Det som hänt är alltså att Sverigedemokraternas tidning publicerat karikatyrer av Muhammed.
Detta har tillkallat statens intresse. DN skriver:
”Säkerhetspolisen (Säpo) har under en längre tid granskat innehållet på SD-kurirens hemsida. Efter den senaste tidens våldsamheter som följt på publiceringarna av Muhammedkarikatyrerna anses innehållet utgöra en fara för Sverige och svenskar utomlands.
/…/ Nedsläckningen av Sverigedemokraternas, och deras partiorgan SD-kurirens, hemsidor följer på SD-kurirens publicering av en Muhammedteckning.
– Vi tyckte att det var bäst så efter att Säpo och UD varit i kontakt med oss, säger Anna Larsson, vice vd på webbhotellet Levonline.”
Sverige ställning i frågan har med detta blivit mycket märklig.
I den radiosända debatten den 1 februari mellan Göran Persson och Fredrik Reinfelt fick båda partiledarna frågan om hur de skulle agera om krisen med Mohammedteckningarna hade dykt upp i Sverige. Båda svarade då att de inte ville kritisera den danska statsministern (som agerat uppenbart för att stödja Jyllands-Posten men dessutom provokativt mot Danmarks muslimska organisationer och ett antal länder som velat diskutera publiceringen, se artikeln Liberalism till hälften: dansk dynamit), att de förmodligen själva skulle ha agerat likadant. Reinfeldt tillade dessutom förbluffande nog att en statsminister inte ens skall tycka något om några publiceringar. Denna helt nya praxis, att politiker inte ens skall kunna kommentera samhällsföreteelser får stå för Reinfeldt.
Men – under press från oppositionen, kan man förmoda – även utrikesminister Laila Freivalds har tidigare benhårt hållit fast vid linjen att den danska statens ”neutralitet” i frågan har varit ett ställningstagande för yttrandefrihet, gör nu helt om.
– DET ÄR FRUKTANSVÄRT att en liten grupp svenska extremister utsätter svenskar för en uppenbar fara, säger utrikesminister Laila Freivalds angående Sverigedemokraternas publicering.
Alltså, när den mäktiga Jyllands-Posten med stöd av Danmarks regering publicerar, går det bra. När ett litet parti gör det är det ”fruktansvärt”.
I slutändan finns det två mycket sjuka saker i denna affär. Den första är att förlöjligande mot muslimer blivit normalt i Danmark, och att den danska statsledningen inte finner något större problem med detta. Det andra är att inte ens de som borde förlöjliga muslimer, nämligen fascisterna i Sverigedemokraterna, nuförtiden får utöva denna grundlagsskyddade rättighet.
Regeringen missar alltså först chansen att kritisera det danska agerandet, och gör därefter en grundlagsvidrig helomvändning som ger tonvis med gratis publicitet åt Sverigedemokraterna. Det är illa nog. Men i längden är det naturligtvis värst att staten på detta sätt plötsligt tar sig rätten att plocka bort misshagliga åsikter. Alla som försvarar yttrande-och pressfriheten borde protestera.
Flamman 10/2 2006