Okategoriserade 26 januari, 2006

Bönderna är avgörande för arbetarklassen

Fem år efter det första World Social Forum börjar ett nytt storprojekt långsamt ta form, en samlad löntagarfront på en antiimperialistisk bas. Samir Amin insisterar på att vänstern i Nord måste förstå att arbetarklassens framtid i Nord hänger samman med böndernas öde i Syd.

Under rubriken ”Arbetare i alla länder – konflikt eller samverkan?” har fackliga representanter från Sverige och Tyskland, Kina och Indien, Brasilien, Nigeria och Sydafrika, Argentina och Kanada – det vill säga både från världens gamla och nyligen industrialiserade länder – samlats. Konferensen, i Arena:s regi, visar att den globala rättviserörelsens börjat göra avtryck också i den svenska fackliga rörelsen, länge relativt kallsinnig till den världssociala rörelsen.
Jag träffar en optimistisk Samir Amin, egyptisk veteran i utvecklingsekonomisk och marxistisk debatt och föreståndare för Third World Forum i Dakar, Senegal, på LO:s kursgård Runö, norr om Stockholm.
– Konferensen syftar till att åter bygga upp av en samlad löntagarfront på en antiimperialistisk bas – det är inte något välgörenhetsprojekt utan ett samarbete på alla nivåer i olika länder och regioner, i både Nord och Syd, en internationalism för de arbetande klasserna, säger Amin.
När deltagarna samlas på de världssociala forumen i Pakistan, Mali och Venezuela i dagarna, kommer de att jobba vidare utifrån fem frågor: Hur man ska kunna besegra USA:s projekt för militär kontroll av planeten. Hur man ska kunna bygga en polycentrisk värld och omforma eller omskapa nyliberala internationella institutioner som IMF, WTO och EU. För en ”av-varufiering” av naturresurser och grundläggande social välfärd. För jämlikhet mellan könen – som en av de huvudsakliga dimensionerna av kampen för demokrati. Och för återuppbyggandet av en enig internationell löntagarfront.
– Den nyliberala kapitalismen och USA:s militära hegemoni är tätt sammanvävda. Det kommer inte att finnas någon liberalism i dagens mening när USA:s projekt för militär kontroll över planeten bryter samman.

Att dagens Europa har så svårt att ta sig ur ekonomisk kräftgång och nyliberala idéer menar han har framför allt två förklaringar, något han skriver om i Det liberala viruset (Tankekraft förlag) som nyligen släppts på svenska.
Socialdemokraterna gjorde misstaget att tro att Sovjetunionens sammanbrott, som drabbade alla kommunister, var deras seger. Istället besegrades båda tvillingbröderna, socialdemokrati och kommunism, av kapitalismen, menar Amin. Detta fick till följd att socialdemokratin kom att röra sig mot och liera sig med nyliberalismen, med Tony Blairs så kallade ”tredje väg”.
Det andra problemet är den Europeiska unionen. Ett i grunden ett amerikanskt projekt för Europa, syftande till att, efter andra världskriget, återuppbygga det kapitalistiska Västeuropa på en grundval av en integrerad marknad, så liberal som möjligt. Med tiden har EU-kommissionen gradvis byggts upp som ett redskap för att försvaga nationalstaterna i syfte att genomdriva nyliberala regleringar och idéer.

