Opinion 10 december, 2003

Nej, globaliseringen har inte minskat klyftorna

”Kapitalism och globalisering ökar jämlikheten och minskar fattigdomen” är det budskap som på sistone torgförts från Timbrohögern och partihöger. Till stöd för denna tes använder våra frihandelsivrare ofta resultatet av den norska så kallade NUPI-undersökningen om globalisering och ojämlikhet. Här sägs inkomstojämlikheterna i världen från 1960-talet till nutid ha minskat från 15:1 till 13:1. Problemet är bara att NUPI faktiskt visar på raka motsatsen. Till exempel konstaterar även NUPI att ”… det är uppenbart att den fattigaste delen av världens befolkning hade en mindre del av världsinkomsten 1997 än 1965” (s. 17).
Men huvudproblemet är att den bevisning om minskade inkomstojämlikheter som NUPI ändå försöker fastslå inte gäller i reell köpkraft. Baserat på s.k. köpkraftskorrigerade pariteter (PPP) konstaterar man:
”Vi observerar en liten men mer eller mindre entydig minskning av [inkomstojämlikheterna] mellan 1968-1998. Den mindre skillnaden mellan världens fattigaste och rikaste beror på en högre ekonomisk tillväxt bland de fattiga än bland de rika. Den fattigaste femtedelens inkomst var 551 PPP 1965. 1998 hade denna inkomst mer än fördubblats (1137). Inkomsten hos de 20 % rikaste ökade med ca. 75 % från 8 315 till 14 623 PPP.”
Citatet visar förvisso att det relativa gapet mellan de rikaste och fattigaste minskar från 15:1 år 1965 till 13:1 år 1998, men att därur dra slutsatsen att inkomstojämlikheterna minskar är djupt missvisande! Inkomstökningen i reella termer var under tidsperioden 586 PPP för de 20 procent fattigaste och 6 308 PPP för de 20 procent rikaste. I reella termer ökade alltså ojämlikheten med 5 722 PPP.

Den rikaste femtedelens inkomstökning på 6 308 PPP var mer än tio gånger så stor som den fattigaste femtedelens på 586 PPP. 1965 var inkomstskillnaden mellan jordens fattigaste och rikaste femtedel 7764 PPP medan den 1998 var hela 13 486 PPP, vilket är en ökning med 73 procent! Allt enligt NUPI självt.
Att hävda minskade inkomstojämlikheter och att den ekonomiska tillväxten varit högst hos de 20 procent fattigaste är en specifik form för logik som bara kan rymmas i fartblinda frihandelsivrares huvud.
NUPI använder ett så kallat köpkraftskorrigerat index (PPP), vilket motiveras med att en enhetlig valuta är missvisande för att undersöka inkomstojämlikheter, eftersom inte bara inkomstnivåer utan även olika prisnivåer på lokala marknader avgör individens konsumtionsförmåga. En hamburgare kostar till exempel motsvarande cirka två USD i Kina men cirka fem USD i Norge.
Dessutom, hävdar NUPI, spelar skillnader i valutakurser mindre roll om individens konsumtion inte består av import, vilket kan ”antas vara fallet för majoriteten av befolkningen i stora eller fattiga länder” (s. 10). Men här uppstår problem för vår frihandelsivrare. Något förenklat: enligt liberal frihandelsteori antas på en fri marknad priser och löner över tid ”konvergera”, bli alltmer lika varandra. Detta är läroboksdefinitionen på marknadsintegration (under namn som ”Heckscher-Ohlinteoremet” eller ”Faktorpristeoremet”): ett enda pris på en och samma vara. Slutsatsen blir att jämlikheten borde öka med frihandel: priser och löner blir ju alltmer lika varandra. Men när NUPI hävdar att inkomstojämlikheterna minskar görs detta på motsatt teoretisk grund. Man måste anta:
(i) Marknaden är inte integrerad, eftersom priset på en och samma vara varierar kraftigt (vilket i sig motsäger ”Faktorpristeoremet”).
(ii) Frihandeln kan svårligen sägas leda till inkomstutjämning, eftersom det bara är med antagandet att individer inte importerar (det vill säga deltar i frihandeln) som en inkomstutjämning kan härledas.
Vid import spelar valutakurser roll för köpkraften och då måste man enligt NUPI konstatera att inkomstojämlikheten ökar. (Betänk till exempel vilken köpkraft en norrman som vill köpa en hamburgare i Kina har jämfört men en kines som vill köpa en hamburgare i Norge.)
Nu blir vår frihandelsivrare nervös. Det är endast under antagandet om slutna ekonomier, som NUPI kan försöka dra slutsatsen om minskande inkomstklyftor. Om vi däremot antar öppna ekonomier, import och konsumtion utomlands, då ökar inkomstskillnaderna.
NUPI:s ”inkomstutjämning” uppnås inte på grund av – utan trots frihandel och globalisering. Vår frihandelsivrare blir än mer nervös: han försöker härleda konvergens (utjämning) i inkomster genom att anta divergens (ökande skillnader) i pris- och lönenivåer. Hans teoretiska bevis för frihandelns välsignelser kan inte grunda den inkomstjämlikhet han vill tro på. Bara genom att förneka frihandelsteorin kan han ens försöka hävda att inkomstskillnaderna minskar (och ändå misslyckas!).

