I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Morgonen därpå såg jag ögonen igen, den här gången i telefonen. Men nu löd texten: ”Hittad – i en resväska”.

Två dagar innan väskan med 22-åriga Ilarias kropp hittades i en ravin i utkanten av Rom, knivhöggs jämnåriga Sara Campanella på öppen gata, mitt på dagen i staden Messina på Sicilien. Vittnen såg förövaren komma mot henne, ta fram kniven, och gå till attack. Han högg henne sju gånger, i ryggen och halsen, och flydde sedan platsen.

Två jämngamla kvinnor, universitetsstudenter, mördade inom 48 timmar. Två misstänkta har anhållits – i Ilaria Sulas fall, hennes pojkvän, som har erkänt dådet; i Sara Campanellas fall, en manlig klasskamrat som hade förföljt henne i ett års tid innan mordet. Två kvinnomord så tätt inpå varandra må vara sällsynt, men de är långt ifrån en anomali i Italien.

Skillnader i brottsrapporteringen gör det svårt att jämföra länder, men Italien räknas ofta till de värsta i EU när det gäller just mord på kvinnor begångna av närstående män. 2024 mördades 113 kvinnor, varav 99 av män i sin närhet. Året dessförinnan utnämndes femicidio, kvinnomord, till årets ord av institutet bakom den italienska ordlistan.

Mäns våld mot kvinnor har djupa rötter i italiensk kultur. Det var efter en våldtäkt som prästinnan Rhea Silvia födde tvillingarna Romulus och Remus, Romarrikets mytiska grundare, och begravdes levande som straff för att ha förlorat sin oskuld. De första romarna, under Romulus ledning, kidnappade och våldtog i sin tur kvinnor från grannbyar för att säkra sin stads fortlevnad – scener som förevigats i otaliga konstverk av bland andra Rubens och Picasso. De knappa rättigheter som kvinnor vann under romerska republiken drogs snabbt in under kejsardömet, då mord på otrogna fruar och döttrar legaliserades. Det är denna kultur av hedersmord som närmast liknar dagens epidemi av dödligt våld.

Under fascismen, med manlig dominans som högsta dygd, återupplivades det grymma arvet.

Industrialiseringen av Italien under Mussolini rättfärdigade fjättrandet av kvinnan till barnsängen, då hennes roll blev att föda framtida arbetare. Denna attityd ligger inte långt ifrån det moderna Italiens kvinnorättspolitik, med sina angrepp på abortkliniker och kvinnors trygghet på arbetsmarknaden.

Ändå har regeringspartiet Italiens bröder, för att ta avstånd från sina fascistiska rötter, infört den första juridiska definitionen av kvinnomord, vilket bestraffas med livstid i fängelse. Men dessa åtgärder kritiseras som tandlösa av oppositionen:

– Hårdare straff är en sak, Italien är på många sätt i framkant när det gäller lagstiftning, men kulturellt har vi inte utvecklats i samma takt. Vi behöver en kulturell revolution, sade Mara Carfagna, partisekreterare för partiet Vi moderater, till dagstidningen La Stampa.

Den nya lagstiftningen är följden av nationell vrede orsakad av det brutala knivmordet på Giulia Cecchettin, även hon 22 år gammal, i november 2023. Men det var knappt två veckor efter att lagändringen trädde i kraft som Sara Campanella och Ilaria Sula mördades.

”Vi behöver stoppa dessa dåd innan de sker”, skriver Demokratiska partiet i ett öppet brev undertecknat av en rad parlamentsledamöter.

– Denna oupphörliga slakt av våra kvinnor kräver ett förebyggande arbete som måste börja i skolan.

Min vän, Gaia d’Esposito, som var bekant med Ilaria Sula och är ledande i den socialistiska ungdomsorganisationen Communia, fnyser åt parlamentspartiernas upprördhet, som hon kallar ett spel för gallerierna:

– Allt de gör är att använda våra kroppar som ursäkt för att stärka det statliga våldsmonopolet. Det är självklart att det är ett kulturellt problem, men det kommer de aldrig göra något åt. Att ta itu med manschauvinismen skulle innebära att ta itu med fascismen, och det kommer aldrig att hända så länge Italiens bröder är det största partiet. Inget kommer förändras utan vänsterpolitik, och Italiens vänster är död, säger hon.

