Efter mordet på Anna Lindh och ett antal andra vansinnesdåd har kritiken mot den svenska psykvården växt.
Regeringen har föreslagit att en ”psykvårdssamordnare” skall tillsättas.
Samordnarens uppgift är att under tre års tid förstå var felen i psykvården ligger och att skapa en bättre samordning mellan kommunerna och landstingen.
Gunnar Ågren, generaldirektör för Folkhälsoinstitutet är mycket kritisk till detta sätt att lösa problemen med psykvården.
– Det är en skenåtgärd! Det är ungefär som när man tillsatte en ”knarksamordnare”, utan att skjuta till mer resurser till vården .
Ågren menar att den brännande frågan handlar om resurser.
– Ja, det finns ingen gratislösning. Man har skurit ned under lång tid och nu krävs stora insatser för att man skall få till en vård som fungerar. Det behövs insatser i miljardklassen.
Den svenska psykvården förändrades drastiskt med psykvårdsreformen som inleddes med stöd av alla riksdagspartier 1994.
Före reformen byggde en stor del av psykvården på att många vårdades på mentalsjukhus. Inslaget av tvång var stort, och systemet ansågs föråldrat.
Tanken med psykvårdsreformen var att människor skulle klara sig ute i samhället med boendestöd och öppenvård. Men reformen genomfördes i nedskärningstider, och var kanske till och med från början ett sätt att sänka kostnaderna för psykvården.
– Med psykvårdsreformen delades ansvaret upp mellan socialen, som skulle ordna med bostad och socialstöd å ena sidan, och läkarna, som var anställda på landstinget. Detta system fungerar mycket dåligt, eftersom ansvaret för de psykiskt sjuka bollas mellan olika instanser.
Men Gunnar Ågren menar att även om psykvårdsreformen gav katastrofala följder, så är ett återinförande av det gamla systemet med mentalsjukhus ingen lösning.
– Det är egentligen ytterst få av de psykiskt sjuka som är farliga. I Sverige rör det sig om ett hundratal personer. De skall naturligtvis låsas in, men det stora flertalet är helt ofarliga för omgivningen om de får fungerande vård.
Lösningen är att regeringen satsar riktade statsbidrag för att skapa bra behandlingshem och fungerande boende, menar Gunnar Ågren.
Det handlar framförallt om att återuppta målet att rehabilitera psykiskt sjuka.
– På 1960-talet och långt in på 1970-talet var det självklart att man skulle ordna arbetsplatser till dem som kunde arbeta. Idag har man gett upp rehabilitering som mål för psykvården.
Samtidigt behövs ett slags total-
omvändning i inriktningen på ett mer generellt plan.
Det handlar om att angripa grundläggande mekanismer i samhället, utslagning på arbets- och bostadsmarknaden.
Så kan man undvika den onda cirkel många idag är i, där många som skrivs ut från psykakuten först får en lägenhet, som de inte betalar hyran för, blir vräkta och hamnar i en desperat situation.
– Människor i desperat situation gör desperata saker. De har absolut inget att förlora på att begå övergrepp, det är närmast en rationell handling i deras situation.
Vi måste bestämma oss för om vi accepterar ett samhälle där sådana här vansinnesdåd inträffar eller om vi skall ta hand om de psykiskt sjuka, anser Gunnar Ågren
– Det förra alternativet är knappast billigare – bara kostnaderna för akutbehandling av våldsoffer eller en SÄPO-bevakning av ministrar är dyrt. Bra behandling är billigare än dålig.