Men vi kan förstås avvisa den liberala frihandelsteorin. Faktum är att globaliseringen i den verkliga världen inte alls leder till löne- och priskonvergens. Och inkomstklyftorna minskar inte!
För att förklara detta behöver vi en teori om kapitalismen som ojämlik utveckling, inte en som på dogmatiska jämviktsprinciper försöker påvisa en utjämning som inte finns, och som därför tvingas till teoretiska begreppskullerbyttor: där ökad ojämlikhet ses som bevis på motsatsen, där antaganden om slutna ekonomier ska bevisa frihandelns fördelar, eller att utifrån ett antagande om divergens försöka bevisa konvergens.
Även NUPI visar att inkomstojämlikheterna ökar i världsekonomin. Med all säkerhet är det dessutom betydligt värre än vad NUPI:s problematiska perspektiv avslöjar. Ju större kakan blir, desto större blir smulorna som faller från den rikes bord till de allra fattigaste. Det är den väldigt specifika form för ”jämlikhet” som världskapitalismen nu erbjuder oss. Och det tycks vara det bästa våra försvarare av kapitalismen har att komma med.

Utrikes 03 april, 2025

Berlins dödsmässa vägrar låta känslorna begravas

På Death Festival i Berlin kan man testa hur man passar i en kista – eller rentav låta sig begravas levande. Foto: Filip Sandström Beijer.

På Death Festival i Berlin får besökarna komma i kontakt med sitt inre lik. Flamman deltar i erotiska sörjceremonier, lyssnar till zombiehymner och jordfäster en man.

Jag är för lång för kistan. Den äldre mannen framför mig är det inte.

Han tar av sig skorna, viker ihop sina glasögon och lägger sig till rätta. Jag står bredvid, osäker på om jag borde ingripa, men han möter min blick och ler.

– Kan du hjälpa mig? frågar han.

Dödgrävarna har rast, och han har inte lust att vänta.

Så jag tar rollen som kistansvarig. Jag lägger en stor genomskinlig plastsäck med jord över hans kropp, öppnar ventilen så att den mustiga doften kan sprida sig, lägger på locket och drar en mörkläggningsfilt över. Slutligen vänder jag på timglaset, inställt på 15 minuter.

Två minuter senare bankar det inifrån kistan. Han vill upp.

– Det blev för varmt där inne, flämtar han när jag öppnar locket.

En minut går. Några nyfikna besökare kommer fram och frågar om de kan få vara näst på tur. Jag skakar på huvudet. Jag är bara en besökare, säger jag, och känner mig inte redo att ägna eftermiddagen åt att jordfästa människor.

När jag var 22 år bekantade jag mig med dödsångest och livskris, efter att ha läst läst Ann Heberleins bästsäljare Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Sedan dess har livet varit en berg- och dalbana mellan världens alla terapiformer och lyckopiller. Därför är det med skräckblandad förtjusning jag söker ackreditering till Death Festival, en tredagarskarneval i Berlin där döden står på agendan.

I dagens västerländska kultur ses döden som något att bekämpa, förneka och framför allt frukta. Men vad händer om vi ändrar perspektiv? Det gör deltagarna på de över 40 workshopar, föreläsningar och föreställningar som äger rum i det ruffigt kreativa kvarteret ”Holzmarkt”.

