PARIS Det är kyligt och fuktigt i Parc de la Villette och klockan närmar sig nio torsdagen den 12 november 2003. Över det stora torget kommer människor gående genom ett filter av tidningsförsäljare, flygbladsutdelare och gatuförsäljare.
La Villette, ett av forumets fyra centra, fungerar som ett eget litet samhälle med sina kaféer, biografer, sin bokmässa, pressrum, radio och tv-studior. Det sociala Europa som inte existerar någon annanstans finns här inne.
Inne i det gamla slakthuset, omgjort till kulturcentrum, vandrar deltagarna till den underjordiska salen döpt efter författaren, musikern och skådespelaren Boris Vian, till sammanträdesrum eller till den stora salen med läktare, Charlie Parker. Där startar en av flera paneldebatter om forumets stora tema: det sociala Europa och EU-konstitutionen.
”Det Europa vi vill ha väntar på att skapas”. Ordföranden, Pierre Barge, slår an tonen. Pierre Khalfa, medlem av franska Attacs vetenskapliga råd, börjar sitt inlägg med en summering av EU:s tillblivelse.
– Innan man talar om vad detta förslag till konstitution är, måste man utvärdera EU fram tills nu. Två saker har varit fundamentala i EU: För det första bygger det på den fria konkurrensen som en grundläggande rättighet. Och i jämförelse med denna rätt är det mesta av andra mål lösa deklarationer. För det andra har EU från början varit en konstruktion ovanifrån.
Konsekvensen är, menar Khalfa, att EU saknar legitimitet hos medborgarna i de europeiska länderna och att det är svårt att skapa en alleuropeisk offentlighet.
– Nu måste vi fråga oss: bryter konstitutionen med det som varit EU hittills? Svaret kan bara bli nej. Konstitutionen innehåller allmänt hållna deklarationer om rättigheter – full sysselsättning och dylikt – men ingen kompetens och inga institutioner beskrivs, som skulle kunna ge dessa rättigheter substans. Det enda som har substans är den marknadsliberala och militaristiska inriktningen. Giscard d´Estaing, ordföranden för det konvent som skrivit förslaget, har sagt att det är en konstitution för de närmaste 50 åren. Alltså: det är nu vi skall agera!
Den starka EU-kritiken, som är genomgående på forumet, är förvånande med tanke på att många av organisationerna har det sociala Europa på sin dagordning.
På mer än ett sätt har konstitutionen fått de kontinentala vänsterorganisationerna att närma sig den nordiska vänsterns traditionella EU-kritik. Men det finns en del historiska förklaringar till den ändring som är uppenbar.
Maria-José Aubet berättar om hur diskussionen i Spanien förändrats efter EU-inträdet.
– Vi kom från Francos diktatur när vi blev medlemmar av EU, så från början var alla positiva: det fanns ingen debatt om vart vi ville att EU skulle gå.
Aubet, en veteran i den spanska kvinnorörelsen, berättar att Maastrichtavtalet blev en vändpunkt i hennes syn på EU. Hon och hennes vänner började studera texten till fördraget.
– Det är en teknisk och bedräglig text, men vi hade erfarenhet av texterna av den katolska högern under diktaturen i Spanien. Dessa texter är lika varandra på det sätt att de alltid är mångtydiga och motsägelsefulla: Man skriver en sak och menar den fullständigt motsatta. För att förstå helheten måste man läsa hela texten. Och för oss är det klart att konstitutionen egentligen öppnar för en des-harmonisering av Europa: olika länder får olika mycket inflytande och i praktiken mycket olika roller. Den fria marknaden skall spela på olikheten mellan våra länder – det är karaktären på det EU som växer fram.
Så fortsätter debatten med talare efter talare som fördömer konstitutionen: inte en enda uttalar sig för förslaget. Men när det gäller vad som skall gälla istället finns olika linjer. En del menar att ett motförslag borde skrivas. Men även här finns en gemensam punkt: ny konstitution blir omöjlig utan att förkasta den gamla fullständigt.
