Inrikes 03 september, 2003

”EU är kapitalismens existensform i Europa”

Esko Seppänen har i över tio år varit ledamot av parlamentet för Vänsterförbundet i Finland, men arbetar numera som EU-parlamentariker för vänstergruppen GUE/NGL. Han är även suppleant av konventet och är en av de som motsatt sig det nya förslaget till EU-fördrag.

Tillsammans med andra EU-parlamentariker har han skrivit på ett upprop där man motsätter sig det liggande förslaget till ny grundlag och istället förespråkar ett mindre federalt EU.
Varför har du motsatt dig förslaget till ny EU-grundlag?
– Det upprättas en ny union genom det här förslaget och jag tror att den nya unionen är för federal för mig och mina väljare och därför tycker jag att det är min plikt att tala om vad som händer och rösta emot det här förslaget.
Vad är det som skiljer i det här förslaget till grundlag jämfört med det nu gällande Nice-fördraget?
– Man ger nya befogenheter till central nivå och de används på ett mer federalt sätt än tidigare. Det finns en ny federal struktur och nya majoritetsregler i EU. De små länderna förlorar sin vetorätt i de flesta frågor och den nya strukturen är inte förmånlig för dem.
–Bland annat avskaffas vetorätten på flera områden och i artikel 24 i det nya förslaget står det att när ”Europeiska rådet eller ministerrådet beslutar med kvalificerad majoritet, skall denna majoritet motsvara majoriteten av medlemsstaterna och representera minst tre femtedelar av unionens befolkning”. För att få igenom ett beslut räcker det alltså med att 13 av EU:s 25 medlemsstater ställer sig bakom beslutet om de representerar minst 60 procent av EU-medborgarna.
Seppänen påpekar att Tyskland, Frankrike och Italien tillsammans utgör hela 40 procent av medborgarantalet och således får större inflytande genom förslaget.
Du har nu arbetat sju år i EU-parlamentet. Har man jämt och ständigt tagit steg mot ökad federalism under din tid som EU-parlamentariker?
– EU-parlamentet har hela tiden fått mer och mer makt på bekostnad av de nationella parlamenten. Det är en överstatlig institution och de har inget ansvar gentemot till exempel de finska och svenska väljarna. Om någon svensk lag inte stämmer överens med EU:s är den ogiltig.

Seppänen, som även är suppleant i konventet, berättar att vänstern bara fick fem platser av 207 i konventet, vilket han anser vara ett bevis för att konventet är ”odemokratiskt och inte representativt”.
Finland används ofta i den svenska EMU-debatten som ett bevis för att EMU kan fungera alldeles utmärkt. Stämmer det att Finland har gått bra under EMU?
– Den finska politiska eliten har gjort sådan propaganda. Vi har svårigheter i Finland, delvis på grund av EMU. Ur min synvinkel så har det viktigaste att göra med att inkomstskillnaderna i Finland har försämrats mycket kraftigt under EMU. De rika har blivit rikare och de fattiga har blivit fattigare. De har inte fått ta del av exportfirmornas vinster under den här tiden.