Den europeiska eliten har underordnat sig USA eftersom den finansiella oligarkin i triaden, det vill säga USA, Västeuropa och Japan, har större gemensamma än motstridiga intressen av att kontrollera planetens naturtillgångar, och av att överexploatera periferiernas billiga arbetskraft. Oligarkin utgör den sociala basen för den kollektiva imperialism som under förenta staternas ledarskap gradvis kristalliserats sedan andra världskriget.
Amin menar att ”den europeiska politiska kulturen” skiljer sig från USA:s.
– Jag pratar här inte om ”kultur”, vilket är ett elastiskt ord som betyder allt och inget. Det faktum att svenskar dricker öl och italienare vin kanske kan kallas en kulturell skillnad, men den är inte viktig (skratt).
– Politisk kultur är en produkt av historien, av klasskamp i alla dess dimensioner. Europa har haft en strålande historia, kännetecknad av skarpa politiska motsättningar mellan höger och vänster. Vänstern stödde upplysningen, högern, vid denna tid, var emot den. Vänstern stödde franska revolutionen, högern var emot den. Vänstern stödde arbetarrörelsen och socialismen, högern var emot dem. Vänstern stödde den ryska revolutionen, högern var emot den. Skarpt!
Inget av detta var viktigt i formerandet av USA:s politiska kultur. Landet grundades av de sekter som var upplysningens offer, menar Amin. Religiositet och ”obskyritanism”– inte upplysning – blev dominerande. Den amerikanska revolutionen förändrade ingenting vad avser produktionsförhållandena, till och med slaveriet behölls.
– Det skedde förvisso en industrialisering och en arbetarklass formerades, men klassmedvetandet mognade aldrig utan blev ständigt avbrutet av återkommande immigrationsvågor som skapade en anda av kommunitarism där folk identifierade sig som italienare, svenskar, irländare, spanjorer, etcetera. Väldigt annorlunda från i Europa.
Amin menar att de europeiska folkliga klasserna gradvis kommer att förkasta nyliberalismen som raserar deras sociala landvinningar. Men den europeiska vänstern står inför en dramatisk utmaning. Om den inte bryter med liberalismen får det katastrofala följder.

Vänstern i Europa är relativt överens om att EU är ett nyliberalt projekt idag, men det finns väldigt olika åsikter om hur detta ska hanteras. I de nordiska länderna, och, tror jag tilltagande i några andra länder, finns en vänsterströmning som anser att EU är ett oreformerbart projekt. Och sedan har du den starkaste strömningen i Centraleuropa, som menar att EU:s institutioner måste reformeras inifrån. Kan du kommentera det?
– Min intiution för mig närmast den nordiska visionen. Jag känner – olyckligtvis, för jag är inte glad över detta – att möjligheterna att korrigera systemet genom att kämpa inom det är försumbara, och att projektet därför måste förstöras – men – med ambitionen att något nytt måste konstrueras i dess ställe.

I Sverige, finns en stor debatt kring arbetskraftsinvandring. Framförallt från liberalt håll framförs att arbetarrörelsen inte får vara rasistisk och därför måste bejaka arbetskraftsinvandring, men samtidigt har man problemet med social dumping. Hur skall vänstern hantera detta?
– Ja, åter igen, det finns flera olika aspekter på detta. En är att arbetarklassen i EU blir allt mer multikulturell i och med den ökande andelen arbetskraftsinvandrare från Syd och Öst. Denna utveckling kommer att fortsätta. I viss utsträckning är detta en upprepning av USA:s 1800-talsutveckling. Det kan också i Europa få, och har redan haft, förödande konsekvenser, som rasism och en möjlighet för kapitalet att bryta arbetarrörelsens enhet.
– Jag tror inte att den nederländska modellen, där har man gått längre i en multikulturell riktning än i andra länder, är någon bra lösning. Där jämställs olika etniska gemenskaper, i ett så kallat skydd av deras identiteter. Detta är det amerikanska mönstret som lett till förödande effekter på det holländska samhället som idag kanske är det mest rasistiska i Europa.
– Jag tror att det minst dåliga mönstret – det är dock inte perfekt – är integration. Inte assimilation, utan integration i betydelsen att man ger folk lika rättigheter. Att man inte kan accepterar saker som det svenska fallet med ett lettiskt företag som kom hit och betalade löner som understeg de svenska (Vaxholmsfallet).
– I många kretsar, även inom vänstern, har man goda intentioner och säger: Låt oss öppna upp för migrantarbetare. Men det kan inte accepteras, migration är inte lösningen för de länder från vilka migranterna kommer heller. Den är inte lösningen för Algeriet, Nigera, Kongo, Lettland eller Polen. Problemet måste istället lösas på plats, genom korrekta politiska, sociala och ekonomiska strategier som minskar emigrationstrycket.

