Flamman har ambitiöst startat en eftervalsdiskussion och skriver att alla stenar ska vändas. Här är ett försök – men medges ofullständigt.
Två uppgifter förefaller mig självklara.
A En förnyad debatt om fackföreningsrörelsens, socialdemokratins och Vänsterpartiets tidningspolitik. I längden är det olidligt att det inte finns en daglig morgontidning för halva Sveriges befolkning.
B En ordentlig sociologisk kartläggning av Sverigedemokraternas valmanskår.
Men det finns också en rad långsiktiga problem som kräver undersökning och debatt. Jag nämner fem:
1.
Arbetarrörelsen. Så väl fackföreningsrörelsen som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet härstammar ur den arbetarrörelse som började växa fram under 1800-talet. Men hur ofta hörde vi ordet arbetarrörelse under den gångna valrörelsen? Studier i arbetarrörelsens historia förefaller mig nödvändiga. Nu finns en del inom vänstern som menar att begreppet arbetarrörelse i dag är för begränsat – det är nödvändigt med rörelse för att åstadkomma samhällsförändringar, men den måste vara bredare än den ”gamla” arbetarrörelsen. Det får också ingå i diskussionen.
2.
Klassutvecklingen. Det hävdas ibland att lönearbetarklassen inte längre är i majoritet. I varje fall har den förändrats genom utvecklingen av tjänstemannagrupperna av olika slag.
”Industrisamhället har förvandlats till tjänstesamhället”, sade ordföranden i Socialdemokraternas krisgrupp. Det är en sanning med mycket stora modifikationer. Hur som helst har det inte gjorts någon genomgripande analys av det svenska klassamhället på länge. Det är en viktig uppgift.
3.
Maktförhållandena inom samhället. En av de vettigaste artiklarna under den gångna valrörelsen publicerades i Dagens Nyheter 16 september. Den var skriven av Bengt Säve-Söderberg med flera och hade rubriken (inom anföringstecken!) All makt i dagens Sverige är samlad i näringslivet. Så sant som det är skrivet. Det behövs nya utredningar om den ekonomiska makten i Sverige i stil med Maktutredningen och Ägarutredningen som var statliga utredningar och publicerades runt 1990. (Båda bekräftade för övrigt de resultat jag tidigare kommit fram till i böckerna om de 15 finansfamiljerna.)
4.
Imperialismen. Även verkningarna för Sverige av utvecklingen av det system jag envisas med att kalla för imperialismen, men som i det förment neutrala språket benämns globaliseringen, måste belysas mera. De stora svenskägda kapitalistiska företagen skaffar sig fler och fler filialföretag utomlands, samtidigt som traditionella svenska företag säljs till utländska kapitalister. Detta kräver bland annat ett ökat samarbete inom de fackliga internationella rörelserna.
5.
Företagsdemokrati. Hur ska man då kunna bryta denna superkapitalistiska utveckling och skapa ett demokratiskt och jämlikt samhälle? Enligt min uppfattning kan det bara ske genom att de arbetande – och det gäller både arbetare och tjänstemän – erövrar makten över de företag där de är verksamma. (Debatten i Sverige och de många argumenten för industriell/företagsdemokrati finns belysta i min bok Företagens makt och makten över företagen, utgiven 2003.) Det behövs en förnyad diskussion, framför allt inom de fackliga organisationerna, om dessa problem.
Det finns flera stenar att vända men det här är en början.
