljoner ton regeringen redovisar som utsläppsminskningar kan Naturskyddsföreningen nu visa att bara 0,7 ton är verkliga utsläppsminskningar. Resten är bara kreativ bokföring.

Läs mer

Tidögänget har i stället hittat ett kryphål i klimatramverket och kan därför få att se ut som de minskar utsläppen. Fast de i realiteten inte gör någonting. Och det, menar Naturskyddsföreningen, är att bryta mot både svensk och europeisk lagstiftning.

Hoppsan. Pinsamt är bara förnamnet.

Det hela får en att tänka på när medierna i USA fick börja ta in faktakontrollanter för att dubbelkolla allt Donald Trump slängde ur sig under valdebatterna.

Tyvärr är det nog dags för svenska medier att ta efter.

Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Kultur 20 september, 2024

Svetsaren som lovsjunger kapitalet

På Medborgarplatsen september 2015: ”Mitt Europa bygger inga murar”. Foto: Maja Suslin/TT.

Förre statsministern vill gärna utmåla sig som gammelsosse. Men han agerade snarare dödgrävare åt en historisk vänstervåg, menar Rasmus Landström.

Stefan Löfvens självbiografi Svetsare och statsminister (Atlas, 2024) kan betraktas som inverterad arbetarlitteratur. Det kan låta som en kritisk anmärkning – men är det inte. Den klassiska arbetarlitteraturen handlar ofta om en skönandlig yngling som vuxit upp i statarmiljö. Han – det är ofta en han – drömmer mer om att skriva poesi än fackföreningsbok och vantrivs i den förråade och inskränkta fattigmiljön. Mot slutet av boken lyfter han sig själv i håret, växer ur klassen.

Löfven däremot trivs som fisken i vattnet i arbetarmiljöer. De flesta i barndomen var ”hyggliga” och körde med ”raka puckar” (hockeyterminologin är genomgående i boken). Att växa upp som fosterhemsbarn var inte det minsta jobbigt – han fick ju frisk luft på landsbygden. I kontrast till alla hypersensibla skildringar av en dylik uppväxt är det befriande med Löfvens bistra arbetarklassblyghet. Det tränger till och med upp ett opassande fnitter ur mig när han beskriver sin nazistiska morfar lakoniskt som ”en ond och otrevlig man”. Så var det med det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar 20 september, 2024

Stadssilhuetten i Esbjergs hamn vittnar om övergången till förnybar energi. Foto: Alexander Farnsworth/Istock.

Om vi nu ska kopiera dansk politik – vad sägs om att lära av deras överlägsna vindkraftssatsningar?

En mörk januarimorgon satt jag på tåget med Kentskivan Du & jag döden i hörlurarna, och spanade ut över horisonten efter en välbekant silhuett. Sedan jag var bara några år gammal har den varit ett tecken på att vi snart är framme, och spaningsleken har varit ett sätt att hålla mig och min syster på gott humör den sista timmen i bilen.

Konturen är den 250 meter höga skorstenen på Ørsteds Esbjergverk där man bränner kol för att förse södra Danmark med el och värme. Eftersom det ligger i det låglänta Danmark är det ett av landets högsta punkter och därmed ett klassiskt landmärke. För länge sedan jobbade min morfar med nätplanering här och så länge jag kan minnas har kraftverket dominerat utsikten från min mormor och morfars fönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Algers
Doktorand vid Miljö- och energisystem på Lunds universitet.
Inrikes/Nyheter 20 september, 2024

Enklare för polisen att avlyssna: ”En rättsstat i fritt fall”

Polisen får nu bugga ditt rum och gå igenom fler av dina filer – även innan du utreds för brott. Foto: Thomas Winje Øijord/TT.

Polisen får än en gång utökade befogenheter mot icke brottsmisstänkta. Advokaten Silas Aliki och kriminologiprofessorn Janne Flyghed förklarar – och förfäras.

I oktober förra året fick polisen möjlighet att i brottsförebyggande syfte avlyssna samtal och installera spionprogram (trojaner) i mobiltelefoner. Det innebar en utvidgning av preventivlagen (2007:979), som gör det möjligt att övervaka en person innan den formellt utreds för ett brott. Från och med den 1 september 2024 har Polismyndigheten fått ännu fler verktyg i preventivlådan, och tillåts gå allt längre mot icke brottsmisstänkta – ända in i din källare, ditt sovrum, eller din molnhårddisk.

Silas Aliki (bilden), advokat på Folkets Advokatbyrå, förklarar vad de nya förändringarna innebär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Liz Fällman
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 19 september, 2024

Låt fler nejlikor blomma!