Vad har gjort att exportfirmorna går så bra?
– Den 25-procentiga deprecieringen (det svagare valutavärdet, min anm.) mot den amerikanska dollarn i början av EMU-anknytningen innebar enorma vinster för exportfirmorna och dessa vinster har sedan utdelats till ägarna i form av dividender som är skattefria. Det har inte varit några problem under tiden då valutan var svag eftersom det fanns så mycket att distribuera till kapitalisterna och också till löntagarna. Men nu står priset att betala när euron har börjat stiga i värde gentemot dollarn.
Men arbetslösheten har ju i alla fall sjunkit under EMU-medlemskapet.
– Om man får en så stor depreciering så är det helt säkert att man får ner arbetslösheten eftersom exporten går bättre.
– Om man tittar på Finland så är det först nu som kostnaderna för EMU skall betalas, nu när konkurrensförmågan har försvagats och företag har börjat göra sig av med arbetskraften.
En del på vänsterkanten hävdar att EMU skulle vara ett vänsterprojekt. Jag gissar att du inte håller med om det.
– När man talar om penningpolitik kan man inte säga att den är så mycket höger eller vänster, men jag tror att EMU först och främst är ett projekt som kapitalisterna kan använda mot löntagarna så att anpassningen måste ske genom arbetslöshet och lönesänkningar.
Det står ju också klart uttryckt i fördraget att man skall föra en politik som bygger på ”principen om en öppen marknadsekonomi” [artikel 56].
– Jo, det är ju EU:s natur. EU är kapitalismens existensform i Europa och EMU är en del i detta.
I förslaget hävdas att denna konstitution ”har sitt ursprung i en önskan hos Europas medborgare”. Är det verkligen rätt att hävda det?
– Ja, i alla politiska manifest måste man säga att man talar i några andras namn och här säger man att konventets politbyrå med 13 medlemmar talar i 500 miljoner EU-medborgares namn.
– Det anser jag inte att de har mandat att hävda. De talar bara i sina egna namn och det är odemokratiskt att de har det inskrivet i grundlagen.
Är det möjligt att lämna EMU om någon medlemsstat så skulle vilja?
– Jag tror inte att det är möjligt. Om det finns stor politiskt vilja så finns det möjlighet att byta valuta, men det måste vara av någon mycket speciell anledning i såna fall.
Många ledande ekonomer menar att EMU är ekonomiskt ohållbart och kommer att haverera. Tror du också det?
– Nej, jag tror inte att det kommer att haverera. Om det inte händer något storartat så kommer det att fortsätta i en form eller annan, avslutar Seppänen.

Inrikes/Nyheter 30 juli, 2025

Det osynliga ungdomsförbundet

Ungdomsförbundet LCU har tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från MUCF – och uppger sig vara större än Grön ungdom. Men utåt syns man knappt alls, trots den nära kopplingen till högerprofilen Markus Allard.

”Sverige behöver en ny politisk kraft”, står det på banderollerna som rullats upp i en skollokal någonstans i Sverige. Loggan är grå, tre länkar i en kedja. Texten bredvid lyder ”Lokalpartier­nas centrala ungdomsorganisation”.

LCU, som förkortningen stavas, är ungdomspolitikens största doldis. Förbundet fyllde tio år i januari, fick sitt första MUCF-bidrag 2021, och har sedan dess tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från myndigheten.

I sin senaste ansökan om bidrag uppger föreningen att de har 1 376 medlemmar – en siffra som gör dem större än Grön ungdom och nästan lika stora som CUF.

Men ingen har hört talas om dem.

Flamman har pratat med ett tjugotal rutinerade medlemmar i ungdomsförbund från höger till vänster, varav endast en handfull känner till namnet. Av dem uppger nästan ingen att de är bekanta med vad LCU står för, och bara två personer har stött på dem.

”Det är ingen organisation jag någonsin hört talas om”, skri­ver Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom.

”Jag har aldrig hört om dem innan du skrev och har inte stött på dem vad jag vet”, säger My Kårlycke, nybliven ordförande i Ung Vänster.

”Har kampanjat för SSU i varje län i Sverige de senaste åren och jag har aldrig mött dem”, skriver Carl-Michael Palmér, folk­rörelseombudsman för SSU.

Likadant ser det ut bland de borgerliga partierna. Emelie Ny­man, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, kände inte heller till ungdomsförbundet, som är hack i häl på dem sett till medlemsantal.

– Jag blev faktiskt chockad, jag har aldrig träffat på dem tidi­gare vad jag kan minnas.

En långvarig medlem i ett annat borgerligt ungdomsförbund instämmer:

– Jag har varit på jättemånga skoldebatter och bokbord, allt möjligt. Det är ibland att man träffar på lokalpartier, men jag har aldrig stött på dem.

Han får medhåll från en mångårig förtroendevald i ett Tidökopplat förbund:

”Ärligt talat har jag aldrig hört om dem, men det låter som en högst suspekt organisation.”

Inte heller på förbundets hemsida finns det särskilt mycket information – bara en text om unga i lokalpolitiken och en be­skrivning av förbundets verksamhet, med skolbesök och studier. Två formulär ger möjlighet att kontakta LCU och att gå med.

