Den brasilianske presidenten Lulas besök på Kuba nyligen, och de handelsavtal som då tecknades mellan de båda länderna, beskrevs i positiva ordalag i Flamman 2 oktober. Att isoleringen av Kuba bryts är bra, menade tidningen. Jag håller med. Ingenting positivt verkar ha kommit ur det embargo som Kubas största grannland USA har upprätthållit under flera årtionden. Förmodligen blir det inte bättre av att Bush nu skärper sanktionerna.
Men andra stycken i artikeln gjorde mig bedrövad. När frågan om politiskt förtryck under Fidel Castros regim tas upp, applåderas Lulas inställning att inte blanda sig i ”interna angelägenheter”. Är det så att Flamman ser mänskliga rättigheter som en ”intern angelägenhet”? Eller ställer tidningen sig bakom de FN-konventioner som gör dem till en angelägenhet för oss alla?
Om de oberoende journalisterna skriver man de ”avslöjades av det kubanska kontraspionaget som hade lyckats infiltrera denna grupp”. Infiltrera vad då? De oberoende journalisternas artiklar kunde läsas på internet och i utländska tidningar.
Vid mitt besök på Kuba i oktober ledsagades jag under en vecka av ordföranden i Kubas (förbjudna) liberaldemokratiska parti, Osvaldo Alfonso Valdés. Under konspiratoriska former smög vi oss en dag fram till en av partimedlemmarnas hus, där Osvaldo sedan kunde idka sin brottsliga verksamhet: att inför ett dussintal församlade personer föreläsa om liberalism. Ett annat inslag i denna brottslighet var hans deltagande i Varelaprojektet, där oppositionen samlar namnunderskrifter för en folkomröstning om införande av demokrati. Osvaldo dömdes i våras till 18 års fängelse. (Från början yrkade åklagaren på livstid, men sedan Osvaldo ”ångrat” sin politiska verksamhet sänktes straffet.)
Detta – normal publicistisk verksamhet och normal politisk verksamhet – är vad det kubanska kontraspionaget lyckats ”infiltrera” och ”avslöja”.
Journalisten som skrev artikeln i Flamman, Dick Emanuelsson, har tidigare utmärkt sig med sina hyllningsreportage om Farc-gerillan i Colombia.
När Farcs smutsiga sätt att tjäna pengar – genom kidnappningar och narkotikahandel – nu blivit alltför kända även i Sverige, verkar Dick Emanuelsson koncentrera sig på andra länder. Att hans omdöme fortsätter att brista är kanske inte så förvånande. Där-emot är det tråkigt att tidningen Flamman gör sig till språkrör för den kubanska regimens propaganda.
Förmodligen tycker en del av tidningens läsare att mitt inlägg kan avfärdas, att det är bra med en varierad och ”nyanserad” bild av den politiska situationen på Kuba, och att jag ändå bara uttrycker den gängse mediabilden och därmed slår från överläge. Till dem vill jag säga att varken Osvaldo och Adolfo i sina fängelseceller, eller deras barn och hustrur som kommer att hinna bli vuxna eller åldras innan de får dem tillbaka, befinner sig i något överläge.
Tobias Ljungvall
Redaktör för tidningen
Narkotikafrågan
Styrelseledamot i Svenskt
internationellt liberalt centrum (Silc)
FLAMMAN SVARAR LJUNGVALL:
Tobias Ljungvall påstår sig vilja föra en nyanserad debatt om Kuba och Colombia. Hans inlägg visar dock både hur tillspetsad informationssituationen är och hur skarpt frågan om politiska rättigheter kan stå gentemot ett lands rätt att försvara sin suveränitet.
Om Osvaldo Alfonso Valdés är en politisk aktivist som håller på med ”normal publicistisk verksamhet och normal politisk verksamhet” har den kubanska regimen begått ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Om Valdés däremot har tagit emot pengar av främmande makt, i detta fall det land som Kuba befinner sig i en skarp konflikt med, då är det Valdés och hans uppdragsgivare som har brutit mot grundparagrafen i FN-stadgan om staternas suveränitet. Huruvida det är så i det här fallet är en fråga om bevisning.
En saklig och nyanserad debatt kräver enligt vår mening att man tar avstånd från USA:s försök att blanda sig i Kubas suveränitet. Ljungvall låtsas som om det inte existerar en infiltration av det civila samhället på Kuba med syfte att störta regeringen. I kommande nummer publicerar vi en artikel av den amerikanske före detta CIA-mannen Philip Agee om just detta.
Ljungvalls personliga påhopp på Flammans Dick Emanuelsson är aningen märkligt med tanke på att Dick Emanuelsson knappast slutat skriva om Farc-gerillan. Saken är den att han har som uppgift att bevaka HELA Latinamerika. Flamman ser heller ingen anledning att ifrågasätta Dick Emanuelsson – som är en duktig journalist med 25 års erfarenhet från Latinamerika – eller hans omdöme. Flamman är inget språkrör vare sig för Farc eller den kubanska regeringen.
Vi väljer självständigt från myndigheter och organisationer vårt intag av nyheter och vårt fokus. Däremot tar vi ställning för alla länders rätt att självständigt forma sin framtid.