Besökarna skiljer sig från ”vanliga” festivalbesökare i Berlin. Få är under 30, och desto fler är barfota. Vissa har hemmastickade sockor och färgglada termosar som de smuttar på under föreläsningarna. Jag sätter mig längst bak för att lyssna på Peter Banki, en av arrangörerna, som ska prata om filosofiska perspektiv på vad det innebär att dö och vara döende.

Besökare. Eva Oh uppskattar ansatsen att prata om döden, men beskriver sig som lite för introvert för zombiehymner och kramceremonier. Foto: Filip Sandström Beijer.

Enligt Banki är livet fullt av små konstanta döenden. Det kan handla om relationer som avslutas, anställningar som upphör och personlighetsdrag som vi lämnar bakom oss. Egentligen dör vi hela tiden, och det är inget konstigt med det. Han reflekterar över vår rädsla för det okända. Vi upplever osäkerhet som mer plågsamt än något definitivt. När vi förlorar en närstående går vi ofta in i ett chocktillstånd, där vi får svårt att äta eller sova.

Han berättar att hans egen far förlorade sin fru, och med henne även sitt livsmål. Trots att pappan inte var berättigad till assisterat självmord, som är olagligt i Australien, hittade han ändå ett sätt:

– Han slutade äta och dricka. En månad senare var han död.

Just assisterat självmord och dödshjälp är ett återkommande tema. Judith Salamander, produktionsledare på Death Festival, är en av dem som lyssnar på seminariet ”Dying allowed” av palliativläkaren Mattias Gockel.

– Det var otroligt att lyssna på Mattias som berättade om sin vän, journalisten Anja Maier, som hjälpte sina cancersjuka föräldrar att dö tillsammans. Hon hade lovat sina föräldrar, som hade en gemensam önskan om att de ville lämna livet tillsammans, så hon höll sitt löfte när de båda bara hade veckor kvar att leva, berättar Judith Salamander.

På eftermiddagen samlas vi igen för en ”erotisk sorgeceremoni” i lokalernas översta våning, ett glaspentry på alldeles för få kvadratmeter sett till antalet besökare som knökar sig in.

Ceremonin börjar med ett intimt uppträdande av performancekonstnären Yoki Oshida som visualiserar livets gång, från födsel till död. Hon primalskriker, gråter, skrattar hysteriskt och tar på sig själv i en kombination som får mig att fundera över vad det är för känslokallt liv jag själv lever.

Därefter bjuds publiken in till ceremonin och vi blir alla ombedda att sätta oss i led bakom varandra. Tanken är att vi ska känna att vi – oavsett om vi känner varandra eller inte – har vi varandras rygg, både bildligt och bokstavligt talat. Vi släpper ut ut all vår sorg och våra undertryckta känslor.

Att vila i frid är uppenbarligen inget för Berlins odöda.

Ceremonin går från ett gripande framträdande till en känsla av att befinna sig mitt i en ”tala i tungor-sekt” och det hundratal människor som befinner sig i rummet reagerar alla olika. Några skrattar maniskt, andra stönar högljutt och några låter bara tårarna forsa ned för kinderna. Själv är jag mest tagen av situationen, och reflekterar över hur lätt de flesta hade till att bara släppa sina hämningar.

Med en kvart kvar behöver jag lämna rummet. Det blir för intensivt och för mycket energi. Droppen är när jag ser en person i dödskallemask i ett hörn, som kramar om sin vän iförd en skelettpyjamas. En som också får nog, och gör mig sällskap i foajén, är besökaren Eva Oh, som rest från London för att besöka festivalen.

– Jag tror jag är lite för introvert för det där, säger hon med ett skratt.

Som en av de få människor som just nu inte befinner sig mitt i en dödserotisk trans, tänker jag att det är läge att fråga om hennes upplevelser.

– Först och främst är det viktigt att det finns en plats där vi kan lyfta det här ämnet. För mig är det lite väl mycket workshops, men jag såg hur andra verkligen fick ut något utav det, säger Eva Oh.

På söndagen, festivalens sista dag, bestämmer jag mig för att kolla in den punkt som på schemat endast kallas för ”Zombiehymnerna”. Uppskattningsvis 50 personer samlas i den stora salen för att förvandlas till odöda. De delar in sig i grupper om fyra och börjar följa varandras ljud och läten. Någon grymtar, någon skriker, någon stönar – till slut blir hela rummet till en enda ljudkuliss av undertrycka känslor.