Ingenstans på hemsidan listas styrelsemedlemmarna – och ingenstans nämns namnet på förbundets moderparti.


Den uteslutna vänsterpartisten Markus Allard valde att starta eget 2015, och grundade det lokala Örebropar­tiet på hemorten. Sedan dess har partiet tagit sig in i stadens kommunfullmäktige, och Allard sitter i dag som kommunalråd i Örebro. Där har han blivit känd för sina eldiga framträdanden, där han inte sällan skäller ut de andra lokalpolitikerna från ta­larstolen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 30 juli, 2025

Andreas Nyman: Män i kjol – fackets sista stridsåtgärd i hettan

Andreas Nyman har märkt att det bara finns en sak som får arbetsgivaren på bättre tankar: män i kvinnokläder. Foto: Privat.

Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.

Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Tem­peraturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varma­re. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 30 juli, 2025

Lovisa Broström: Utklassade – så ska arbetarmännen vinna tillbaka sin status

Det blir inga löneökningar på Volvo Cars-fabriken i Torslanda i år. Foto: Adam Ihse/TT.

De vill inte ha medborgarlön. De vill ha respekt. Från Volvo i Torslanda till rostbältena i Ohio växer ett klasskikt som inte främst saknar pengar – utan status. Forskaren Lovisa Broström läser en ny bok som menar att vänstern måste erkänna dess förlust utan att förlöjliga den.

Årets löneförhandlingar på Volvo Cars har präglats starkt av sparkraven på 18 miljarder.

”Företaget har gått bra historiskt, och vi bru­kar få igenom lokala förbättringar som vi kan ta med till våra medlemmar”, förklarade IF Me­talls ordförande Adrian Avdullahu till Dagens Arbete (17/6). ”De är ett slags erkännande för det jobb vi gör. I år har vi inte fått något sådant alls.”

Därmed sätter han fingret på en av de mest underskattade förklaringarna till varför delar av arbetarklassen har vänt sig högerut det senaste decenniet. Det handlar inte bara om kronor och ören – utan om erkännande.

Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill förstå arbetar­klassen.

Det har blivit särskilt tydligt i en akademisk nisch som exploderat sedan Donald Trump kom till makten 2016: socialantropologiska studier av den vita amerikanska arbetarklassen. Gruppen beskrivs ofta som att den kommit från ingenstans och plötsligt fått ett enormt poli­tiskt inflytande. I dag påverkar deras röstande allt från bombningar av Iran, hiv-medicinering i Lesotho, till att Seattles hamnar stått tomma efter tullkriget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 juli, 2025

Paulina Sokolow: Antisemitism finns visst, Johannes Anyuru

Foto: Claudio Bresciani/TT.

”Vad fan spelar det för roll att intellektuellt nyansera nu? Vill bara skrika.” Så skriver en vän på Facebook och jag känner igen frustrationen.

Inför bilderna på skelettsmala barn några kilometer från Israel räcker orden inte till. Har demonstrationerna, debattartiklarna, lägesrapporterna, dödstalen och namninsamlingarna alls haft någon effekt, eller blir det bara bränsle i ett meningslöst ordkrig där en dockinstallation och förflugna formuleringar mynnar ut i offentliga rättegångar? Jag börjar själv tvivla.

En som inte tvivlar är författaren Johannes Anyuru. Hans kompromisslöshet med Palestinas sak är kristallklar. Dessvärre är den inte lika konsekvent när det gäller antisemitismen.

Antisemitism existerar i sin egen rätt, precis som islamofobi och afrofobi.

I en Instagramstory den 15 juli skriver han: ”Det finns inget som heter ’antisemitism’” – med ordet inom citattecken. Visst missbrukas ordet av sådana som Benjamin Netanyahu och Ebba Busch för att avfärda all kritik mot Israel som judehat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 juli, 2025

Nedväxtens motståndare slåss mot halmgubbar

Ett vätedrivet tåg susar genom den bergiga Taunusregionen i västra Tyskland. Foto: Michael Probst/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I Flammans stora sommarnummer om framtiden (03/07) skriver chefredaktör Leoni­das Aretakis att ”vänstern måste börja bygga igen”. Med avstamp i Zohran Mamdanis hopp­fulla välfärdsprogram för New York formulerar Aretakis en vision om socialistisk överflödspo­litik i polemik mot ”den destruktiva teorin om nedväxt”. I denna utopi delar det allmänna ut labbodlad entrecote, billiga luftkonditionerade lägenheter och ymnighetshorn av glass.

