Författaren Adam Haslett är lång och klädd i nystruken skjorta och mörka kostymbyxor. Det är det första jag ser när han öppnar dörren till sin etta på Broadway, bara ett stenkast från den snart igenfyllda gropen vid World Trade Center. Snart märker jag också att Adam är charmigt välkomnande på ett sätt som inte är så vanligt i Sverige, men kutym här. Adam ger, åtminstone på ytan, intryck av att vara som vilken 32-årig amerikan som helst, låt vara av det mer skötsamma slaget.
Samtidigt firar hans debutbok, novellsamlingen Du är ingen främling här, triumfer i snart sagt alla delar av världen. För tillfället finns boken översatt till fjorton språk, men fler översättningar är på gång.
Förhandlingar pågår med bland annat ryska och serbiska förläggare. Dessutom har Du är ingen främling här blivit en stor succé i USA; boken har fått lysande recensioner och sålts i mer än 100 000 exemplar. Den blev även nominerad till årets Pulitzer-pris och förra årets National Book Award.
Det är framgångar som borde göra vem som helst fartblind. Hur hämtar man sig från sådant?
– Ja, det kan man ju undra. Jag vet inte om jag har hämtat mig ännu. När boken kom ut levde jag ett annat liv, dominerat av mina studier. Jag var just på väg att ta juristexamen, men så hände allt det här. Jag vet faktiskt inte vad det ska bli av mig framöver. Kanske blir jag aldrig advokat.
Adam har en rätt vanlig amerikansk medelklassbakgrund. Han kommer från Wellesley, en småstad utanför Boston. Fadern var affärsman, modern lärarinna. I de sena tonåren började Adam skriva mer regelbundet; först bara dagboksanteckningar, senare allt mer formellt drivna noveller. Under ett par år tog han en paus från sina juridikstudier och gick kurser i kreativt skrivande vid universitet i Iowa. Mot slutet av 1990-talet inleddes arbetet med det som skulle bli Du är ingen främling här.
– Det tog mig fyra år att skriva boken. Från början hade jag inte ens någon uppfattning om att jag höll på med en bok, jag bara skrev. Mycket kasserades, blev halvfärdigt eller bara dåligt. Samtidigt tror jag att det är viktigt för mig att ge upp. Det är då allt lossnar och det är då jag kommer i kontakt med det oväntade, det som gör att det blir något. Många av mina berättelser, som till exempel den om den gode läkaren, kan jag knappt fatta att jag har skrivit. Jag förstår inte själv varifrån texten kommer.
Du är ingen främling här rymmer nio noveller, varav flera utforskar olika former av psykisk obalans. I ”Fakta avsedda för min levnadstecknare” försöker en äldre manodepressiv man övertyga sin vuxne son om värdet av en självgående cykel, i ”Varsel” får en ung pojke varsel om att hans storebror snart ska dö. Det är i karaktärernas inre det viktiga händer.
Ibland får det våldsamma yttre konsekvenser, ibland inte. Adams noveller förmår med sällsam kraft ringa in de avgörande ögonblicken i en människas liv. Inte minst imponerande är själva novellhantverket, redan i denna första bok genomfört med mästerlig säkerhet. Jag frågar vad som skiljer novellen från andra former av berättande.
– I novellen finns både något av diktens intensitet och en del av romanens djup. Samtidigt bygger den kortare prosan ofta på ett enda grepp, något som får läsaren att sitta med texten tills den är slut. I min samling har jag ofta använt mig av en klassisk berättarstruktur, och ibland har jag prövat något annat. Det viktigaste är att man är trogen tonen, rytmen och karaktärerna. Och så tror jag att en bok måste kosta författaren något. Det är bra om det finns lite blod på golvet! Adam berättar att han just nu arbetar med en roman. Vad den handlar om är han dock ytterst förtegen om. Jag får intrycket att han känner sig orolig inför projektet.
– En roman kräver mer. Jag måste ge karaktörerna större svängrum och handlingen mer framåtrörelse. Dessutom tycker jag att en roman bör ha ett tydligare socialt och politiskt patos. Man måste ha ett större djup helt enkelt. Det får inte bli en novell med mycket luft i.
Samtalet rör sig vidare kring litterära förebilder. Bland novellisterna nämner Adam irländaren William Trevor, kanadensiskan Alice Munroe och amerikanskan Joy Williams. Men även mer klassiska författare som Tjechov, Gogol, Faulkner och Joyce har inspirerat. Något oväntat nämner han också isländske Halldór Kiljan Laxness.
– Ja, han har betytt mycket. Men mina vänner tycker att jag har underlig smak, Laxness är inte precis någon kändis här. Jag har haft svårt för att övertyga andra om värdet i att läsa 500 sidor om fattiga fiskare på Island, men jag tänker inte ge mig. Just nu håller jag på att skriva förordet till en amerikansk ny-översättning av Världens ljus och himlens skönhet.
Medan vi pratar sänker sig skymningen långsamt över Manhattan. Det är svårt att inte lägga mörke till utsikten från Adams fönster. Alldeles nedanför på andra sidan gatan ligger Trinity Church, kyrka i en av USA:s äldsta och rikaste församlingar, och runt hörnet börjar finansgatan Wall Street och hundra meter rakt fram ligger Ground Zero och det som finns kvar av World Trade Center, som förutom de två demolerade tvillingtornen omfattar ytterligare några finansskrapor. Hur tedde sig elfte september härifrån?
– Jag bodde inte här då, utan i New Haven några mil norrut. Men det var en mycket påtaglig händelse ändå, även om det som präglar mina intryck nu framför allt är konsekvenserna, krigen som Bush och hans regering har startat. Som jag ser det befinner sig USA i en mörk era. Ett syndikat av ultrakonservativa högerpolitiker med dunkla motiv dominerar och manipulerar den politiska arenan. Dessutom har hökarna i Vita Huset närmast total kontroll över media. Det är skrämmande.