På Lidingö utanför Stockholm levde dramatikern, lyrikern, samhällskritikern Bertold Brecht (1898-1956), när han i anslutning till andra världskrigets utbrott skrev Mor Courage och hennes barn hösten 1939. Dramat skrevs i samarbete med Margareta Steffen, en av Brechts otaliga älskarinnor. Detta avspeglar sig dock inte på titelsidan.
Åt hustrun Helene Weigel lär han skrivit rollen som den stumma dottern, Kattrin, då pjäsen därmed kunde spelas av henne även utanför den tyskspråkiga sfären.
Courage är marketenterska, som följer trupperna med sin vagn under 30-åriga kriget – 1600-talets stora händelse i Europa.
Hon köper och säljer stöldgods och mat.
Hon försörjer sig och sina tre barn, överlever och tjänar pengar på kriget. Hon är en del av kriget. Men tragedier får hennes fasad att under mycket kort stunder rämna och avslöja den totala smärtan. Det kapitalistiska samhället är för Brecht liktydigt med krig.
För de styrande i Sverige var krig självklart, något som alltid funnits och som alltid kommer att finnas. Makten, adeln, hade av Gud tilldelats att sköta krigssysslan – det normala tillståndet. Lägret, som flyttades, var deras hem, där bodde de med familj, möblemang och andra ägodelar. Där hade de sin maktposition, hyrde knektar, rövade fattigpojkar och förnedrade kvinnor.
– Kriget föder sitt folks behov, säger en av soldaterna i pjäsen. I detta perspektiv känner vi igen det kapitalistiska samhället och ekonomernas roll.
Regissören Anders Paulin, med journalistiskt förflutet, sätter nu upp Courage och hennes barn på den lilla scenen Målarsalen på Dramaten. Redan det är något annorlunda, då pjäsen oftast satts upp på stora scener.
Med denna sin första uppsättning på Dramaten vill han ”bara se texten och försöka bortse från hur Brechts pjäser brukar gestaltas”. Han vill komma ifrån konventionerna från Berliner Ensemblen. Bland annat är Courages vagn ur sikte för publiken och skådespelarna har flera roller. Scenbilden är avskalad och kläder och ting får visualisera till exempel en hink blod, snömaskinen, solstolen och diskbaljan.
Scenografen Joachim Hamou, som tidigare samarbetat med regissören, fokuserar i pjäsprogrammet konstnären Olle Baertlings konst som ”ville genom sitt konkreta måleri … utplåna centralperspektivet, som han betraktade som auktoritärt…”. På de stora vita väggarna projiceras bilder på scener från krig, cirklar, kvadrater och Beartlings målningar.
Den för Brecht så viktiga musiken – här av Paul Dessau – är nyarrangerad och ljuder ibland ut från en liten bandspelare som den sjungande skådespelaren startar och bär.
Mitt i detta nakna rum finns så gott som hela tiden Stina Ekblads Courage på scenen.
En ståtlig, passionerad aktör med förmåga att med den lilla kroppsrörelsen förmedla allt från smärta och högmod, etablera en total koncentration och kontakt med publiken.
Hon formar med intim röst trygghetens rum för sina barn och kan i krigsspelets överlevnadslögner nästa stund förneka den döda sonen.
Den stumma dotten Kattrin, Livia Millhagen, är en viktig person, som trots misshandel, förtryck och rädsla kan se människans möjligheter att gripa tillfället att stoppa kriget. Följdriktigt mördas hon av krigsherrarna.
Detta är en uppsättning där texten – berättelsen – är huvudsaken. Genom den avskalade scenen och den ständigt närvarande publiken, som sitter på tre sidor i salongen – om man så vill i en oavslutad triangel – kommer kanske denna föreställning närmare Brechts idealteater än många tidigare uppsättningar. En Verfremdungsteater – där skådespelarna skall demonstrera sina roller och inte identifiera sig och där publiken ständigt ska påminnas om att det är teater.
Det är tänkvärt att efter Courage skrev Brecht Herr Puntila och hans dräng Matti och Den goda människan från Sezuan, som nu spelas på Stockholms Stadsteater och på Malmös Dramatiska Teater. Det är mer än dags för Brecht igen!