Överflödets vindar blåser sannerligen starkt i Flamman. Aretakis bygger vidare på den norska statsvetaren Ola Innsets text med liknande ar­gument (3/4 2024), och förra veckan skrev ak­tivisten Ia Aanstoot på debattsidan om indu­strialismens historiska under och sjöng kärnkraftens framtida lov (24/7).

Här urskiljs starka viljor till ekosocialism som genom teknologi och stora projekt ska göra livet bättre för alla – men även starka rädslor för dyster nedväxtpolitik som med dömande blick exproprierar folks bilar och kylskåp.

Nedväxt blir här lätt en halmgubbe med den naiva positionen att BNP som sådan är dålig och att den enda vägen framåt är åtstramningspo­litik. Visst finns denna position, men traditio­nens tunga argument, enligt mig och andra, är att dagens omställning – utbytet av fossil en­ergianvändning mot framtida fossilfri – vilar på storskalig miljöförstörelse och kanske inte ens är möjlig att genomföra för alla länder med dagens råvaroutbud på kort tid. Med andra ord, att åtstramning av energi och resurser i rika samhällen – samtidigt som vi ställer om – är en förutsättning för överlevnad.

Det stämmer att nedväxtens överlevnads­politik betyder minskad materiell konsumtion för de flesta i Sverige. Men inom överlevnaden ryms mycket överflöd. Att äta mindre kött, bygga mindre nytt, ransonera flyget (med mer), är politik som enkelt kan kombineras med välfärd, snabbtåg och fossilfritt stål. Likaså går det att bygga utopiska visioner om lugnare, friare liv – med betydligt mindre materiell konsumtion än dagens Sverige. Sannerligen är då Mamdanis projekt med välfärd, frysta hyror och skattefi­nansierad kollektivtrafik ett framgångsrecept, men det är inte nog.

Överflödspolitik måste grundas i en vilja till alla människors överlevnad på vår enda pla­net – det vill säga i akuta utsläppsminskning­ar – och en förståelse för den nuvarande blott teknikdrivna omställningens många baksidor. I stället för att stångas mellan ekomodernism och nedväxt bör en enad vänster bjuda på både snabbtåg, välfärd, och ransonering, och låta mil­jardärerna stå för den välförtjänta notan.

Genom statens makt och folkrörelsernas momentum kan vår tids stora omdaning ske: en omställning mot fossilfrihet, resurssnålhet och livskvalitet i ett. I överflödets och över­levnadens allians är all typ av icke-materiell livskvalitet och utveckling välkommen, kombi­nerad med expropriering av fossilbolag och mil­jardärer för finansiering av storskaliga projekt.

Då kan vi alla äta glass, diskutera politik och spela boule i all tid – och leva enklare lyckliga liv i en inte för varm värld.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juli, 2025

En magisk transhistoria på albanska landsbygden

Två kvinnor som vill vara anonyma undervisar en pojke i hemlighet, för att undslippa den traditionella albanska hederskulturen. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Att bli ”svuren jungfru” är en omskrivning för att bli man. Theo Vareman läser en roman som skärskådar den albanska hederskulturen – men som väcker lika många frågor.

Plötsligt vill alla åka till Alba­nien. Inom kort väntas 30 miljoner turister be­söka landet, vars egen befolkning bara uppgår till en knapp tiondel av antalet. Låga priser och vackra stränder är nog en stor del av förklaring­en, men säkert också att landet, efter sin långa isolering, än i dag andas mystik.

Därför är det inte konstigt att romanen Hon som stannar, av den bulgariska författaren Rene Karabash, nu kommit på svenska. Här mö­ter läsaren ett Albanien långt från turisternas soldränkta badorter, och får i stället följa hu­vudpersonen Bekias liv i en avfolkad by uppe i bergen. En by där uråldriga lagar ännu råder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 26 juli, 2025

Hon blir mamma till sin egen mor

Ernaux nyöversatta bok består av anteckningar från sina besök hos sin mor på sjukhuset. Foto: Fredrik Persson / TT.

