I Göteborg bearbetas och analyseras Göteborgsdomarna 2001 på ett föredömligt sätt. Alla generationer bär på minnen, frustrerande frågeställningar och ansvar.
Göteborgs Stadsteaters scen Studion penetrerar ämnet för närvarande i pjäsen Frigiven med en mycket generationsblandad publik.
I programbladet skriver docenten i straffrätt Hans-Gunnar Axberger att ”många av de som åtalats och dömts verkar ha sett den rättsliga processen som en del av demonstrationsprojektet. /…/ domstolarna såg sig som en part i skeendet, ett indirekt angripet offer. Därmed missade man möjligheten att visa en väg ut ur den svart-vita polariseringen.”
Här har alltså domstolarna bidragit till det som Erik Wijk skriver i boken Vår tids stora rättsskandal (Ordfront 2003). Historieprofessorn Kjell Östberg placerar i sitt inlägg i programbladet in Göteborgsdomarna i ett historiskt perspektiv från 1917, 1930-talet och från Vietnamtiden 1967. Han konstaterar: ”Allt tyder alltså på att den praxis som gällt i Sverige från det att landet demokratiserades efter första världskriget och fram till juni 2001 genom Göteborgsrättegångarna genomgått en dramatisk och exempellös skärpning.” Uppmaning till observation, medvetenhet och aktivitet.
Frigiven utgår från tankeexperimentet ”vad skulle två unga människor som dömts till långa straff efter Göteborgskravallerna skriva i brev från fängelset till sina föräldrar?” Teatern inbjöd två unga dramatiker, Lisa Langseth och Lucas Svensson, att skriva breven.
Agneta Pleijel läste dem och svarade både för pappans och mammans räkning.
Josephin (Mia Höglund-Melin) skriver till den i arbetarrörelsen förankrade pappan (Henric Holmberg), och Edit (Karin Oscarsson) skriver till 1968-rörelsemamman (Marianne Rudberg).
Det hela blir en föreställning där samtalet böljar mellan generationerna. De ibland fastlåsta positionerna mellan förälder och barn blir tydliga och såren blottläggs. Den underbara pappan är trots allt stolt och imponerad över sin dotter och mammans kärlek blommar inte minst vid tanken på kommande barnbarnet. Två ganska könsrollsbundna reaktioner dock relaterade till hur döttrarnas fortsatta liv kommer att gestaltas.
Föräldrarnas oförståelse över det inträffade bryts långsamt ned från det privata till en möjlig försoning och en politisk insikt. När frigivningen närmar sig slutar föreställningen. Det är en tät text, som kanske skulle tjänat på strykningar. Det var inte heller bra att avbryta pjäsen med en paus.
Teatern har här emellertid övertagit det samhällsansvar som domstolarna borde ha tagit. Jag mottar alltså med tacksamhet teaterns vägran att släppa denna avgörande samhällshändelse, som säkert annars lätt kan stoppas undan, då spaltutrymmena minskar. Varje torsdag efter föreställningen diskuteras ämnet med bl.a. idéhistoriker, försvarsadvokat och domare.
Nu har ju polischefen börjat medge misstag. Vi får se vad rätten i december säger om hans insatser.