Jag plockar mördarsniglar i potatislandet, de kryper över allt växande och lämnar hål och döda stjälkar i sitt slemmiga spår. Associationerna leder enkelt till borgarnas illistiga attacker mot arbetarrörelsens långdragna kamp för reformer som fackföreningsrörelsen, folkpensionen, barnbidraget och inte minst sjukförsäkringen. Som evigt gröna blad på bärande kvistar har dessa följt oss i generationer och blivit så självklara begrepp att vi inte kunde föreställa oss det som nu sker. Sker under maskering av så kallad valfrihet och andra luddiludd begrepp för att vi inte ska fatta vad som pågår. Nu har tillräckligt många drabbats av borgarslemmet, människor ilsknar till men många orkar inte bjuda motstånd, de har fullt upp att klara dag för dag och det kanske var baktanken, ett slags psykologisk krigföring. Far man alltför illa förlorar man tron på förändring. Det är de utförsäkrade jag främst tänker på. En trebarnsmamma berättar så här om sin tillvaro:
”Osäkerheten gnager i mig när jag inte vet om jag kan sätta mat på bordet åt barnen, mina mediciner har jag inte råd att hämta ut. Jag kan inte bo kvar i hyresrätten och vi har flyttat hem till en släkting. Kanske kan jag i framtiden skaffa en ny bostad. Jag har av läkare fått diagnosen utmattningsdepression och lider av posttraumatisk stress. När ”dagarna” tar slut får jag bekräftat av Arbetsförmedlingen att jag inte har någon arbetsförmåga. När jag ändå skickas till ett arbetsmarknadsprojekt bedömer man att arbetsförmågan är helt och hållet nedsatt. Skammen och förnedringen att inte kunna försörja familjen gör att jag mår ännu sämre. En del av mig som människa har försvunnit.”
Historien är ingalunda unik. Hon är en av de 54 000 personer som kommer att utförsäkras under detta år.
”Människovärdet vi kräva tillbaka… orden i den gamla kampsången känns kusligt aktuella fast vi skriver valåret 2010. Samma år när barnfattigdom åter börjar bli ett begrepp i Sverige, hårdast drabbade är barn till ensamstående mammor och barn till föräldrar med invandrarbakgrund. En av de viktigare orsakerna är just utförsäkringen. År 2008 trädde de största förändringarna ikraft, bland annat införandet av den så kallade rehabiliteringskedjan som innebär fasta tidsgränser för prövning av arbetsförmågan och därigenom rätten till sjukpenning och tidsgräns för sjukpenning. Att sjukpenningen tidsbegränsas får till följd att runt 21 000 personer i år lämnar försäkringen efter maximal tid. Och enligt Försäkringskassans egna prognoser kommer drygt 5 000 personer att gå samma väg varje år under de närmaste åren.
I en undersökning utförd i april i år på uppdrag av LO har människor fått ge sin syn på förändringarna som gjorts inom den allmänna sjukförsäkringen. Resultaten visar att 45 procent har en negativ inställning till förändringarna. Bland LO:s medlemmar svarar 62 procent att de är negativa. Och på frågan om vad som är politikernas viktigaste uppgift för att förebygga sjukskrivningar säger mer än varannan person att det gäller att säkerställa snabb vård och rehabilitering, bara två procent anser att det är viktigast att begränsa hur länge man kan vara sjukskriven.
Allt fler har drabbats av borgarnas realpolitik framsmugen under paroller av nyheter och moderna tider. Vad som saknas är att ingjuta ett jäklar-anamma-nu- sätter- vi -stopp i Svensson. Men det kan vara som med kampen mot mördarsniglarna att motståndet kommer väl sent och är ineffektivt genomfört. Ändå har vi som har anhöriga som slitit för att få välfärdslandet inget annat val.