Det som i Ulf Lundells förra roman Friheten var antydningar till en samtidsskildring och kritik mot vår tids Sverige har i hans Frukost på en främmande planet blivit det klara ledmotivet. Boken består av 831 sidor dagbok, dikter och utkast till en novell, troligen om hans pojkår i Nacka öster om Stockholm.
När Ulf Lundell betraktar Sverige post 2000 är det en ensam, garvad och bitter man som skriver. Många är de komponenter som gjort att Sverige idag inte längre är vad det brukade vara, eller, vad det skulle kunna vara: Hedersmord, nazister, kvällstidningar som har urartat, klotter, nyliberaler, veganer som går för långt, de politiska partierna, VD-löner, kamphundar, Robinson (och andra liknande program), Robert Wells, Bingo Lotto och ”tabloidfeminister”, bara för att nämna några.
Allt detta gör att Ulf Lundell inte längre känner sig hemma i dagens Stockholm och Sverige. Som läsare kan man hålla med i mycket; visst tusan är det mycket man är förbannad över. Skulle jag sätta min dagbok på pränt skulle sjukdomsdiagnosen över vår tids elände också bli lång och svavelosande.
Men ändå. Ibland blir han för bitter. Man undrar om det finns ett raster som han ser saker igenom. Eller, det är klart att det finns. Rastret heter antagligen 50+, brutna förhållanden, kamp mot missbruk och, kanske, politiska ideal som aldrig förverkligades. Detta gör att flera av hans utfall känns förutsägbara och, ja, särskilt när de upprepas gång efter gång, tröttsamma. Några exempel: Dagens vänster är nejsägare, saknar visioner och är kommunistkramare.
Miljöpartiet, som Ulf Lundell en gång röstade in i riksdagen, är ett parti av ”saggiga ylle-ollar”. Det daltas för mycket med fundamentalistiska muslimer, tycker han också. Detta kommer inte en gång, utan är reflektioner som Lundell gör dag efter dag mellan februari 1994 och oktober 2002.
Annars är Ulf Lundells anklagelseakt mot vår tids unga feminister det tema som återkommer oftast. Anklagelseakt? Det handlar snarare om ett försvarstal. Lundell vill självklart ha jämlikhet mellan män och kvinnor, med allt vad det innebär. Han blir därför förbannad när han blir utmålad som en gubbsjuk kvinnoförtryckare av Fittstimsgänget och andra. Stora delar av boken ägnas därför åt att slå tillbaka mot Karolina Ramqvist, Ulrika Milles, Moa Matthis, Margareta Winberg och andra som har kritiserat honom.
Men är kritiken mot honom så obefogad?
Har man som en av sina största passioner att betrakta, bedöma och kommentera kvinnor – gärna de som är yngre och vackra – i låttexter och böcker, ja, då får man räkna med en del mothugg.
Lundell blir till exempel upprörd över den unga kvinnan som i en tv-inspelning i Sundsvall kritiserar honom för att objektifiera kvinnor. Lundell blev då tvär och verkar inte ha velat bemöta hennes kritik. Men är det inte han som i sådana lägen dödar diskussionen?
Alltför ofta hemfaller han åt liknande ”duckanden” där han istället ältar varför ingen längre förstår honom istället för att ta sig an debatten.
Det är synd och det blir tjatigt. I de lägen Lundell försöker lägga ut sin version av feminismen kan jag inte alltid ge honom rätt, men det är modigt och konsekvent att stå för sin linje.
Men det är inte bara en bitter medelålders man som framträder i boken. Ulf Lundell slutade att dricka för tio år sedan och bor ensam. Hans barn är utflyttade. Det är alltså bara han som kan ta sig an projektet att se till att han kan känna sig hemma igen på den här planeten. Och det gör han bra. Han läser, tränar, spelar, reser och betraktar. Boken är förstås frukten av detta arbete. Detta är kanske ett av de främsta skälen till att läsa Ulf Lundell idag. Han är en man som verkligen har gett sig fan på att fortsätta att leva. Det han skriver är på fullaste allvar. Den ironiska Generation X kan gå och lägga sig. Det är välgörande.
I Friheten ljusnar den mörka stämningen i slutet av boken. Så även i Frukost på en främmande planet. En förhoppning om ett slut på striderna (och bitterheten) väcks när Lundell drömmer om en Kristus-liknande person som säger: ”Låt det vara, låt allt det där vara. Kriget är i ditt huvud. Låt det vara.”
De följande avslutande sidorna andas livslust, det mörka höstvädret till trots.