Fler borde få prata för Vänsterpartiets räkning i media, menar debattörerna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi vänsterpartister kan glädja oss åt ett framgångsrikt EU-val. I flera områden i Sveriges storstäder och universitetsorter blev vi största parti. Om två år är det ett ännu viktigare val, till riksdag, regioner och kommuner. Det är viktigt att partiet under de kommande två åren utnyttjar partiets och dess medlemmars engagemang och kunnande för att lyfta fram vår politik över hela det politiska fältet.

Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset.

Vi undertecknare av detta inlägg anser att våra ledande företrädare i partistyrelse och riksdag, men också andra förstås, bör vara mer synliga i den offentliga debatten inom sina ansvarsområden. Vi följer ganska noga tv, radio och stora dagstidningar men måste tyvärr konstatera att när viktiga frågor inom bland annat kultur, miljö och klimat diskuteras och kommenteras saknar vi röster från V medan ledande företrädare inom S, C och MP uttalar sig.

Vi har flera gånger mötts med urskuldande från partiets företrädare om att ”den frågan är något som inte ska prioriteras kommunikativt för närvarande på grund av ett planerat annat utspel”, trots att fönstret för agerande inte står öppet annat än en kort stund. Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset. Men bara om man agerar snabbt, självständigt och frimodigt. Vår uppfattning är inte att detta är egenskaper som uppmuntras.

Läs mer

Partiet bör ha en policy att uppmuntra ledande företrädare att på eget initiativ uttala sig, skriva debattartiklar och vara aktiva i sociala medier. Vi bör ge våra valda företrädare förtroendet att själva avgöra när och hur de kan deltaga i debatten och föra fram partiets politik. Dagens centralistiska kommunikationspraxis är tyvärr ett hinder för detta.

Låt fler nejlikor blomma!

Per Sundgren, Margareta Olofsson, Jacob Johnson, Ann-Margarethe Livh, Stig Henriksson, Charlotta Bjälkebring Carlsson
Medlemmar i V Vantör, V Enskede, V Uppsala, V Tensta-Rinkeby-Spånga, V Vantör, och V Håbo.
Ledare 19 september, 2024

Regeringen låter arbetsmarknaden ruttna

Arbetslivskriminaliteten breder ut sig i Sverige, inte minst i byggbranschen. Foto: Bonny Håkansson/Scanpix/TT.

Arbetslivskriminaliteten skenar – men regeringen jagar invandrare i stället för att ställa företagen till svars.

När Carlos Alexander Hernández Garcia kom till Sverige var det med förhoppningen om att kunna hjälpa familjen hemma i El Salvador till ett bättre liv. Men arbetet på firman Nordiska Golv blev i stället en mardröm.

Tidningen Arbetaren har intervjuat ett tjugotal tidigare anställda på Nordiska Golv, vars vd i dag står åtalad för bland annat människoexploatering. De berättar om långa dagar utan vila, utebliven lön, ingen mat. Carlos, som blivit lovad sjysta villkor, fick sova på ett kallt golv i ett rum utan värme eller varmvatten, tillsammans med 10–15 andra personer.

Vittnesmål likt de från Carlos har blivit allt vanligare de sista åren. Det har blivit allmänt känt att det ”skuggsamhälle” vi förr såg som ett marginalfenomen finns överallt, och breder ut sig över arbetsmarknaden.

Trots detta är forskningsläget tunt. Det framgår av en ny rapport (9/9) från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, som har sammanställt kunskapsläget kring arbetslivskriminalitetens konsekvenser för de anställdas arbetsmiljö, sett ur deras eget perspektiv.

Rapporten bekräftar mycket av det som länge kunnat anas i enskilda vittnesmål. Anställda utnyttjas, luras och hamnar i stark beroendeställning till arbetsgivaren. Ofta finns dessutom ett underliggande hot om våld, uppsägning eller utvisning. Det möjliggör en arbetsmiljö de flesta skulle betrakta som långt under mänsklig värdighet. Arbetsdagarna är långa och tunga, möjligheten till vila minimal. I jordbrukssektorn arbetar människor i stekande hetta utan att få dricka vatten. Toaletter saknas. Kvinnor utsätts för sexuella trakasserier. I de mansdominerade branscherna sätter arbetsgivarna tempo före säkerhet. Vad det kan få för konsekvenser på till exempel ett bygge ser vi i dödsstatistiken.

Rapporten konstaterar att behovet av mer forskning är stort. Faktumet att det råder kunskapsbrist på området gör faktiskt den här rapporten ännu viktigare.

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen.

