Nazistmarschen i Salem samlade i år tvåtusen deltagare från hela Nordeuropa. Sverige står därmed som värd för det näst största årligen återkommande nazi-arrangemanget i Europa. Störst är den så kallade Hess-marschen i Wunsiedel, Tyskland, med drygt 2500 deltagare varje år.
Detta årligen återkommande faktum borde, om något, visa att det antifascistiska arbetet i vårt land är ett enda stort politiskt masshaveri.
Det organiserade motståndet bestod i år av åttahundra antifascister ur olika vänstergrupperingar, där hundratalet svartklädda, maskerade och ofta hjälmförsedda anarkister, kom att bli den tongivande delen. De senare sökte konfrontation. Och de fick konfrontation.
Arrangerande Nätverket mot rasisms talesman Jannis Konstantis förklarar efteråt i en helt fantastiskt ensidig artikel i Flamman att ”Vårt förtroende för polisen är noll”.
Så talar en sekteristisk rörelse som inte längre har största möjliga folkliga mobilisering för ögonen, utan sina egna inåtvända föreställningar om ont och gott.
Istället för att diskutera den egna rörelsens låga förtroende hos vanliga människor och den egna rörelsens oförmåga att organisera det breda motstånd som finns i folkdjupen mot de nazistiska organisationer som organiserar marschen, fokuserar man istället på samma upprapade och trista efter-EU-topp-mötet-argumentation: Vem var det som slog först?
Hur kommer det sig att det breda folkliga motståndet inte fanns representerat i Salem? Hur kommer det sig att dessa nazistiska organisationer mobiliserade mer än dubbelt så mycket folk och att de är på tillväxt? Det är frågor man skulle ställa i en folkligt förankrad rörelse som på allvar vill förändra något.
Svaret är naturligtvis att de anarkistiska provokatörer som förstör den antirasistiska rörelsen inifrån inte ses med blida ögon hos den breda allmänheten. Folk förstår med rätta inte varför en antirasistisk manifestation riktad mot en nazidemonstration nödvändigtvis behöver sluta med kravaller med poliser – två timmar INNAN själva nazidemonstrationen avgår. Med full rätt vänder man då det organiserade motståndet ryggen.
Folk organiserar sig där de känner att det kan nå resultat.
Självsanerar sig inte den antifascistiska rörelsen, infinner sig inte heller den folkliga mobiliseringen. Det finns inget radikalt i att smeka anarkistiska provokatörer medhårs.