Det svämmar inte direkt över av tysk film på den svenska marknaden. Sent omsider har dock Wolfgang Beckers prisbelönta Good Bye Lenin hittat hit. Det är en strålande film om det smärtsamma i att hamna i en radikal samhällsomvandling, om att stå med ena benet i det gamla och det andra i det nya.
Platsen för filmen är Berlin 1989. Alex jobbar som tv-reparatör i DDR och är allmänt less på livet. Han bor fortfarande hemma hos sin mor som ”gift sig med staten”, anses vara mönstermedborgare och får pris av Honecker. Hennes specialitet är att författa kritiskt solidariska brev till firmor i landet som säljer undermåliga produkter.
Alex deltar i protesterna mot regimen och när hans mor råkar passera och får se honom arresterad får hon ett slaganfall.
Hon ligger åtta månader i koma och när hon vaknar till liv har hennes DDR fallit och Helmut Kohls kapitalism triumferar också i stadens östra delar.
Läkaren varnar Alex och hans syster modern får absolut inte utsättas för obehagliga överrakningar eller påfrestningar.
Vad ska de göra? Någon större chock än att hennes älskade hemland, arbetar- och bondestaten DDR, inte längre existerar kan man väl knappast tänka sig?
Alex vet råd. Han plockar fram de gamla DDR-möblerna och ser till att modern håller sig på sitt rum. Där bygger han ett eget mikrokosmos-DDR, bara för sin mor, medan västlig invasion pågår utanför. Problemen blir många, modern vill se på tv. Alex’ filmintresserade polare gör egna DDR-nyheter på videokassett. När modern vill ha kaffe och gurkor av gamla DDR-märken som inte längre saluförs påbörjas en intensiv jakt efter gamla öst-tomburkar att stoppa västgurkor i.
Alex liv går allt mer ut på bygga sitt mini-DDR och den tidigare så kritiske unge mannen finner sig allt oftare i rollen som försvarare av det gamla, plågad av dåligt samvete för att ha orsakat moderns slaganfall. Men dessutom upptäcker han sig frisera verkligheten i DDR såsom han skulle ha velat ha den.
Han får en unik möjlighet: att bygga en mänsklig socialistisk stat om än med endast en medborgare. När modern upptäcker att allt inte står rätt till ger han sitt barndoms DDR ”ett värdigare slut”.
Det är en film med många bottnar. Den skildrar den schizofrena vardag som många DDR-medborgare upplevde när också de goda sidorna med staten slängdes ut vid ”vändningen”, som sammanslagningen av staterna ofta kallas på tyska. Men den ger också en känga åt de makthavare i DDR som ville stänga in sina medborgare, inte litade på deras omdöme och inte ville utsätta dem för frestelser. Enligt egen utsago av hänsyn för deras bästa men precis som Alex hade de naturligtvis också egoistiska motiv för sitt handlande. Verkligheten trängde sig dock på i DDR precis som den gör med Alex mor.
Avslutningsvis skildrar filmen den frihetskänsla som uppstod i det som många unga DDR-medborgare uppfattade som ”den skönaste tiden”. När den gamla staten lagts ned och den nya inte riktigt hunnit få grepp om medborgarna skapades möjligheter som under en tid kändes obegränsade. Man kunde snabbt flytta in i billiga övergivna lägenheter, konsten och klubblivet växte sig vildvuxet och de kommersiella krafterna hade ännu inte lagt beslag på livets alla delar.