Läs mer

Jag tar min tillflykt till en svart sackosäck på balkongen ovanför scenen, med ett anteckningsblock i handen. Nedanför mig väsnas de rökelsedoftande zombierna, i sina stickade färgglada kläder.

Att vila i frid är uppenbarligen inget för Berlins odöda.

Essä 03 april, 2025

Striden om mänsklighetens framtid

Tobias Bradford, ”Stagefright”, 2021. Med tillstånd av Tobias Bradford & Saskia Neuman Gallery. Foto: Jean Baptiste Beranger.

I takt med att teknikmiljardärernas inflytande ökar över USA:s och världens politik har obskyra Silicon Valley-ideologier seglat upp som politiska stridsfrågor. Bakom döljer sig vitt skilda idéer om hur mänsklighetens framtid ska se ut – och om en sådan över huvud taget är önskvärd.

Våren 2021 hände något historiskt på Neuralink, ett företag som ägs av Elon Musk och har som uppgift att utveckla ett nytt gränssnitt mellan dator och hjärna: en schimpans spelade datorspelet Pong med hjälp av ett hjärnimplantat.

Musk har beskrivit implantatet som en version av träningsappen Fitbit för hjärnan, och på sikt är tanken att det även ska erbjudas för människor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 02 april, 2025

Ungern lämnar ICC – för att slippa gripa Netanyahu

När arresteringsordern mot Netanyahu utfärdades 2024 kallade Viktor Orbán den ”fräck, cynisk och helt oacceptabel”. Foto: Ariel Schalit/AP

I dag landar internationellt efterlyste Benjamin Netanyahu i Ungern. Premiärminister Viktor Orbán har lovat bortse från ICC:s anklagelser om krigsbrott – och nu vill landet dra sig ur systemet. Men enligt folkrättsexperten Pål Wrange är det inte riktigt så enkelt.

– Ungern har en skyldighet att samarbeta med domstolen och överföra personen enligt artikel 89 i stadgan, säger Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet.

Den 21 november 2024 utfärdade Internationella brottmålsdomstolen, ICC, en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans förra försvarsminister Yoav Gallant. Båda anklagas för krigsbrott och brott mot mänskligheten i Palestina, bland annat avsiktliga attacker mot civila och användningen av svält som vapen.

Bara två dagar senare bjöd Ungerns premiärminister Viktor Orbán in Netanyahu till landet, vilket han tackade ja till. Under onsdag kväll anländer den israeliske ledaren, för att påbörja en ”lyxig” fyradagarsvisit med ”garanterad frihet och säkerhet” från Orbáns håll. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 02 april, 2025

Grillen #2: Vilken Porsche kör din Icahandlare?

I veckans Grillen: Bojkotten mot höga matpriser har gjort Wallenberg ledsen – har den gått för långt? Tornedalingarnas riksförbund anklagar en samisk konstnär för hets mot folkgrupp – hur mår Sverige minoriteter? Att sova med fienden – behöver vi släppa partipolitiken för att hitta kärleken?

Dessutom gästas vi av författaren Lyra Ekström Lindbäck som menar att vi måste sluta prata så mycket om trauma.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 02 april, 2025

Tack för hjälpen, Kurdiska räven

Välfärdsbolagen har blivit en pengamaskin för kriminella. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Äntligen erkänner Liberalerna att avregleringarna har gått för långt. Synd att det behövdes några år av gängskjutningar innan de förstod.

Det är tjatigt med människor som återkommande måste påpeka att varje livsform – hur slemmig, blodsugande och sjukdomsspridande den än må vara – minsann har en nyttig roll att spela i den stora biosfären. Brännmaneten, får man höra, reglerar planktonpopulationen, medan bromsen blir föda åt fåglar och grodor. Tack, jag ska tänka på det nästa gång det brinner på smalbenen.

Nu har det även uppenbarats vad de kriminella gängen har för oväntad nyttofunktion i samhällssfären (vi väntar fortfarande på motsvarande uppenbarelse avseende miljardärerna): De har visat sig att de, och endast de, kan få liberaler att omvärdera Sveriges alla misslyckade avregleringar.

