Om de så kallat rödgröna inför valet i Sverige 2010 tydligt sagt väljarna att de inte skulle låta sig förlamas av budgettak och liknande borgerligt diktat utan att de i praktiken skulle avskaffa den nu nioprocentiga arbetslösheten då skulle de vunnit en brakseger vad än folk kunde tycka om Mona och Ohly som personer.
De rödgröna förlorade inte på dålig PR utan på oförmåga till politik. Jag skriver inte om revolution. Jag skriver om enkel reformism. Gammal keynesianism. Hur mycket man man och man emellan i Sverige under tidigare år än gnölade om betongsossar och görsossar vann socialdemokraterna val efter val så länge de först lovade full sysselsättning – och efteråt visade sig hålla löftet. Nu lovade rödgröna inget sådant. Men väljarna visste – såg med egna ögon – sådant som att bostäderna i det gamla miljonprogrammet förfaller. De såg att där blivit etniskt rensad slum, ghetton. Med samma kriminalitet och samma sociala förfall i Sverige som i alla liknande ghetton vår värld över. Burn baby burn!
Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt framträdde inför det underställda folket som två högt betalda politikerbroilers från varsin kanslihushögerfalang av mittpartier. Ingen av dem låtsades om det vi alla som iakttog dem egentligen vet, att hela det ekonomiskt/sociala system vi lever i nu går in i en sin djupaste kris. Men detta pratar våra företrädare inte om. Av taktiska skäl vågade inte ens Miljöpartiet i valtider tala högt till folk om vad ”peak oil” verkligen innebär för oss de närmaste decennierna.
Vidare! Den allmänna krisen är så djup att befolkningarna i länder av vår typ inte längre förmår reproducera sig. (I Ryssland dör ryssarna ut till och med.) Ingen – och minst av alla de så kallade Sverigedemokraterna – vågade hävda som sant är att även i Sverige kommer ”vi blåögda och blonda” i denna kapitalismens djupnande kris att gradvis försvinna. Med naturlig avgång. (Hur skulle media inte skrikit om rasism om någon politiker sagt så!) Men så är det. Det har inte med ideologi att göra. De ideologiskt mest katolskt natalistiska folken rasar samman mest. Det har med ekonomi att göra. Att folken i länder som Sverige och Norge länge nästan förmådde reproducera sig berodde på den reformistiska välfärdspolitik alla – även V – sedan varit med om att avveckla.
I Dandakaranyas djungel diskuterade jag med indiska naxaliter om framtiden för små stater i den imperialistiska världen. De såg inte omedelbart ljust på vår framtid. Krisen skulle slå allt hårdare mot folken också i våra länder. Klyftan mellan den härskande klassens rikedom och en ökande misär blir nu allt tydligare. I stater av vårt slag tydde utvecklingen därmed på att olika oundvikliga, spontana och formlösa (ofta med etniska förtecken) resningar och demonstrationer och därtill strejker (ständigt förrådda) skulle skaka samhället utan att leda till någon avgörande och positiv förändring då det med bristen på medvetna – och enligt naxaliterna maoistiska – partier inte fanns verklig organiserande motkraft mot de alltmer terroristiska statsapparaterna.
De läste och diskuterade likheterna mellan nutiden och det europeiska trettiotalet. De var dock av princip – om än på lång och mörk sikt – hoppfulla: ”Det karaktäristiska för en sådan period blir fascism, krig och revolution.”
Jag lutar åt att de nu nog har rätt – liksom Jack London, medlem i det starka socialistpartiet i Förenta staterna, år 1907 i ”Järnhälen” hade rätt – fast jag av egna principiella skäl fortsätter att verka som om det även på kortare sikt och utan en första mörk tid av fascism och krig vore möjligt med förändring.
Kanske kan någon av våra politiska höns till ledare förmå befria sig från kritstrecket över näbben. Hoppoms!