Lars von Trier är på ett vis ett geni. Hans hantverk som regissör, och originaliteten i genomförandet av idéer, gör honom till den kanske intressantaste regissören just nu. I sin nya film Dogville skildrar han det lilla samhället med samma namn, en riktigt liten håla i depressionens USA. I korthet kan handlingen beskrivas med att Grace (Nicole Kidman) flyr från gangsters. Den lilla staden ställer upp och gömmer henne från mot att hon utför enklare ärenden åt dem. När invånarna i den lilla staden förstår hur utelämnad Grace är till dem blir de girigare och girigare. Till slut är Grace arbetsdag 16 timmar lång, hon är fastkedjad så att hon inte kan fly och i princip alla byns män utnyttjar henne sexuellt. Hon har blivit det fattiga Dogvilles egen kollektiva slav.
Det är på många sätt en briljant film. Skådespeleriet kan knappast bli bättre, koncentrationen och närvaron är total. Frånvaron av miljöer, allting utspelar sig på en slags scen där bland annat hus är ditmålade på golvet och en gruva symboliseras av ett antal träbågar, ger en teaterkänsla där historien snabbt blir central. Låtsasdörrarna och låtsashunden låter, ljud är pålagt. Man kommer att tänka på Berthold Brecht och hans verfremdungseffekter i teatern. Är detta verfremdungseffekter för film? Om von Trier vill göra oss uppmärksamma på att vi sitter i en filmsalong och inte i verkligheten har han lyckats.
Historien är stark. Vi lider med Nicole Kidmans karaktär när hennes liv går från utsatt till nattsvart. Vi hatar skrivbordsråttan Tom Edison Jr., ”filosofen” som säger sig älska och försöka rädda henne men som till slut sviker henne så grundligt. Vi kan starkt relatera till filmens avslutande hämndtema, när Grace puttats över gränsen, från den förlåtande till hämndens ängel.
Men filmen lämnar ändå en bitter eftersmak. Vad är det egentligen von Trier vill ha sagt? Att människor är asgamar, svin och idioter? Eller att de blir sådana av omständigheterna i USA? Här finns inget av Tolvskillingsoperan grundläggande materialistiska sammanhang som visar på vad människan behöver för att vara människa. Inte heller syns den solidaritet som brukar lyftas fram, även i verkligheten, bland människor som har det svårt. Här finns ingen ljusning, inget hopp. Här finns bara svart hat, gnidenhet och idioti. I Dogville dör mänskligheten.
Von Trier skildrar inte människors utsatthet i ett omänskligt samhälle. Det verkar inte vara samhällssystemet han hatar. Han verkar hata människan, punkt slut. Det gör inte jag.