I oktober förra året fick polisen möjlighet att i brottsförebyggande syfte avlyssna samtal och installera spionprogram (trojaner) i mobiltelefoner. Det innebar en utvidgning av preventivlagen (2007:979), som gör det möjligt att övervaka en person innan den formellt utreds för ett brott. Från och med den 1 september 2024 har Polismyndigheten fått ännu fler verktyg i preventivlådan, och tillåts gå allt längre mot icke brottsmisstänkta – ända in i din källare, ditt sovrum, eller din molnhårddisk.
Silas Aliki (bilden), advokat på Folkets Advokatbyrå, förklarar vad de nya förändringarna innebär.
– Det har införts tre nya tvångsmedel i preventivlagen: husrannsakan, rumsavlyssning eller buggning, och något som kallas för genomsökning på distans. Det innebär att man får gå igenom exempelvis molntjänster, en sorts digital husrannsakan bortom vad som finns på själva telefonen. Du får nu gå in i folks hem och göra en genomsökning, eller bugga ett rum. Det ges stora möjligheter att ta sig in i privata utrymmen, som också kan vara organisationslokaler, inte bara hemmet. En potentiellt stor grupp människor kan bli avlyssnade.
I den statliga utredning som föregick förslaget (2023:60) motiveras utökningarna med att Sverige befinner sig en ”exceptionell” brottsutveckling med skjutningar och sprängningar, samt ett ”allvarligt försämrat säkerhetsläge”. Man menar att ”den beskrivna utvecklingen utgör ett hot mot grundläggande samhällsintressen”, och att problemen är svåra att komma åt på något annat vis ”på grund av den rådande tystnadskulturen och ett allmänt utbrett motstånd mot att samarbeta med polisen inom den kriminella miljön”.
En potentiellt stor grupp människor kan bli avlyssnade.
Utredningen avslutas med ett särskilt expertyttrande från advokaten Sargon De Basso, som anser att avlyssning utan konkret brottsmisstanke är ”ett så pass markant skifte från tidigare ordning att jag inte anser det vare sig motiverat eller proportionerligt”. Brottsoffermyndigheten, Tullverket, Skatteverket och polisen själva är några av instanserna som gett positiva remissvar till förslaget. Bland dem som sätter sig emot det i sin helhet hittas Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Civil Rights Defenders, Institutet för mänskliga rättigheter och SVT. Även Justitieombudsmannen Per Lennerbrant är kritisk mot flera delar av förslaget. Han kallar preventiv husrannsakan en ”betydande kränkning” som är ”alltför långtgående för att kunna godtas”, och konstaterar att tiden för remissvar varit ”kortare än vad som är brukligt” utan att några särskilda skäl till det angetts.
Man har samtidigt utökat lagstiftningen i en annan lag, som kallas inhämtningslagen (2012:278). Denna rör inte alla de nya tvångsmedlen i preventivlagen, utan framför allt hemlig övervakning av meddelanden. Däremot har ”brottskatalogen”, som Silas Aliki uttrycker det, blivit betydligt bredare.
– Det som har förändrats där är att man nu får sätta in det för att förebygga brott där det lindrigaste straffet är två år. Det gäller alltså väldigt många brott, till exempel grov stöld.
Det blir dock inte fritt fram för polisen att använda de nya tvångsmedlen när som helst. Först måste en åklagare ansöka om tillstånd hos tingsrätten. Åtgärden måste anses vara ”av synnerlig vikt” för att förhindra brottslig verksamhet, och i proportion till integritetsintrånget den innebär. Men Silas Aliki ställer sig tveksam till hur processen kommer fungera i praktiken.
– Det låter kanske som att det finns en stabil grund av trygghet. Men vad som är ”synnerlig vikt” är en godtycklig bedömning som kommer att göras från fall till fall. På vilken information ska man kunna göra den bedömningen, innan någon är brottsmisstänkt eller avlyssnad från första början?
När Flamman söker utredarna bakom utökningen svarar en senior åklagare att hon inte kan ge några kommentarer, och hänvisar till utredningens ordförande Inger Söderholm, som inte har gått att kontakta. Flammans reporter har även sökt kontakt med polis, både i Stockholmsregionen och på nationell nivå, utan framgång.
Janne Flyghed (bilden), professor emeritus i kriminologi vid Stockholms Universitet, sparar däremot inte på orden.
– Som det ser ut nu är det så in i helvete skrämmande hur långt det har gått. Jag har under 40 år följt den här utvecklingen, och sagt de senaste tio åren att vi har en rättsstat på ett sluttande plan. Nu har vi en rättsstat i fritt fall. Vi har grova integritetskränkande tvångsmedel även mot icke misstänkta personer, och det är absurt att man ska behöva bevittna det i något som kallas för en demokrati.
Han har svårt att se att man skulle avsäga sig dessa befogenheter även om dagens gängskjutningar – understryker är ”vidriga” om än inte historiskt unika – upphörde helt.
De senaste tio åren att vi har en rättsstat på ett sluttande plan. Nu har vi en rättsstat i fritt fall.
– De kommer finnas kvar. Jag har studerat utvecklingen sedan 1945 och framåt, det finns inte ett enda tvångsmedel av den här typen som har tagits bort. De expanderar och sprider sig till allt lindrigare brott när de väl kommer in i rättssystemet. Ta exemplet med sabotagelagen och politiska protester.
Retoriken om en ”dansk modell” för brottsbekämpning avfärdar Janne Flyghed som populism från justitieministern, och dessutom ett missförstånd av vad som faktiskt fungerat i Danmark.
Läs mer
– Gunnar Strömmer hävdar att ”vi gör som i Danmark”. Danskarna säger ”ja, men ni har bara satsat på en av våra strategier: hårdare tag”. I Danmark har man under sju, åtta år haft långtgående sociala insatser i så kallade problematiska områden, och det är det som börjar ge resultat. Han pratar om sin verktygslåda, men har ingen susning om vad som är effektivt och inte. Det är populistiska utspel, man satsar inte på några åtgärder som är reellt förebyggande utan snarare kontraproduktiva. Gunnar Strömmer är med och bidrar till att gängskjutningarna fortsätter, och förvärras.