Ni har här också diskuterat den snabba industrialiseringen i delar av den tredje världen. Vilka kommer de politiska följderna att bli av denna utveckling, i till exempel Kina, och hur kan det komma sig att vänsteruppsvinget i Syd varit så starkt just i Latinamerika?
– Vad gäller Kina är det uppenbart för mig att den kinesiska härskande klassen har ett nationellt kapitalistiskt projekt, syftande till tävlan med de andra betydande kapitalistiska länderna. Det projektet är, menar jag, omöjligt därför att Kinas utveckling inte kan tillgodose arbetarklassens och böndernas grundläggande behov.
– Den kinesiska borgerligheten kan inte, som i Europa, välja en socialimperialistisk lösning: att ge sociala fördelar till arbetarna inom landet, på bekostnad av länder man dominerar imperialistiskt. Detta exemplifierades när Kina förra sommaren försökte köpa ett stort oljebolag för att kunna framträda som en av de större oljeproducenterna på global nivå. USA stoppade detta genom att förbjuda det politiskt – helt i strid med alla liberala regler. Detta visar att ett nationellt borgerligt projekt i Kina är förutbestämt att leda till växande motsättningar och motståndet från arbetare och bönder i Kina växer nu.
– I Latinamerika finns det en stark rörelse åt vänster som, med alla sina begränsningar och motsägelser, är väldigt, väldigt viktig. Denna har blivit möjlig kanske på grund av att i alla fall de största av länderna där är lite mer industrialiserade än andra delar av den tredje världen. Och genom sammanbrottet för de diktaturer som, stödda av CIA och USA, var nära kopplade till de gamla oligarkierna, vilket gjort att folken i Latinamerika oftast åtnjuter en högre grad av demokrati, oavsett dess begränsningar, än andra periferier.

Du skriver också mycket om jordbrukssektorn och de sektorer i världen som inte dragits in i den industriella utvecklingen i tredje världen. Vilken betydelse har detta för de industrialiserade länderna i Nord och Syd?
– Framför allt i Nord där andelen bönder bara är 3 eller 5 procent, tenderar folk att glömma bort att halva mänskligheten fortfarande utgörs av bönder, 3 miljarder eller mer. Dessa utgör en enorm och billig arbetskraftsreserv för kapitalet, och upplösningen av bondesamhällena går allt fortare. Detta är kapitalets strategi för att få billig arbetskraft.
– Motstrategin – för att återuppbygga en internationell löntagarfront – måste därför, nödvändigtvis, inkludera en arbetar-bondeallians. Det innebär ett utarbetande av mönster som undviker att bondesamhällena upplöses, och som undviker den urbanisering utan industrialisering som kan ses överallt idag. Bondeorganisationer, framför allt Via Campesina i Latinamerika, men också i Asien, Europa och Afrika är mycket drivande i forumprocessen och detta är en grundläggande och avgörande fråga som också kommer att diskuteras mycket på de världssociala forumen.

Inrikes/Nyheter 30 juli, 2025

Det osynliga ungdomsförbundet

Ungdomsförbundet LCU har tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från MUCF – och uppger sig vara större än Grön ungdom. Men utåt syns man knappt alls, trots den nära kopplingen till högerprofilen Markus Allard.

”Sverige behöver en ny politisk kraft”, står det på banderollerna som rullats upp i en skollokal någonstans i Sverige. Loggan är grå, tre länkar i en kedja. Texten bredvid lyder ”Lokalpartier­nas centrala ungdomsorganisation”.

LCU, som förkortningen stavas, är ungdomspolitikens största doldis. Förbundet fyllde tio år i januari, fick sitt första MUCF-bidrag 2021, och har sedan dess tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från myndigheten.

I sin senaste ansökan om bidrag uppger föreningen att de har 1 376 medlemmar – en siffra som gör dem större än Grön ungdom och nästan lika stora som CUF.

Men ingen har hört talas om dem.

Flamman har pratat med ett tjugotal rutinerade medlemmar i ungdomsförbund från höger till vänster, varav endast en handfull känner till namnet. Av dem uppger nästan ingen att de är bekanta med vad LCU står för, och bara två personer har stött på dem.

”Det är ingen organisation jag någonsin hört talas om”, skri­ver Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom.

”Jag har aldrig hört om dem innan du skrev och har inte stött på dem vad jag vet”, säger My Kårlycke, nybliven ordförande i Ung Vänster.

”Har kampanjat för SSU i varje län i Sverige de senaste åren och jag har aldrig mött dem”, skriver Carl-Michael Palmér, folk­rörelseombudsman för SSU.

Likadant ser det ut bland de borgerliga partierna. Emelie Ny­man, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, kände inte heller till ungdomsförbundet, som är hack i häl på dem sett till medlemsantal.

– Jag blev faktiskt chockad, jag har aldrig träffat på dem tidi­gare vad jag kan minnas.

