– Vi måste göra allt själva, regeringen gör inget. Vi väntade länge på att få någonstans att bo, det var först när vi organiserade oss själva som det började hända något.
Violet Nhlapo står med sin yngste på ryggen framför det plåtskjul till samlingslokal som tillhör Fedup (Federation of urban and rural poor) i Thinasonk utanför Johannesburg. Hon tillhör ledningen för de 500 familjer som bor här i enkla baracker men som snart hoppas kunna bygga egna hus här, kanske redan senare i år. De har kämpat i tolv år, nästan lika länge som befrielserörelsen ANC suttit vid makten.
Violet driver en liten bar i sin barack, tillsammans med sin man som har tillfälliga arbeten lyckas hon ändå försörja sina fem barn, men de lever ganska knapert.
– Vi lever sämre än kycklingarna, de får ju allt de behöver, vatten och mat, skrattar hon och nickar menande mot kycklingarna som kacklar runt hennes fötter.
Sparar bostadspengar
Fedup organiserar medlemmarna utifrån spargrupper, det är med de pengarna medlemmarna försöker köpa mark och bygga hus, fast då ofta med lån från regeringen. Det är de boende i alla de informella bosättningarna man vill organisera, inte helt lätt
– Det har varit svårt att få grupperna i kåkstäderna att förhandla, de ställer hellre till med protester, bränner bildäck och annat. De är ofta fientligt aggressiva och misstänksamma mot regeringen, säger Sandra Van Regensburg som arbetar med den fond Fedup har för att kunna låna ut pengar.
Det räknas med ungefär 800 våldsamma upplopp i kåkstäderna runt Sydafrika varje år, protester som kan vara mycket mer effektiva än förhandlingar, i alla fall kortsiktigt. De är uttryck för den frustration som finns inom den fattiga delen av befolkningen över att så litet hänt sedan apartheid. ANC-regeringen lyckas inte övertyga om att den kan genomföra några grundläggande förändringar, Sydafrika har 16 år efter apartheid världens mest ojämnt fördelade inkomster.
20 000 ANC-miljonärer
– Innan vi tog makten fanns det inga miljonärer inom ANC, nu finns det 20 000, säger Solly Mapaila som sitter i ledningen för kommunistpartiet – SACP.
Men Solly är ändå kritisk mot de sociala rörelserna som protesterar så våldsamt, han menar att de inte förstår den komplexa politiska situationen i Sydafrika.
SACP är en viktig del av den trepartsallians som styr Sydafrika, där också ANC och fackföreningsrörelsen Cosatu ingår. Ungefär en tredjedel av ANC:s parlamentsgrupp är medlemmar i SACP, men där finns också en höger.
– Den högern har ingen ideologi, de är bara ute efter pengar, konstaterar Solly.
Korruptionsskandalerna duggar tätt i Sydafrika, en av de första hängde samman med att Saab sålde Jas till Sydafrika. Viktiga delar av ANC har fallit för locktonerna från kapitalet och striden står hård inom alliansen. Jacob Zumas vinst över Thabo Mbeki som ANC:s ledare har inte inneburit de förändringar i den ekonomiska politiken som vänstern inom ANC hoppades på.
Nu förbereder vänstern sig för den en nationell konferens för ANC 20-24 september. Metallarbetarfacket Numsa har samlat sina ledande medlemmar till en politisk skola för att vara väl förberedda och visa på alla löften som inte uppfyllts. Karl Cloete är vice generalsekreterare, han visar på hur kapitalet agerar för att få ANC-ledningen på sin sida.
– Arcelor Mittal, är ett strategiskt stålföretag som privatiserades 1996. Vi vill att det skall åternationaliseras, speciellt som det nu skall få gruvkoncessioner. Deras svar var att ta in några svarta politiker som president Zuma som aktieägare.
Återskapa ANC
Det gäller nu att återskapa ANC som en levande organisation, bygga upp från grunden med levande basorganisationer, förverkliga ANC:s ursprungliga mål att ge lika rättigheter till alla sydafrikaner, som lika rätt till utbildning för alla och jord till de jordlösa.
– Vi planerar bland annat en generalstrejk mot korruptionen 2011. Det är miljarder som tillhör de fattiga, regeringen måste agera mot alla, även om de tillhör de egna leden.
Numsa har ett antal krav på sin agenda, bra utbildning för alla är grundläggande. Det krävs en helt ny industripolitik för att skapa nya arbeten, arbetslösheten är 53 procent. Gruvindustrin borde nationaliseras för att använda de enorma vinsterna för landets bästa.
– En nationell hälsoförsäkring är ett måste. Skillnaderna i vården är enorma mellan fattiga och rika som har tillgång till privata försäkringar. Alla måste få tillgång till en grundläggande god hälsovård.
Enorma inkomstskillnader
Ett krav är intressant ur svensk synvinkel, man vill ha ett stopp för alla bemanningsföretag. På den privata sidan har Numsa just fått igenom detta efter den senaste strejken, men det måste också gälla den offentliga sektorn.
Just nu drar en strejkvåg över Sydafrika, en del av den interna uppgörelsen inom ANC enligt Karl Cloete.
– Strejkerna beror på de väldiga inkomstskillnader vi har. Det är enorma skillnader, de som tjänar mest inom offentlig sektor kan få upp till 1,1 miljoner om året, medan de lägst betalda får 78 000, ett väldigt gap. Vi måste se en verklig fördelning av inkomsterna. Ministrarna och andra får enorma löner, men de ger inte det till dem som arbetar för dem.
