Efter folkomröstningen om EMU fick vi uppleva en period av självkritik från de etablerade medierna. ”Vi underskattade nej-sidan”, skrev en del. Andra insåg den 15 september att opinionsmätningarna som i närmare ett års tid talat för en nej-seger faktiskt talat sanning. Men under hela denna tid var den dominerande frågan från tidningarna istället när det skulle vända eftersom man utgick ifrån att det skulle bli ett ja. I efterhand förstod många att deras tolkningar varit mer än politiskt färgade – de var enögda, yrkesmässigt undermåliga.
Det finns skäl att tro att många journalister kommer inse vilken politisk roll de har spelat också i bevakningen av vänsterpartiets kongress. Det kommer vi nog inte att få veta offentligt i detta fall, men kanske kommer det andra ögat att öppnas långsamt.
I flera års tid har nu en bild dominerat bevakningen av vänsterpartiet. Ingredienserna är följande:
1. Striden inom vänsterpartiet står mellan förnyare/pragmatiker och traditionalister/kommunister.
2. Om de förra vinner kommer det att leda till ett framgångsrikt parti som kan spela en roll i svensk politik. Om de senare vinner blir detta parti ett obskyrt museiföremål eftersom traditionalisterna/kommunisterna är extrema och verklighetsfrämmande, sådana som till exempel besvikna socialdemokrater aldrig kommer att lyssna på.
3. Eftersom traditionalisterna/
kommunisterna är ett fåtal innebär ett brett parti att deras inflytande av demokratiska skäl måste minimeras. Det innebär också att en partistyrelse utan många förnyare/pragmatiker är sektliknande och icke-representativ.
Emellertid får man se till några enkla fakta. En mycket tydlig tendens på denna kongress var att den högljudda grupp kring Väg val vänster som blåst till strid mot ”teskommunism” var väl definierad och mycket liten, 30 ombud av 225. De så kallade kommunisterna däremot var enligt en undersökning gjord av SVT för en vecka sedan 30 procent av ombuden. Det är alltså både fel att beskriva konflikten som stående mellan en minoritet av kommunister och andra.
Det var en majoritet, för övrigt oense i en hel del viktiga frågor, som röstade på ett högst ordinärt vänsterpartiprogram mot en sammansvetsad minoritets vilja.
Inte heller valproceduren kunde återrapporteras så som uttryck för en majoritetsvilja. I ett av nyhetsprogrammen var fyra av fem intervjuade från de 13,3 procent som röstade för Alice Åström.
Göran Erikssons analys i DN 22/2 kanske är ett annat tydligt exempel. ”När traditionalisternas segrar var på väg att övergå i ren plundring, tvingades förnyarna vädja från kongressens talarstol om ödmjukhet och besinning. Resultatet blev några tröstposter som ersättare i partistyrelsen.”
Och visst, man kanske inte skall begära att landets största dagstidning skall få siffrorna rätt, eftersom ingen annan hade lust att rapportera att anhängarna till uppropet Väg Val Vänsters andel i valberedning (18 procent), partistyrelse (15 procent) och programkommission (22 procent) sammanlagt var överrepresenterade i förhållande till deras röstetal på kongressen i övrigt.
Detta är förstås inget nytt mönster. Den som följt striderna om EU-linjen i socialdemokraterna eller i miljöpartiet vet att åsikter som ligger nära medelvägen i svensk politik anses realistiska och den i längden enda möjliga. Avvikelser kommer att förlora, om inte nu, så senare. På miljöpartiets senaste kongress visade etablerade medier en bild av ett parti som höll på att bli EU-vänligt. Och när EU-vännerna förlorat med röstsiffrorna 20-80, påpekades att det var fler röster än på förra kongressen då dessa var tre (3) av 100. Det konstaterades då att de flesta övriga miljöpartierna i EU gillar EU och att det svenska miljöpartiets ställning därför ändå befanns i minoritet.
Den sista bilden av extremism och världsfrånvändhet är förstås viktig att upprätthålla från Sveavägen 68. Men det kanske inte skulle behöva betyda att Sveriges mediekår skall begå tjänstefel i sin bevakning. De så kallade traditionalistiska uppfattningarna – att välfärden skall försvaras, att kapitalet skall tryckas tillbaka, att EU-federalismen bör bekämpas, de är desamma som bland socialdemokratins gräsrötter.
Att vänsterpartiets kanslihushöger har mer gemensamt med Göran Persson än med de socialdemokratiska gräsrötterna är en upptäckt som ligger i framtiden för landets politiska journalister.
Detta skulle journalisterna kunnat upptäcka om de noterat det faktum att vänsterpartiet när det gått åt vänster – efter utveckling mot ”traditionalistiska”/”extrema” ställningstaganden på kongressen i Växjö 2000, Makt och Ägande-konferensen och Lars Ohlys ”ja” till partiledarposten – gått upp, inte ned i opinionsmätningarna.
Nu har vänsterpartiet fått ännu en skicklig partiledare, ett tydligt vänsterprogram och en vägvinnande EU-strategi. Denna stilla jordbävning kan komma att ändra svensk politik. Och, troligen strax efter det, de politiska analytikernas idé om verkligheten.