En långvarig medlem i ett annat borgerligt ungdomsförbund instämmer:

– Jag har varit på jättemånga skoldebatter och bokbord, allt möjligt. Det är ibland att man träffar på lokalpartier, men jag har aldrig stött på dem.

Han får medhåll från en mångårig förtroendevald i ett Tidökopplat förbund:

”Ärligt talat har jag aldrig hört om dem, men det låter som en högst suspekt organisation.”

Inte heller på förbundets hemsida finns det särskilt mycket information – bara en text om unga i lokalpolitiken och en be­skrivning av förbundets verksamhet, med skolbesök och studier. Två formulär ger möjlighet att kontakta LCU och att gå med.

Ingenstans på hemsidan listas styrelsemedlemmarna – och ingenstans nämns namnet på förbundets moderparti.


Den uteslutna vänsterpartisten Markus Allard valde att starta eget 2015, och grundade det lokala Örebropar­tiet på hemorten. Sedan dess har partiet tagit sig in i stadens kommunfullmäktige, och Allard sitter i dag som kommunalråd i Örebro. Där har han blivit känd för sina eldiga framträdanden, där han inte sällan skäller ut de andra lokalpolitikerna från ta­larstolen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 30 juli, 2025

Andreas Nyman: Män i kjol – fackets sista stridsåtgärd i hettan

Andreas Nyman har märkt att det bara finns en sak som får arbetsgivaren på bättre tankar: män i kvinnokläder. Foto: Privat.

Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.

Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Tem­peraturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varma­re. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 30 juli, 2025

Lovisa Broström: Utklassade – så ska arbetarmännen vinna tillbaka sin status

Det blir inga löneökningar på Volvo Cars-fabriken i Torslanda i år. Foto: Adam Ihse/TT.

De vill inte ha medborgarlön. De vill ha respekt. Från Volvo i Torslanda till rostbältena i Ohio växer ett klasskikt som inte främst saknar pengar – utan status. Forskaren Lovisa Broström läser en ny bok som menar att vänstern måste erkänna dess förlust utan att förlöjliga den.

Årets löneförhandlingar på Volvo Cars har präglats starkt av sparkraven på 18 miljarder.

”Företaget har gått bra historiskt, och vi bru­kar få igenom lokala förbättringar som vi kan ta med till våra medlemmar”, förklarade IF Me­talls ordförande Adrian Avdullahu till Dagens Arbete (17/6). ”De är ett slags erkännande för det jobb vi gör. I år har vi inte fått något sådant alls.”

Därmed sätter han fingret på en av de mest underskattade förklaringarna till varför delar av arbetarklassen har vänt sig högerut det senaste decenniet. Det handlar inte bara om kronor och ören – utan om erkännande.

Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill förstå arbetar­klassen.

Det har blivit särskilt tydligt i en akademisk nisch som exploderat sedan Donald Trump kom till makten 2016: socialantropologiska studier av den vita amerikanska arbetarklassen. Gruppen beskrivs ofta som att den kommit från ingenstans och plötsligt fått ett enormt poli­tiskt inflytande. I dag påverkar deras röstande allt från bombningar av Iran, hiv-medicinering i Lesotho, till att Seattles hamnar stått tomma efter tullkriget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 juli, 2025

Paulina Sokolow: Antisemitism finns visst, Johannes Anyuru

Foto: Claudio Bresciani/TT.

”Vad fan spelar det för roll att intellektuellt nyansera nu? Vill bara skrika.” Så skriver en vän på Facebook och jag känner igen frustrationen.

Inför bilderna på skelettsmala barn några kilometer från Israel räcker orden inte till. Har demonstrationerna, debattartiklarna, lägesrapporterna, dödstalen och namninsamlingarna alls haft någon effekt, eller blir det bara bränsle i ett meningslöst ordkrig där en dockinstallation och förflugna formuleringar mynnar ut i offentliga rättegångar? Jag börjar själv tvivla.

En som inte tvivlar är författaren Johannes Anyuru. Hans kompromisslöshet med Palestinas sak är kristallklar. Dessvärre är den inte lika konsekvent när det gäller antisemitismen.

Antisemitism existerar i sin egen rätt, precis som islamofobi och afrofobi.