Patrick Cohen-Seat, ordförande i tankesmedjan Espace Marx, poängterar att processen i konstitutionen gör det omöjligt att hoppas på ett reformerat förslag.
– Vad vi sett än en gång är användandet av det vi kan kalla Schumann-metoden: Att medborgarna ställs inför fullbordat faktum. Men skillnaden är att denna gång gäller det klivet in i en post-demokratisk era – konstitutionen handlar om att förstöra den nationella demokratin och samtidigt lägga makten i några få händer på en överstatlig nivå. Vi är inte mot EU, men ett annat Europa är inte möjligt utan fullständig vändning. Vi måste få EU-byråkratins nuvarande inriktning att spåra ur!
Som brukligt är avslutas panelen med att en lång kö formeras av människor ur publiken som vill ställa frågor, och inte alltför sällan, hålla tal i tio minuter. Men de flesta i publiken har applåderat färdigt och börjar droppa av.
S:t Denis: I skymningen letar vi oss ut till S:t Denis, en invandrartät förort nordväst om Paris styrd av kommunistpartiet och dess allierade. Här ligger gymnastikhallen Stade Mandela, inte långt från Avenue Lénine och Place de la Résistance.
I gymnastikhallen myllrar några hundra människor, varav många från Östeuropa. Detta är en av de första panelerna som ägnas helt åt Östländerna och deras förhållande till EU. Av många skäl, inte minst ekonomiska, har östländernas representation varit svag i Social Forum-processen. Det är också en hittills isolerad vänster som möter en process i full gång.
Här är stämningen annorlunda. Om resten av forumet karakteriseras av ett anti-nyliberalt konsensus finns här delegater som är positiva till privatiseringar.
Tydligast i den riktningen var Alexandar Todic från serbiska metallfacket, som förespråkade ”kontrollerade privatiseringar” istället för de panikutförsäljningar som den serbiska regeringen nu utför. Kritiken av EU är också generellt en annan. Det är framför allt en besvikelse över att EU inte behandlar de nya medlemsländerna som likar till de gamla.
Levent Sensever från det sociala forumet i Istanbul, Turkiet, inleder med att beskriva en vänster som är fundamentalt delad i EU-frågan.
– Det är tydligt att EU för många är en fråga om att stärka den demokratiska processen i Turkiet. Men vi måste skilja på EU-medlemskap och demokratiska rättigheter. EU kommer ju att innebära mycket mer än så: det handlar om ekonomi och vilket inflytande vi egentligen kan få i EU. När vi ansöker till EU har vi funnit att de kriterier som slogs fast i Köpenhamn innebär mer av det som redan förslagits av IMF: vi skall öppna våra marknader, vår ekonomi måste vara strukturerad på ett visst sätt och så vidare.
De nyanlända östdelegaternas panel handlar mindre om strategier och lösningar än om de erfarenheter som gjorts efter murens fall.
Från den polska fackföreningen OKP vittnar Slavomir Gzik om en stat i förfall. Från en kamp mot den auktoritära socialismen i Polen har fackföreningarnas kamp återigen ställts mot kapitalet.
– Besvikelsen efter murens fall blev mycket stor. Vad som skedde under några år var att vårt nationalarv, generationers arbete för att bygga upp välstånd, förskingrades. De allra flesta företag har avskedat folk på det mest brutala sätt. Det finns ingen efter dessa 14 år som har förtroende för den styrande eliten i Polen idag.
Mest radikalt ställdes EU-frågan av Zdenek Steffek från tjeckiska ungkommunisterna.
