Det brittiska valet, som avgörs på torsdag om en vecka, är jämnare än kanske någonsin tidigare. Det har skrivits spaltmeter om vad som kan ske och Flamman har talat med två experter, Eric Sundström, chefredaktör för Socialdemokraternas nyhetstidningar, bland annat Aktuellt i politiken, och Martin McIvor, redaktör för Labour-närstående tidskriften Renewal i London.
Framför allt rusar Liberaldemokraterna, med partiledaren Nick Clegg i spetsen, fram mycket starkare än någon trott. Men är det ett parti som drar mer åt vänster eller höger?
– De har ju har framför allt utmärkt sig som en vänsterkraft vad gäller utrikespolitiken. De var kritiska mot det impopulära Irakkriget, till exempel, säger Eric Sundström och påpekar att de också har en mycket EU-vänligare hållning än EU-kritiska Tories.
Martin McIvor menar att Liberaldemokraternas framgångar i opinionen är mycket oväntad.
– Ingen hade föreställt sig det här inför den första tv-debatten, säger han till Flamman.
Han menar att Liberaldemokraterna har en intressant historia som ett centerparti, mellan Labour och Tories, men att bilden av partiet de senaste åren varit mer komplicerad än så.
– Efter att Labour gått emot mitten under Tony Blair har många uppfattat Liberaldemokraternas politik som mer progressiv än Labours och i viss mån har den också varit det.
– De har alltid varit mer intresserade av demokratiska reformer av valsystemet, haft en robustare politik i fråga om mänskliga rättigheter och varit tydligare i viktiga frågor om yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter, säger Martin McIvor.
Åt höger
Till detta val är det lite mer komplicerat. Med Nick Clegg som ordförande har Liberaldemokraterna gått tillbaka högerut mot mitten. Vad gäller den ekonomiska krisen har partiet inte haft en särskilt progressiv hållning och har bland annat talat om stora nedskärningar i offentlig sektor.
Men perioden med Labour-regering har gett en ökad klyfta mellan rika och fattiga, särskilt i London har ett antal superrika dykt upp och gynnats av Labourpolitiken. Finanskapitalet har hållits under armarna.
– En del väljare attraheras därför av Liberaldemokraternas skattepolitik som har större fördelningsprofil och ökade skatter på banker och rika och sänkta skatter för låginkomsttagare, säger Martin McIvor.
– I Labour pågår nu en självrannsakan kring två saker: Irakkriget, som idag ses som ett stort misstag av de flesta, och många inom Labour anser att de har ”reglerat människor för mycket och marknader för lite”, säger Eric Sundström som varit mycket i Storbritannien och har goda kontakter inom partiet.
Ingen majoritet
– Men nu är det i alla fall en möjlighet av flera att Liberaldemokraterna och Labour genomför en sådan reform tillsammans, säger han till Flamman.
Han understyker att valresultatet är extremt svårt att förutse men att allt pekar mot ett så kallat ”hung parliament”, det vill säga utan en klar majortitet för något av de två stora partierna.
– Folk här vill traditionellt ha auktoritära starka regeringar men jag tror inte det vore någon katastrof med en koalitionsregering, säger Martin McIvor.
Eric Sundström menar att David Cameron och de konservativa har haft fem år på sig att vinna det här valet men att Nick Clegg har tagit över Canerons Obama-inspirerade valrörelse. Efter tv-debatten har Tories gått tillbaka till mer traditionella konservativa affischer som ”Skär ned bidragen för de som vägrar arbeta!” och liknande budskap. Innan dess satsade David Cameron på en långt mer socialkonservativ image och erkände behövet av sociala frågor och rättvisa i samhället.
Det svenska friskolesystemet har lanserats hårt av David Camerons konservativa som vill att staten ska ersättas av ett ”Big Society” där frivilliga krafter och grupper driver offentlig verksamhet med skattemedel. Privatskolor i Storbritannien är till skillnad från i Sverige nästan helt och hållet självfinansierade.
Ingen Obama
– Nu måste Tories ta mandat i sydvästra England av Liberaldemokraterna för att bli största parti och satsar på säkrare kort igen, säger Eric Sundström.
Martin McIvor tror att David Camerons tillbakagång har mindre med Labour eller Liberaldemokraterna att göra än med bilden av de konservativa själva.
– Folk har inte glömt hur det var på Thatcher-tiden. De vill inte ha tillbaka de konservativa, de vill stoppa Tories!
– Labour har tagit ett litet kliv till vänster i ekonomiska frågor men jag skulle inte överskatta betydelsen av det, säger han till Flamman.
Så David Cameron är ingen Obama för det brittiska folket då?
Trots det vill han understryka att Blair-regeringens facit också innehåller en hel del framgångar.
– Sedan 1997 har runt två miljoner nyanställts i den offentliga sektorn. Den offentliga sjukvården (NHS) har förstärkts, föräldraförsäkringen likaså och barnfattigdomen har halverats.
Han anser att jämlikhetsperspektivet är på väg tillbaka och att New Labour-politiken som gynnade många väldigt rika i London är på väg bort.
Inför valkampanjen var de konservativas ledare David Cameron en skyhög favorit, så till den grad att Martin McIvor menar att Labour utlovade en folkomröstning 2011 om majoritetsvalsystemet, något som de räknade med att slippa eftersom ingen trodde de hade en chans att vinna. En valreform är nämligen kontroversiell inom Labour, inte ens vänstern inom Labour är enig om att en sådan behövs.
– Nej, verkligen inte (skratt). Men visst, han har varit klok i sin PR-strategi, vänt sig från thatcherismen mot mer sociala moraliska åsikter. Men folk ser att det är en ytlig förändring, säger Martin McIvor.
Exakt hur det ska gå till att forma en regering nästa vecka, om det inte blir en klar majoritet, är faktiskt osäkert. Martin McIvor är inte heller helt säker på hur man gör, ”det händer ju så sällan!”.
Men efter valet lär partiledarna sätta sig ned och förhandla, de får sedan vända sig till drottningen med ett förslag på en lösning. Formellt utser sedan drottningen en ny premiärminister.