I en Instagramstory den 15 juli skriver han: ”Det finns inget som heter ’antisemitism’” – med ordet inom citattecken. Visst missbrukas ordet av sådana som Benjamin Netanyahu och Ebba Busch för att avfärda all kritik mot Israel som judehat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 juli, 2025

Nedväxtens motståndare slåss mot halmgubbar

Ett vätedrivet tåg susar genom den bergiga Taunusregionen i västra Tyskland. Foto: Michael Probst/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I Flammans stora sommarnummer om framtiden (03/07) skriver chefredaktör Leoni­das Aretakis att ”vänstern måste börja bygga igen”. Med avstamp i Zohran Mamdanis hopp­fulla välfärdsprogram för New York formulerar Aretakis en vision om socialistisk överflödspo­litik i polemik mot ”den destruktiva teorin om nedväxt”. I denna utopi delar det allmänna ut labbodlad entrecote, billiga luftkonditionerade lägenheter och ymnighetshorn av glass.

Överflödets vindar blåser sannerligen starkt i Flamman. Aretakis bygger vidare på den norska statsvetaren Ola Innsets text med liknande ar­gument (3/4 2024), och förra veckan skrev ak­tivisten Ia Aanstoot på debattsidan om indu­strialismens historiska under och sjöng kärnkraftens framtida lov (24/7).

Här urskiljs starka viljor till ekosocialism som genom teknologi och stora projekt ska göra livet bättre för alla – men även starka rädslor för dyster nedväxtpolitik som med dömande blick exproprierar folks bilar och kylskåp.

Nedväxt blir här lätt en halmgubbe med den naiva positionen att BNP som sådan är dålig och att den enda vägen framåt är åtstramningspo­litik. Visst finns denna position, men traditio­nens tunga argument, enligt mig och andra, är att dagens omställning – utbytet av fossil en­ergianvändning mot framtida fossilfri – vilar på storskalig miljöförstörelse och kanske inte ens är möjlig att genomföra för alla länder med dagens råvaroutbud på kort tid. Med andra ord, att åtstramning av energi och resurser i rika samhällen – samtidigt som vi ställer om – är en förutsättning för överlevnad.

Det stämmer att nedväxtens överlevnads­politik betyder minskad materiell konsumtion för de flesta i Sverige. Men inom överlevnaden ryms mycket överflöd. Att äta mindre kött, bygga mindre nytt, ransonera flyget (med mer), är politik som enkelt kan kombineras med välfärd, snabbtåg och fossilfritt stål. Likaså går det att bygga utopiska visioner om lugnare, friare liv – med betydligt mindre materiell konsumtion än dagens Sverige. Sannerligen är då Mamdanis projekt med välfärd, frysta hyror och skattefi­nansierad kollektivtrafik ett framgångsrecept, men det är inte nog.

Överflödspolitik måste grundas i en vilja till alla människors överlevnad på vår enda pla­net – det vill säga i akuta utsläppsminskning­ar – och en förståelse för den nuvarande blott teknikdrivna omställningens många baksidor. I stället för att stångas mellan ekomodernism och nedväxt bör en enad vänster bjuda på både snabbtåg, välfärd, och ransonering, och låta mil­jardärerna stå för den välförtjänta notan.

Genom statens makt och folkrörelsernas momentum kan vår tids stora omdaning ske: en omställning mot fossilfrihet, resurssnålhet och livskvalitet i ett. I överflödets och över­levnadens allians är all typ av icke-materiell livskvalitet och utveckling välkommen, kombi­nerad med expropriering av fossilbolag och mil­jardärer för finansiering av storskaliga projekt.

Då kan vi alla äta glass, diskutera politik och spela boule i all tid – och leva enklare lyckliga liv i en inte för varm värld.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juli, 2025

En magisk transhistoria på albanska landsbygden

Två kvinnor som vill vara anonyma undervisar en pojke i hemlighet, för att undslippa den traditionella albanska hederskulturen. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Att bli ”svuren jungfru” är en omskrivning för att bli man. Theo Vareman läser en roman som skärskådar den albanska hederskulturen – men som väcker lika många frågor.

Plötsligt vill alla åka till Alba­nien. Inom kort väntas 30 miljoner turister be­söka landet, vars egen befolkning bara uppgår till en knapp tiondel av antalet. Låga priser och vackra stränder är nog en stor del av förklaring­en, men säkert också att landet, efter sin långa isolering, än i dag andas mystik.