För 15 år sedan publicerades Laura Hartmans rapport ”Konkurrensens konsekvenser”, som visade att det inte gick att belägga ens en ökad effektivitet i de nyprivatiserade verksamheterna. Sedan dess har har rapporterna fortsatt komma. Skandalreportagen från vinstdrivna åldersdomshem och förskolor, med allt från överfulla blöjor till köttätande larver, är så många att de har bildat genre.

Vidareförsäljningen av skolkoncerner har gjort det svårt att fastställa vem som äger en skolkedja som ansvarar för tusentals svenska elevers utbildning (ett riskkapitalbolag med ett gäng brevlådor på Jersey, exempelvis). Lägg därtill att den politiska opinionen, inklusive de borgerliga väljarna, åtminstone sedan 2021 velat stoppa vinstuttag ur skolväsendet.

Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de gängkriminella tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.

Och ändå, trots att till och med de egna väljarna blivit allt mer skeptiska, har borgerliga partier stått surrade vid sin mast med ett enda svar på varje rapport och skandalreportage: ”Det behövs fler kontroller för att granska oseriösa utförare.” Det har blivit privatiseringshögerns Ave Maria, ständigt spelande på läpparna.

Den som sätter sig ned och räknar inser snart att en tillräcklig mängd kontroller sannolikt betyder 1:1-kontroller: en mindre armé av inspektörer som befolkar varje mottagningsrum, varje gruppboende och varje Kry-chatt på heltid. En tandläkare som konsekvent överbehandlar med onödiga rotfyllningar för ersättningens skull, ett gruppboende som påstår sig ha två utbildade personal på natten men bara har en enda stackare som knappt talar svenska – hur ska man kunna kontrollera bort sådant på annat sätt? Men Liberalerna har framhärdat.

Fram tills nu då, när det blivit uppenbart att de kriminella gängen är skickliga entreprenörer, som lärt sig att nyttja avtal med det offentliga för sina brottsupplägg. Via vårdcentraler, vaccinationsmottagningar och gruppboenden har de tvättat pengar och dessutom gått med vinst på verksamheten, pengar som de snabbt växlat in till sportbilar.

Då händer det äntligen, det absolut enda som vi har att tacka de gängkriminella för. På Liberalernas riksmöte i Karlstad nyligen säger Johan Pehrson rakt ut: ”Vi har haft en för naiv inställning till en hel del avregleringar.”

Läs mer

Det är välkommet. Man frestas att utropa ett halleluja, och tacka både Jordgubben och Räven. Samtidigt är det tydligt att borgerligheten egentligen inte har något emot att skolpeng och assistansbidrag genererar vinster som omvandlas till travhästar och oändlighetsbassänger i Dubai. (Eller, som i fallet makarna Bergström, till ett par miljoner till Trumps valkampanj.) De är bara emot att pengarna landar hos fel sorts vinnare.

Nyheter 02 april, 2025

Folksam säljer aktier i Tesla: ”God avkastning”

Tesla-vd:n Elon Musks stöd till extremhögern har lyfts fram som ett av skälen till att bilbolagets försäljning går knackigt. Foto: Matt Rourke/AP.

Försäkringsbolaget säljer innehav för 1,6 miljarder – samtidigt som försäljningen ”tvärnitar” för Elon Musks bolag. ”Innehavet har sedan 2013 bidragit positivt till vår avkastning”, säger Folksam till Flamman.

Försäkringsbolaget Folksam säljer sina aktier i Tesla, meddelar de på onsdagsmorgonen. Prislappen landar på 1,6 miljarder kronor, och bakgrunden är den strejk som sedan hösten 2023 lamslagit elbilsbolagets verksamhet i Sverige.

”Teslas inställning till sina anställdas fackliga rättigheter är problematisk sett till Folksams placeringskriterier”, skriver de i pressmeddelandet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 02 april, 2025

”Erdogan kan inte fånga oss alla”

Foto: Saad Abedine/X.

Motståndet mot Erdogan samlar allt från det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP till pokemonen Pikachu. Presidenten tvingas nu till alltmer repressiva metoder för att behålla makten.

