Det är onekligen en mörk värld vi vaknar till på morgonen. Sprängda tåg i centrala Madrid, en statsterrorism i Israel som inte drar sig för att avrätta sina motståndare med stridsflygplansmissiler. Man skulle kunna förvänta sig att befolkningarna i de europeiska länderna skall följa sina ledare mot en alltmer repressiv värld.
Inför valet i Frankrike förväntade sig analytikerna att Le Pen skulle gå framåt, inte minst på grund av terrorhotet. Ja, de förväntade sig det så mycket att de skrev att så också skedde. Men så entydigt är inte resultatet. För samtidigt som Nationella fronten gick framåt i 15 regioner av 22 och gick till andra omgången i 17, tappar den väljare i flera, och framför allt i det folkrika Parisområdet. Fronten ligger kvar förankrad på den nivå den uppnådde vid presidentvalet för exakt två år sedan.
Nej, det intressanta med första omgången i regionalvalen är att vänstern, och framför allt det anrika franska kommunistpartiet, är på väg tillbaka (även om man mystiskt nog samtidigt backade i kommunalvalet). Detta parti, som blev politiskt bankrutt genom att hänga kvar vid ett misslyckat vänstersamarbete 1997–2002, tycks äntligen ha fattat att det inte är tid att kröka mer rygg. Valets budskap tolkades klart av PCF: ”Rör inte min socialförsäkring!” ”Vi har uppfattat budskapet”, skriver partiets ledare Marie-George Buffet.”Det är dags att gå till offensiv för att öppna vägen för vänstern”. Problemet med PCF är dock att det mest är retorik fortfarande – det är helt enkelt opportunt att ha ett tydligt vänsterbudskap.
Valets tema var social- och ekonomisk politik och där bestraffade väljarna högerregeringen. Liksom man besviket röstade bort den tidigare vänsterregeringen, röstar man nu mot den sociala nedrustning som Raffarin och Chirac står för. Ett mycket intelligent val som, tillsammans med rösterna på Le Pen, bör ge en tydlig signal: Nog med social nedrustning!
Än mer intressant blir det när vi ser på den så kallade extremvänsterns tillbakagång. Att de två trotskistiska partierna än så länge enbart kan dra till sig flyktiga proteströster är logiskt. De är små och saknar den sociala bas som krävs för att bygga parti. Dessutom deklarerade de att de inte skulle rösta på vänstern i valets andra omgång på söndag.
Och det är just vad som krävs av den spirande vänstern i Europa. Många av partierna är inne i en process där de bryter med ekonomismen och kapitulationen inför den borgerliga ”realiteten”. Men de som åter erövrat sitt självförtroende att förändra ekonomins ramar istället för att inrätta sig, upptäcker nu att det inte räcker med demonstrationer och sociala fora. Vänstern måste återuppbyggas och det kommer att ta tid.
I detta återuppbygge finns olika historiska partimodeller, där många under en period talat om ”regnbågsallianser” eller rent av ”tendensfrihet”. I PCF lanserat lokalt helt olika typer av listor, en del ”mouvementister”, utan den vanliga partibeteckningen, andra som vanliga öppna listor. Problemet med ”tendensfriheten” är att den omöjliggör ett samlat agerande och dessutom en debatt där frågor kan diskuteras oberoende av lojalitetsband och ständiga skyttegravskrig. I ett parti som skall resa sig ur organisatorisk dekadens är denna frihet dessutom de konservativas bästa vän. Frågan om partimodellen är en av de viktigaste som de europeiska vänsterpartierna har att ta itu med.
Valen i Spanien och Frankrike är glädjande tecken på att det fortfarande i denna deprimerande storpolitiska situation finns möjlighet att inte vika för cynism och repression. I Frankrike dessutom att en riktig vänster har all möjlighet att vinna val och åter organisera människor. Hur mycket tid som helst finns dock inte.