Hade regeringen fått bestämma, hade den dock aldrig kommit till. De vill nämligen inte att myndigheten alls ska finnas, och planerar därför för att avveckla den i januari 2026. Det blir en fortsättning på det redan påbörjade arbetet med att trasa sönder vad som en gång var världsledande forskning om arbete och hälsa, när man 2006 lade ned Arbetslivsinstitutet. Man fortsatte med att skära ned antalet arbetsmiljöinspektörer till nivåer som kritiserades av FN-organet ILO, avreglerade arbetskraftsinvandringen, och genomförde en rad regellättnader på arbetsmarknaden. Skumraskföretagen kom som ett brev på posten, med lönedumpning och osund konkurrens i hela branscher som följd. Företag som försöker göra rätt för sig slås ut i konkurrensen mot fuskarna.

Lösningen borde inte vara svår. Återreglera kapitalismen, förbjud långa underleverantörskedjor, bygg upp arbetarskyddet igen. Och inte minst: hjälp de människor som har blivit utnyttjade!

Läs mer

Regeringen gör precis tvärtom. River ned, och jagar migrantarbetare med gränspolisen. I en statlig utredning från i våras döms metoden ut som verkningslös för att komma åt huvudproblemet. Utredningen lyfter i stället fram erfarenheter från Belgien, som haft stora framgångar med att bekämpa sin arbetslivskriminalitet. Ett land som satsar på rättslig hjälp, stöd och uppehållstillstånd till dem som utnyttjats, i stället för att jaga ut dem ur landet.

Det är svårt att se vem som vinner på det. Inte är det näringslivet i stort, där borgarnas klassolidaritet vanligtvis ligger. Möjligen storföretagen, som kan få någon liten skattesänkning. Men till vilket pris?

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen. Regeringens solidaritet kommer aldrig att sträcka sig till migrantarbetaren från El Salvador, som kom med drömmen om en ljusare framtid för sin familj. Hellre än att hjälpa honom, låter man arbetsmarknaden ruttna.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Reportage/Utrikes 19 september, 2024

Så bröt USA:s socialister med sin stjärna AOC

Mina Shedd bär en jacka med Democratic Socialists of America broderad på ryggen under organisationens kongress i Atlanta i augusti 2019. Foto: Audra Melton/NY Times/TT.

Alexandria Ocasio-Cortez satte socialistiska DSA på kartan. Men under Gazakriget har klyftan vidgats mellan henne och organisationen. Flamman träffar medlemmar för att gå till grunden med konflikten – på en sportbar på Manhattan.

Vid några bokade ståbord på stimmiga sportbaren The Chelsea Bell på västra Manhattan står en liten grupp människor, många iförda röda t-tröjor. Förutom en äldre kvinna som delar ut flygblad är de flesta mellan 25 och 40 år. På tv-skärmarna visas baseball, och vid baren och båsen längs väggen äter folk burgare eller grillade kycklingmackor.

Gruppen i mitten minglar dock främst med varandra. Tröjorna går i rött och har olika motiv, men alla bär bokstäverna DSA och en symbol föreställande en hand med en fackla. Det är Democratic Socialists of America, USA:s största vänsterparti, som bjudit in till en informell ”tittfest” för presidentvalsdebatten mellan Kamala Harris och Donald Trump.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 18 september, 2024

Ukrainastöd splittrar Europas vänster: ”Dubbelmoral”

Människor håller en ukrainsk flagga under en demonstration utanför Europaparlamentet i Bryssel. Rysslands krig mot Ukraina har delat den europeiska vänstern och bidragit till den nya partibildningen. Foto: Markus Schreiber/AP.

Rysslands invasion har lett till stark oenighet inom den europeiska vänstern. Nu väljer en rad partier, inklusive svenska V, att bilda ett nytt partisamarbete.

Den senaste tiden har en klyfta blivit synlig inom den europeiska vänstern. Både Rysslands invasion av Ukraina och migrationspolitiska frågor har lett till friktion på vänsterkanten – och på vissa håll, såsom i Tyskland, till och med till partisplittring.

I förra veckan kom ännu en bekräftelse på hur ansträngt läget är, när en grupp vänsterpolitiker meddelade att de bildar en ny samarbetsgrupp för europeiska vänsterpartier. European left alliance for the people and the planet (ELA) kommer att fungera som ett alternativ till det Europeiska vänsterpartiet (PEL) som har existerat sedan 2004.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Rörelsen 15 september, 2024

Vi vänsterpartister står ensamma när det blåser

Landskronas stadshus. Foto: Wikimedia.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vänsterpartiet ofta stått i ett eget politiskt hörn, där hårda vindar blåser på alla de som Politiksverige inte gillar. Här finns tjatiga sanningssägare, blåögda idealister och andra knäppgökar.