Ett hav av turkiska flaggor vajar i solljuset. Det är lördag den 29 mars, och kollektivtrafiken har knappt kunnat hantera att hundratusentals människor har vallfärdat till stadsdelen Maltepe, på den asiatiska sidan av Istanbul. På scenen avlöser talarna varandra, innan det blir dags för Özgür Özel, ledare för Turkiets största oppositionsparti CHP.

– I dag skriver ni historia här! I dag försvarar ni vår demokrati och vår framtid!

Turkiet skakas av den största protestvågen på mer än ett årtionde.

Allt började mindre än två veckor tidigare, när polisen morgonen den 19 mars under en gryningsräd grep runt 100 personer, anklagade för alltifrån korruption till terrorism. En av dem var CHP-politikern Ekrem Imamoglu, sedan 2019 borgmästare i mångmiljonstaden Istanbul, och en av de största potentiella utmanarna till president Erdogan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 01 april, 2025

Förslag om bristande vandel färdigt: ”Inte bra”

Utredaren Robert Schött och migrationsminister Johan Forssell. Foto: Viktoria Bank / TT.

I dag presenterades den utredning av bristande vandel som beställts av Tidöregeringen. ”Viktigt och rimligt”, säger migrationsminister Johan Forssell – medan Vänsterpartiets Tony Haddou menar att man nu ”öppnar upp för godtycke”.

– Förtroendet för migrationspolitiken vilar på en grundläggande princip: de som missköter sig ska inte vara här. Då väljer man bort att vara i Sverige, säger migrationsminister Johan Forssell (M).

Under tisdagsmorgonen tog han emot det förslag på ”skärpta och tydligare krav på vandel” som utformats under Tidöpartiernas mandatperiod. Förslaget innebär utökade möjligheter att återkalla och neka uppehållstillstånd, även för personer som inte dömts för något brott. 

– Viktigt och rimligt, kommenterar Johan Forssell från podiet.

Bakom förslaget står en grupp under ledning av den pensionerade domaren Robert Schött, som fått i uppdrag att utreda ett återinförande av begreppet vandel, som tidigare var en del av utlänningslagen men avskaffades 2005.

Egentligen berörs alla av det. När vi talar om vandel är det för oss alla här

– Vandel är ett gammalt begrepp. Men vi tydliggör det och rensar bort andra begrepp, säger han till Flamman.

Formuleringen var en del av regeringsförklaringen i oktober 2022, där man föreslog att ”återinföra möjligheten att utvisa utländska medborgare som visar brister i sin vandel”. Begreppet kritiserades vid tidpunkten för att vara otydligt och öppna för godtyckliga bedömningar. Arbetet med utredningen inleddes 2023.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 01 april, 2025

Wallenberg ska lära V styra landet: ”Gynnar oss i längden”

Jacob Wallenberg är en av flera talare som ska lära Vänsterpartiet hur man styr. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Vänsterpartiets beslut att bjuda in tunga näringslivstoppar som talare till sin ”regeringsskola” har väckt intern debatt. Men Lisa Claesson (V) menar att den som vill få igenom vänsterpolitik vinner mycket på att studera ”hur makt fungerar i praktiken”.

– Det var intressant att få höra hur saker går till, för att kunna applicera det som socialist, säger Lisa Claesson, som sitter i Vänsterpartiets verkställande utskott.

Måndagen den 31 mars har hon tillsammans med cirka hundra ”elever” samlats från landets alla hörn, för den första av vårens fyra "skoldagar" i riksdagens andrakammarsal. Målet är att lära sig sitta i regering. I den pampiga hallen utanför står kaffe och kakor uppdukat under de välvda takkupolerna, och på väggarna hänger stora porträtt av historiska riksdagsmän.

Bakgrunden till regeringsskolan, som partiet kallar den, är Nooshi Dadgostars utspel om att Vänsterpartiet inte framöver kommer att stödja en regering som man själva inte ingår i.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 31 mars, 2025

De vill få demokratins spårvagn att tvärnita

Den turkiska presidenten har velat kliva av demokratin i decennier. Foto: Francisco Seco/AP.

Regeringen måste göra allt för att journalisten Joakim Medin ska friges. Men dess vekhet mot autokrater, både på både bortaplan och hemma i Sverige, inger inte mycket förtroende.

”Demokratin är som en spårvagn”, förklarade Istanbuls borgmästare vid 1990-talets mitt. ”När man är framme är det dags att kliva av.”