Trots sin frustration är Gaia en av tusentals unga kvinnor som vägrar ge upp. Hon var med och organiserade en av de manifestationer som i torsdags ägde rum i en rad italienska storstäder, bland annat här i Rom, där även jag deltog.

Vi marscherade från La Sapienza, universitetet som jag och Gaia delade med Ilaria Sula, till det högtrafikerade Piazza Bologna. Väl där hölls ingen sorgesam tyst minut. I stället höjde demonstranterna sina nyckelringar, som blänkande i bengalernas eldar och kravallpolisens blåljus skramlade ursinnigt, omöjliga att ignorera.

”Vi vill leva!”, löd slagorden, varje stavelse betonad med klangen av stål mot stål.

Samma kväll klottrades orden i rosa över fontänen med statyn av vishetsgudinnan Minerva, som pryder entrén till La Sapienza. Dagen därpå mottog samtliga studenter ett mejl från universitetets rektor, som upprepade den sorgeyttring som publicerats tidigare i veckan, men också begärde att veta ”varför våld måste besvaras med våld på detta sätt”.

Att ta itu med manschauvinismen skulle innebära att ta itu med fascismen, och det kommer aldrig att hända så länge Italiens bröder är det största partiet.

– Det säger allt att de likställer skadegörelse med mord, säger min vän Beatrice Annachiarico.

– Den där statyn inrättades på beställning av Mussolini. Varför ska vi respektera den, eller institutionerna bakom den, när de värnar mer om en kvinna i sten än en i kött och blod? De kan säga att de är hur ledsna de vill, men ingen gör något. De är falska allihop.

Det finns mycket riktigt något som inte klingar helt rätt i just hur debatten förs kring de mördade kvinnorna. De senaste dagarna har jag från italienska nyhetsmedier upprepade gånger hört påståenden i stil med ”hon avvisade hans närmanden”, ”hon besvarade inte hans känslor”, eller min personliga favorit, ”hennes anspråk på självständighet visade sig dödligt”.

Särskilt i Sara Campanellas fall tycks hennes status som oskyldigt offer ifrågasättas. ”Varför sade hon inget tidigare?” är frågan som ställts gång på gång i dagspressen och i tv, efter att polisen avslöjade att hon i ett års tid varit förföljd av den klasskamrat som tillslut högg ihjäl henne. Detta trots läckta telefonsamtal mellan Campanella och hennes mördare, där hon gråtande vädjade om att bli lämnad ifred.

– Det är typiskt. Det är samma logik som när man frågar våldtäktsoffer vad de har på sig, säger Gaia d’Esposito.

– Läget är inte unikt för Italien, men det är nog unikt illa. Den rätt som män tar sig i det här landet, att tala om och till kvinnor är avskyvärd. Kvinnors klädsel eller vårt beteende är konstant ifrågasatt. Och om man säger ifrån är svaret alltid aggressivt.

Beatrice Annachiarico instämmer:

– Min pappa arbetar i en fabrik i min hemby i Apulien. Jag har mardrömmar om hur hans kollegor pratar med varandra. Om män i storstan, där många ju är mer ”woke”, är så här våldsamma, tänk då vad som händer i de byar på landet och i bergen där inga kameror finns, där det råder samma tystnadskultur som på min farmors tid. Kvinnor utanför storstan, utanför medelklassen, med olika hudfärg eller av invandrarbakgrund [som Ilaria Sula] har ingen röst i det här landet.

Hur många fler kvinnor ska berövas livet innan något sker? Det är frågan jag hört upprepas gång på gång den senaste veckan. Den 7 april begravdes Sara Campanella. Hundratals sörjande slöt upp utanför kyrkan i Palermo för att ta farväl, och för att kräva förändring.

– Du har inte tagits ifrån oss på riktigt, sade hennes mor inför havet av åskådare.

– Varje steg vi tar tar vi också för dig.