– Som vi ser det, öppnade avskaffandet av stalinismen inte bara för kapitalismen utan för en nykolonialism. Stalinismen på det ekonomiska planet innebar självförsörjande jordbruk, garanterat boende, fungerande hälsovård och skola. Vi hade en avancerad ekonomi och liten statsskuld. Det sammanlagda ägandet i den tjeckoslovakiska staten motsvarade 80 miljarder euro år 1990. Efter kontrarevolutionen återupprättades borgerligheten på konstgjort sätt, till stor del genom utländska intressen. Splittringen av Tjeckoslovakien spelade andra länder i händerna. Det nya Tjeckien är ekonomiskt dominerat av Tyskland. För oss är detta vad EU handlar om: kolonisering av Tjeckien.
Privatiseringarna skedde i två vågor, varav den första siktade på att återlämna statlig ägo i privata händer, den andra att understödja de nya privata bankerna. Egendom motsvarande 75 miljarder har privatiserats, berättar Steffek.
– Effekterna är katastrofala. Arbetslösheten ligger på över 10 procent. 60 procent har en lön lägre än medellönen, som motsvarar 500 euro. Redan det är lågt med tanke på priserna. Sjukdomar som varit utrotade sedan 40 år har kommit tillbaka!
Den deprimerande utvecklingen i öst tycktes bokstavligt ha märkt alla dem som nu kommit för att knyta band med väst. Men mycket tycks också ha hänt sedan demonstrationerna i Prag 2000, då vänstern var svag. Nya organisationer och tidningar växer överallt i Östeuropa. Och glädjen över att vara eftertraktade som deltagare i forumprocessen är synbar. Slavomir Gzik från Polen utbrister:
– Det finns egentligen bara en sak som har ändrats till det bättre. Nu har vi en gemensam fiende med er i väst!
Hotel Paris la Villette: I mötesrummet i källaren på Hotel Paris la Villette har svenska Attac, svenska grenen av Miljöförbundet Jordens vänner och holländska Socialistiska partiet samlat till strategimöte mot konstitutionen. Det är fredag eftermiddag.
Enstaka deltagare från Danmark, Tyskland, Österrike och Cypern har också kommit dit och berättar om arbetet mot konstitutionen i deras länder.
Det visar sig vara mycket olika hur långt diskussionen kommit. På Cypern är frågan om antalet röster i kommissionen den viktigaste kritiken.
I Österrike handlar det om huruvida man skall överge neutraliteten.
En alleuropeisk koordination för att kräva folkomröstning har bildats: Democracy International (www.european-referendum.org).
Organisationen består av både federalister och euro-skeptiker. Tanken är att det skall öka legitimiteten för kampanjen.
– Generellt är skeptikerna för en omröstning, medan federalisterna är delade, menar Hans från Tyskland, som företräder organisationen.
I Spanien, Luxemburg, Tjeckien, Irland och Danmark är folkomröstningar på väg, säger Hans. I Holland och Frankrike är det mer osäkert. Enligt förslaget skall den nya konstitutionen träda i kraft om två år om 80 procent av länderna röstar för.
– Men det är en fråga som diskuteras i den debatt som just nu pågår om förslaget! Så vi vet inte…
Harry van Bommel från Holland menar att det viktigaste är att börja mobilisera för folkomröstningar så snart som möjligt.
– Det finns de som tvekar att kräva folkomröstning, det är klart att det finns en risk att vi förlorar, men en sak är då mycket klar: då blir det i vilket fall som eliten i Bryssel vill. Det som står i denna konstitution är deras vilja… Om era regeringar vägrar ställa frågan till folket borde vi ordna skuggomröstningar. Vänta inte på att regeringen skall föra fram förslaget om folkomröstning!
Sent på lördag eftermiddag vandrar 100 000 människor på gatorna mellan Place de la République, La Bastille och Place de la Nation, innan rörelsen upplöses och går åt var sitt håll. Det hinner bli blå timmen och mörkt innan vi är halvvägs. Men det viktigaste är gjort och består. Den rörelse som består av många rörelser har tagit ett stort kliv ut ur osäkerheten. Den allmänna kritiken mot nyliberalismen och kriget har samlats till en brännpunkt: EU-konstitutionen.