Man kan hamna i det här hörnet av olika anledningar. Antingen genom att driva politiska frågor som andra uppfattar som extrema, eller så trängs man in i hörnet av sina politiska motståndare. Hur som helst så står partiet ofta ensamt där, eller måhända i sällskap av ännu mindre och ännu knäppare partier.

Under senare år har Vänsterpartiets ledning visserligen försökt manövrera partiet som helhet ut ur extremisthörnet. Men åtminstone lokalt hamnar många representanter för Vänsterpartiet allt som oftast där ändå.

Det skulle man kunna skylla på lokala politiska förutsättningar. Som sagt trängs man ibland in i ett politiskt hörn. Men det skulle man också kunna skylla på att partiets rikspolitik dels inte genomsyrar allt som partiet håller på med lokalt, dels beror det på att det finns vissa politiska fält som Vänsterpartiet på riksnivå medvetet tonar ned eller rentav ignorerar till vardags. Förmodligen därför att det blir lättast så.

Ett sådant fält är utrikespolitiken. På riksplan har man exempelvis valt att göra Natomotstånd till en ickefråga, att hålla tyst om Kuba och låtsas att Palestinafrågan bara skulle handla om det aktuella israeliska folkmordet i Gaza.

Samtidigt som det är högt i tak inom Vänsterpartiet så är det inte långt till dörren.

Dumt nog så finns gott om vänsterpartister som har ett djupare politiskt intresse i alla dessa frågor och många fler. De kan visserligen inte vänta sig någon vettig politisk linje av sitt parti, men kan å andra sidan engagera sig individuellt mot Nato och för Palestina eller Kuba utan att partiet lägger sig i. Tvärtom så håller hela partiföreningar ibland på med sådant som av partiledningen ses som något katten har släpat in.

Samtidigt som det är högt i tak inom Vänsterpartiet så är det inte långt till dörren. Nyligen inledde Vänsterpartiet ett uteslutningsärende mot en vänsterpartist från Landskrona, som är ledamot i kommunfullmäktige och har engagerat sig i Palestinafrågan. Han har använt sig av den exilpalestinska politiska diasporans språkbruk på såväl arabiska som engelska och svenska, något som hittills inte legat honom i fatet.

Läs mer

Sedan hamnade han i skottlinjen för Sydsvenskans försök att framställa Skånes starka solidaritet med Palestina som antisemitisk och fundamentalistisk. En artikel i riksmedia senare ska han alltså uteslutas, utifrån det som Sydsvenskans granskning av hans inlägg i sociala media har kommit fram till.

Jag skäms för den här sortens kanonbåtspolitik från partiledningens sida. Jag saknar öppna samtal om politik inom partiet, såväl som solidaritet: ”sammanhållning mellan människor inom en grupp, klass, nation eller i hela världen med beredskap för inbördes hjälp.”

Som den vänsterpartist jag fortfarande är, om än mest av sentimentala skäl, så hoppas jag att avdelningarna i Landskrona och Skåne kommer ihåg att vår styrka ligger i vår enighet. Både partiföreningen och partidistriktet har nu några veckor på sig att yttra sig i uteslutningsärendet. Visa nu att också kamrater som Sydsvenskan kritiserar är just kamrater.

Kultur 14 september, 2024

Ekot från Célines krigsromaner dånar i Donetsk

Célines fasansfulla skildringar av första världskrigets skytte-gravar känns igen i kriget mellan Ryssland och Ukraina. Foto: Bram Janssen/AP.

Norstedts nyöversättningar av Louis-Ferdinand Célines mardrömslika krigsskildringar kunde inte vara mer aktuella.

Louis-Ferdinand Céline inleder sin roman Krig med en fasaväckande precis beskrivning av ett uppvaknande hos den ende överlevande efter ett bombanfall, fastklibbad i lera bland kamraters lik, med kroppsdelar sönderslitna och ett larm inuti huvudet som om ett oändligt tåg far genom det, ett oljud genom vilket kriget för alltid ska vara hos honom. ”Jag drog på mig kriget i min skalle”, säger hans berättare och daterar händelsen till ”december -14”.

Efter flera genomläsningar är det samma sak varje gång jag ser den där tidsangivelsen: jag läser 2014 i stället för 1914. Céline har aldrig varit mer aktuell. Plötsligt är det som att alla hans romaner kunde ha varit skrivna i år eller för bara några år sedan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Petersen
Författare och kritiker.