Jag har fått lära mig att ta fasta på mina första intryck. Mannen som lärde mig det var vid första mötet skräckinjagande men visade sig vid närmare bekantskap vara en rätt schysst kille, vilket förmodligen skulle motbevisa hans teori. Men i alla fall. Mina första intryck av Montevideo är att det är en ganska ful stad, med få turister och ännu färre tiggare. Det finns förmodligen ett samband – åtminstone mellan de två sista.
Stadsbilden präglas av oregelbundenhet. Det finns ingen genomtänkt stadsplanering. Det enda som finns är en regel om hur höga husen får vara (och det är ganska högt). Tomterna är små och fastighetsägarna bygger sina hus efter tycke, smak och ekonomiska förutsättningar. Koloniala stenbyggnader ligger sida vid sida med gigantiska betongklossar. Tvåvåningshus är inklämda mellan skyskrapor. Det är inte vackert men det är på något vis hemtrevligt. Montevideo är huvudstad i Uruguay, ett litet land som har fungerat som buffertzon mellan de sydamerikanska giganterna Argentina och Brasilien. Landet befinner sig i ekonomisk kris sedan ett par år tillbaka. Politiskt råder dödläge, eftersom vänstern, som har makten i Montevideo sedan början av 1990-talet, inte får några ekonomiska bidrag från den högerstyrda staten.
Detta vet jag när jag går ut på stan och därför blir jag förvånad över hur få tiggare jag ser. Kanske har det att göra med bristen på turister och för den delen också avsaknaden av en extremt rik överklass. Men ändå. Jag ser fler tiggare på fem minuter i Buenos Aires än på en vecka i Montevideo. Däremot finns en stor informell sektor (eller vad som skulle heta ”stark entreprenörsanda” i Lars Leijonborgs mun). En äldre man har gjort om sin cykel till en slipmaskin och åker runt i staden och slipar knivar. En annan har förvandlat sin gjutjärnspanna till en gitarr.
Otaliga personer erbjuder sig att vakta vår bil, jonglerar i vägkorsningar eller säljer diverse småsaker. Den största delen av denna informella sektor ar dock sophämtningen. Män i olika åldrar åker runt med sina åsnevagnar och länsar soptunnorna. De samlade soporna körs ut i slumområden, där de rensas och det mesta slängs. Så växer sopbergen i slummen, med avfall från den rika staden.
Det starkaste av alla intryck är ändå att det är nyttigt att byta perspektiv ibland. Att simma i en annan ankdamm. Mina problem därhemma ar fortfarande lika aktuella men kanske inte livsavgörande trots allt.