Annie Ernaux är mästare på destillerad mänsklighet. Carl Björkenborn har läst en post-it-roman vars största fiende är dess egen form.

Annie Ernaux börjar alla sina böcker med ett krasst konstaterande. Den nyöversatta Jag har inte kommit ur min natt är inget undan­tag: ”Min mor började tappa minnet och uppfö­ra sig konstigt.” Det brukar följas av en tålmodig rekonstruktion av omständigheter och konse­kvenser.

Men så är inte fallet här. När Ernaux ska gestalta sin mors fall ner i demensens dim­ma besvärar hon sig inte med distans. I stället för källor och struktur består den nya boken av de post-it-anteckningar som hon författat efter varje besök hos sin mor på sjukhuset. ”Söndag 29” kan det stå: ”Jag rakar henne och klipper hennes fingernaglar. De var smutsiga. Hennes klarsyn: Jag kommer bli kvar här tills jag dör.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 25 juli, 2025

Macron vill erkänna Palestina som stat

Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron håller i en karta över Gaza vid ett besök vid Arabvärldsinstitutet i Paris under våren. Foto: Michel Euler/AP.

147 av FN:s 193 medlemsländer har erkänt Palestina som stat, däribland Sverige. Under torsdagskvällen meddelade president Emmanuel Macron att Frankrike gör detsamma.

Frankrike kommer erkänna Palestina som stat, skriver president Emmanuel Macron på X. Beslutet, som fattades redan i maj, kommer att ”högtidligt tillkännages” i FN:s generalförsamling i september. 

”Det akuta behovet i dag är att avsluta kriget i Gaza och att rädda civilbefolkningen. Fred är möjlig”, skriver Macron i sitt inlägg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 juli, 2025

Line Bankel: Överlever vi utan ölgåsen?

Klockan är 19 på en av kedjan The Cen­tral Bars pubar i Stockholm – känt för sin billiga öl. Men trots att det är middagstid äter ingen. Finns det verkligen mat att beställa? Jo­visst, först måste den dock plockas ut ur frysen och läggas i fritösen.

– Men fritösen är sönder. Det går bra att köpa från kebaben runt hörnet och sitta här, säger kvinnan bakom bardisken.

Min fråga om drinkutbud möts av ett skratt. Här säljer de nästan bara öl, ibland en rom och cola. Dagar kan gå utan att de säljer mat alls, även när fritösen fungerar, berättar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 25 juli, 2025

Agri Ismaïl: Fejkarbete – från pärm till skärm

Metas produktchef Chris Cox talar på AI-konferensen LlamaCon 2025, i Menlo Park, Kalifornien, den 29 april 2025. Foto: Jeff Chiu/AP.

Varje år investeras miljarder i arbete som inte leder någonstans. Men vad händer när pappersexercisen blir viktigare än verkligheten? Agri Ismaïl läser Leigh Claire La Berges ”Fake Work” – och minns sitt eget meningslösa kontorsliv.

I början av 2009 jobbade jag för ett fi­nansföretag som hjälpte bolagskunder att pla­nera investeringar. En dag fick jag genomföra en företagsgranskning (due diligence) åt ett nytt projekt: en återvinningsteknologi som hade lett till en prototyp och nu var redo för mass­tillverkning. Dag efter dag gick jag igenom åtta tjocka pärmar fyllda med patent, testresultat och annan dokumentation. Länge såg allt bra ut, patenten var äkta och professorn som låg bakom teknologin hade i många år forskat kring möjligheterna att förvandla avfall till energi.

Men när min resa till Kina – där prototypen fanns – aldrig blev bokad började jag misstänka att något var fel. Varken min arbetsgivare eller återvinningsföretaget ville betala för resan, arbetsgivaren för att de ansåg att det skulle gå på klientens budget och klienten för att de inte tyckte att resan behövdes. Till slut bad jag en vän i Peking att besöka fabriken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)