Borgmästaren hette då Recep Tayyip Erdogan, och skulle komma att bli landets president. Fram tills den 19 mars i år innehades samma post av socialdemokraten Ekrem Imamoglu, som då arresterades och anklagades för att ”leda en kriminell organisation”.

Protesterna lät inte vänta på sig. Oppositionsledaren Özgür Özel beskrev hur Maltepe-torget ”svämmade över” när 2,2 miljoner människor gav sig ut på gatorna i lördags.

Denna historiska flodvåg var journalisten Joakim Medin där för att rapportera om, på uppdrag av Dagens ETC. Men även han arresterades kort efter att ha landat den 27 mars, med anklagelser om ”medlemskap i en väpnad terrororganisation” och för att ha ”förolämpat presidenten”, efter obelagda påståenden om inblandning i dockprotesten mot Erdogan den 11 januari 2023. Likt Imamoglu fördes han till Silivrifängelset utanför Istanbul.

Att den turkiska regimen först fängslar landets främsta utmanare om presidentposten, och därefter en journalist som är där för att rapportera om protesterna, visar hur långt Erdogan är beredd att gå för att behålla makten. Det torde också vara enkelt att ta ställning mot – vilket Reportrar utan gränser, Svenska Pen, Publicistklubben och Tidningsutgivarna snabbt gjorde. Deras krav är lika enkelt som självklart: Joakim Medin måste släppas omedelbart.

Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.

Från regeringen är det desto tystare. Att vi inte har full insyn i regeringens strategi är begripligt: det överordnade målet nu måste förstås vara att få hem Medin. Men deras tidigare agerande mot Turkiet ger mig inget större hopp.

Under Tobias Billström var målet att alliera Sverige med USA och Turkiet så viktigt att han fördömde dockprotesten, samt kallade Turkiet för en ”demokrati”. Inte mycket verkar ha förändrats med Malmer Stenergard: om Trumps nedmontering av demokratin eller attacker mot vårt grannland Danmark har regeringen inte heller någonting att säga. Och när Flamman bad om ett uttalande från utrikesministern om Medin hänvisades vi till X – en plattform knuten till den amerikanska regeringen, och som bara tidigare i veckan stängde av ett flertal Erdogankritiska konton.

De kallar det för ”tyst diplomati”, och nog kännetecknas knähundar av tystnad. Desto mer ljudligt är extremhögerns fjäskande för världens främsta islamistdiktator.

”Jag hade hellre sett att det var Dagens ETC:s chefredaktör som satt fängslad. Men i det här fallet får det väl duga med en AFA-terrorist antar jag”, skriver den sultanslickande swishaktivisten Joakim Lamotte på X.

Tidigare NMR-medlemmen och ”förtalsombudsmannen” Christian Peterson förklarade för Patriotiska partiets märkliga högermaoistiska tidning Aydinlink att Joakim Medin inte alls är journalist, utan ”vänsterextremist med kopplingar till terrorgruppen AFA”.

Det hade kanske inte spelat så stor roll om de kom från anonyma trollkonton, men både Lamotte och Peterson har hyllats av sverigedemokratiska riksdagspolitiker och bjudits in att föreläsa för Sveriges näst största parti.

Quislingarnas tid är nu. Vi befinner oss i den ”tredje vågens avdemokratisering”, där autokrater stegvis avskaffar folkstyret genom att tysta all opposition och press.

Läs mer

I Ryssland dömdes dissidentveteranen Alexander Skobov i mars till 16 års fängelse för att ha kritiserat kriget, och i USA har Donald Trump samma månad gått hårt åt den propalestinska studentrörelsen. Ungern har nyligen förbjudit Prideparader, Hong Kong har fängslat 47 demokratikämpar, och Sydkoreas arbetarrörelse stoppade nyligen ett auktoritärt kuppförsök. I Sverige har en rad åtgärder införts som monterar ned yttrandefriheten, och i dag förklarade man att ”yttranden” ska kunna leda till att uppehållstillstånd dras in.

De auktoritära män som vill hoppa av demokratins spårvagn blir allt fler, och på vissa håll verkar den konservativa högern redan ha rest sig från sina säten. Det är dags att hålla ögonen på vilka i Sverige som sneglar mot stoppknappen.