Därför är det inte konstigt att romanen Hon som stannar, av den bulgariska författaren Rene Karabash, nu kommit på svenska. Här mö­ter läsaren ett Albanien långt från turisternas soldränkta badorter, och får i stället följa hu­vudpersonen Bekias liv i en avfolkad by uppe i bergen. En by där uråldriga lagar ännu råder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 26 juli, 2025

Hon blir mamma till sin egen mor

Ernaux nyöversatta bok består av anteckningar från sina besök hos sin mor på sjukhuset. Foto: Fredrik Persson / TT.

Annie Ernaux är mästare på destillerad mänsklighet. Carl Björkenborn har läst en post-it-roman vars största fiende är dess egen form.

Annie Ernaux börjar alla sina böcker med ett krasst konstaterande. Den nyöversatta Jag har inte kommit ur min natt är inget undan­tag: ”Min mor började tappa minnet och uppfö­ra sig konstigt.” Det brukar följas av en tålmodig rekonstruktion av omständigheter och konse­kvenser.

Men så är inte fallet här. När Ernaux ska gestalta sin mors fall ner i demensens dim­ma besvärar hon sig inte med distans. I stället för källor och struktur består den nya boken av de post-it-anteckningar som hon författat efter varje besök hos sin mor på sjukhuset. ”Söndag 29” kan det stå: ”Jag rakar henne och klipper hennes fingernaglar. De var smutsiga. Hennes klarsyn: Jag kommer bli kvar här tills jag dör.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 25 juli, 2025

Macron vill erkänna Palestina som stat

Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron håller i en karta över Gaza vid ett besök vid Arabvärldsinstitutet i Paris under våren. Foto: Michel Euler/AP.

147 av FN:s 193 medlemsländer har erkänt Palestina som stat, däribland Sverige. Under torsdagskvällen meddelade president Emmanuel Macron att Frankrike gör detsamma.

Frankrike kommer erkänna Palestina som stat, skriver president Emmanuel Macron på X. Beslutet, som fattades redan i maj, kommer att ”högtidligt tillkännages” i FN:s generalförsamling i september. 

”Det akuta behovet i dag är att avsluta kriget i Gaza och att rädda civilbefolkningen. Fred är möjlig”, skriver Macron i sitt inlägg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 juli, 2025

Line Bankel: Överlever vi utan ölgåsen?

Klockan är 19 på en av kedjan The Cen­tral Bars pubar i Stockholm – känt för sin billiga öl. Men trots att det är middagstid äter ingen. Finns det verkligen mat att beställa? Jo­visst, först måste den dock plockas ut ur frysen och läggas i fritösen.

– Men fritösen är sönder. Det går bra att köpa från kebaben runt hörnet och sitta här, säger kvinnan bakom bardisken.

Min fråga om drinkutbud möts av ett skratt. Här säljer de nästan bara öl, ibland en rom och cola. Dagar kan gå utan att de säljer mat alls, även när fritösen fungerar, berättar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 25 juli, 2025

Agri Ismaïl: Fejkarbete – från pärm till skärm

Metas produktchef Chris Cox talar på AI-konferensen LlamaCon 2025, i Menlo Park, Kalifornien, den 29 april 2025. Foto: Jeff Chiu/AP.

Varje år investeras miljarder i arbete som inte leder någonstans. Men vad händer när pappersexercisen blir viktigare än verkligheten? Agri Ismaïl läser Leigh Claire La Berges ”Fake Work” – och minns sitt eget meningslösa kontorsliv.

I början av 2009 jobbade jag för ett fi­nansföretag som hjälpte bolagskunder att pla­nera investeringar. En dag fick jag genomföra en företagsgranskning (due diligence) åt ett nytt projekt: en återvinningsteknologi som hade lett till en prototyp och nu var redo för mass­tillverkning. Dag efter dag gick jag igenom åtta tjocka pärmar fyllda med patent, testresultat och annan dokumentation. Länge såg allt bra ut, patenten var äkta och professorn som låg bakom teknologin hade i många år forskat kring möjligheterna att förvandla avfall till energi.

Men när min resa till Kina – där prototypen fanns – aldrig blev bokad började jag misstänka att något var fel. Varken min arbetsgivare eller återvinningsföretaget ville betala för resan, arbetsgivaren för att de ansåg att det skulle gå på klientens budget och klienten för att de inte tyckte att resan behövdes. Till slut bad jag en vän i Peking att besöka fabriken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)